The National Institute of Mental Health distanserar sig från DSM-V

Nyligen utannonserades en - potentiellt super- - gigantisk nyhet: the National Institute of Mental Health kommer inte längre utgå från DSM-V som sin gyllene standard när det kommer till psykiatrisk forskning. Den nya utgåvan av DSM kommer ut nu precis i början på sommaren och har blivit väldigt omdebatterad ända från början, men att NIMH nu tar avstånd från den är absolut en omskakande händelse. Läs mer på bloggen Mindhacks.

Teknologi som politikens räddare?

Stötte häromdagen på en intressant text i en åsiktskolumn i The New York Times där författaren Evgeny Morozov skriver om riskerna med den starka trend som finns  gällande teknologisk innovation och som ser de nya "smarta uppfinningarna" som den progressivaste lösningen på alla problem. Men som han själv skriver:

Smart technology, thanks to its ubiquity and affordability, offers us the cheapest — and trendiest — fix. But the gleaming aura of disruption-talk that often accompanies such fixes masks their underlying conservatism. Technological innovation does not guarantee political innovation; at times, it might even impede it. The task ahead is to prevent our imagination from being incarcerated by smart technologies. 

Jag tror att Morozov här sätter fingret på ett väldigt viktigt fenomen i vår samtid, nämligen den återuppväckta teknologiska determismen. En dylik determism har varit något av en stapelvara inom den västerländska tankesystemet sedan århundraden tillbaka, kanske allra mest (och bäst?) inkarnerad i de marxistiska tolkningar som ansåg att den teknologiska utvecklingen inom produktionsmedelsfären per automatik kommer leda till ett revolutionärt avkastande av kapitalismens bojor, oberoende vad vi futtiga människor vill eller gör. Den specifika marxistiska traditionen har emellertid tynat bort ju mer tydligt det blivit att teknologi inte alls med nödvändighet för med sig förbestämda sociala konsekvenser, det vill säga att teknologi är socialt polyvalent. I dagens värld går det i min mening att urskilja en renässans för den teknologiska determismen där många sätter sitt hopp till att den smarta teknologin kommer lösa våra politiska, sociala och ekologiska problem. Jag tvivlar inte på att vissa teknologier mycket väl kan komma att fylla den funktionen men vi kan inte utgå från att en sådan potential är en självklar del och konsekvens av våra innovationer. Risken finns, som Morozov påpekar, att teknologin istället begränsar våra politiska fantasi.

Lars Linder: Revanschen riktar sig mer än något annat mot feministerna

I måndagens DN skriver Lars Linder om det omtalade näthatet men placerar det i en form av socio-historiskt ramverk där det "lilla våldet" ställs mot det "stora våldet". Linder menar att det för män i det moderna samhället finns två vägar till makt: antingen genom den rena muskelkraften, som utövas i hemmet, på gatan, i gänget, eller genom att ta sig fram via mer socialt legitima ekonomiska och politiska kanaler, såsom en framgångsrik yrkeskarriär eller en inflytelserik politisk position. Denna väg bärs upp av det som Linder benämner det stora våldet, med andra ord statens våldsmonopol i form av polis och militär. Som Linder påpekar vinner det stora våldet i princip alltid i det långa loppet. Det lilla våldet kan göra sig hört i stunden och dess våldsverkan har en reell effekt, men det står sig slätt när det konfronteras av staten och samhällets maskineri.

"I det långa loppet och i ett civiliserat samhälle segrar förstås alltid det stora våldet, något det lilla våldets män är smärtsamt medvetna om. De kan göra sig fruktade och ta makten i ögonblicket och på platsen. Men med tiden är det just de fega småskitar de lärt sig förakta på skolgården eller nere i centrum som några år senare dyker upp som chefer, politiker och journalister och bestämmer vad man får göra och tycka. Fast ingen av dem skulle stå för en enkel snyting."

Det lilla våldets rörelseutrymme har inskränkts allt mer i vår tid.

"I det moderna samhället har det lilla våldets man blivit alltmer marginaliserad. I städerna finns knappt hamnar eller fabriker kvar, och ute på landet inga jobb. Det är mest på krogen, i fotbollsfirmor eller kriminella gäng han kan skaffa sig den respekt han tycker sig förtjäna. "

Men, menar Linder, precis när det verkar som att samhället har lyckats tygla det lilla våldets uttrycksformer allt mer, när det inte längre har särskilt många platser att frodas på, börjar det plötsligen spira tack vare internet och den allt mer offentliga mediakulturen. De som innan var ansiktslösa byråkrater och maktpampar har nu namn, adresser, bilder. De går att komma åt, medan det lilla våldets män har allt större möjligheter att agera i skuggorna och sprida sitt budskap: Ni förtjänar ett "ett hederligt kok stryk". Här har kvinnorna fått ta den största smällen, för

[f]örr gick åtminstone kvinnorna att behärska fysiskt och sexuellt, den verkligt stora kränkningen är att även de i dag blivit en del av det stora samhällsövergreppet.

En underordnad maktposition sammanflätas med en föraktad könsordning och det lilla våldet tar sig även sexuella uttryck, riktat mot de värsta "förövarna" (sett ur det lilla våldets perspektiv) i samhället, de som verkligen inte borde tro att de är något.

Så långt är Linders korta men intressanta analys inte superoriginell. Men det intressantaste är kopplingen han gör i slutet.

Motsättningen mellan muskelmakt och samhällsmakt återspeglar den urgamla rivaliteten mellan lågt och högt, materia och ande, kropp och abstraktion. Den som en gång gav energi åt medeltidens karnevaler, där samhällsordningen symboliskt kastades om och överheten påmindes om att även de är människor, underkastade kroppens och fruktans lagar.

Nu kanske man inte skall helt köpa Linders binära uppdelning mellan kategorierna han nämner, men det vore väldigt spännande att utforska tanken om att det finns en viss kontinuitet mellan näthatet och tidigare former av maktmotstånd (utifrån tanken att motståndet i sig utgör en form av makt). Näthatet är nytt så till vida att det sker över internet och bygger på alla de förändringar som vår samtida mediakultur medfört och möjliggjort, men jag vore inte förvånad att se att näthatet som praktik går att dela upp i flera beståndsdelar som alla har sin egen historia och form, och som funnit med oss en bra tid tillbaka. "Folkets kamp mot eliten", det sexistiska våldet, kritiken mot vad som tas som kulturrelativism, etcetera, tror jag alla utgör historiska strömningar och praktiker som ligger till grund för näthatet som uttrycksform. Jag väntar ivrigt på en näthatets genealogi.

På spaning efter den kritik som flytt

Jag har ju under flertalet tillfällen det senaste året återkommit till en diskussion om begreppet 'kritik' (se bland annat här eller här). Ibland för att tillämpa begreppet på sig självt och försöka visa på former av kritik som jag inte tror är särskilt produktiva, ibland för att försöka skissera på hur jag tycker att kritik bör gå till. Det är knappast en systematisk genomgång av kritikens innebörd och perspektiv, såsom Copyriot gjort i sin fascinerande presentation av olika perspektiv på den ekonomiska krisen , men det är förhoppningsvis början på en allt mer sammanhållen reflektion över kritikens skiftande roll i våra liv. Särskilt då jag tycker att frågan om vad kritik är - och bör vara - aktualiseras allt oftare. Ett exempel är genomslaget av svenska böcker där författarna intar en skeptisk position gentemot allt mer vedertagna samhällsfenomen, såsom Kajsa Ekis Ekmans "Varan och varat: prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan" eller Nina Björks "Lyckliga i alla sina dagar – om pengar och människors värde". Att sådana böcker faktiskt säljer ganska bra är ett positivt tecken, det kan tyda på att en allt starkare kritisk tradition är på väg att bli hyfsat mainstream i det svenska samhället. Däremot är det även ett tecken på att vi bör bli mer uppmärksamma på vad för slags konceptuell apparat som vi mobiliserar i syfte att kritisera med. Min förhoppning är att jag kan dedikera ett antal inlägg till sådana reflektioner, i syfte att undersöka vad det är vi egentligen håller på med, och varför. Inledningsvis tänker jag dock bara försöka organisera de olika former av kritik som förekommer, mest för min egen skull så att det blir lättare att få en överblick över fältet. Till min hjälp har jag använt mig mycket av Fronesis nr 36-37 vars tema är just Kritik (och som för övrigt kan rekommenderas). Precis som med alla andra kategoriseringar och förklarar så kan troligtvis kritikkategoriseringar se ut på andra sätt och ändå vara lika valida. Därför har jag tänkt mig göra ett antal olika förslag på hur man kan dela upp kritiska ansatser utan att mena att de utesluter varandra. Dessa kommer dock delas upp i flera mindre inlägg och spridas ut över en längre tid.

 

Ett förslag på hur det går att förstå olika kritiska perspektiv ges av Magnus Hörnqvist i ovanstående Fronesisnummer. Han menar att det sedan Immanuel Kant funnits en spänning mellan två innebörder av kritik. Den ena traditionen kännetecknas av att man försöker återföra abstrakta storheter till deras sociala ursprung; utgångspunkten blir således att visa på hur något som verkar självstående och icke-mänskligt egentligen grundar sig i förhållanden mellan människor. Detta skulle kunna illustreras med hjälp av Karl Marxs tankar om varufetishism, där varor framstår som självständiga ting men där de egentligen består av relationer människor emellan. Den andra kritiktraditionen är inriktad på att visa på det mest grundläggande som möjliggör en viss form av samhällstillvaro eller kunskap. Här, menar Hörnqvist, är det sociala ursprunget inte relevant utan fokus är på hur mänsklig aktivitet begränsas och struktureras, till exempel "av förståndets kategorier, produktionsförhållandena eller makt som praktik" (s.83). Foucault, som jag skrivit en del om, kan ses som en företrädare för den här traditionen då han ofta försökte visa på hur bland annat den moderna medicinska kunskapen/makten strukturerar våra liv. Fortsättningsvis skriver Hörnqvist att det finns vissa återkommande drag i dessa traditioner som skiljer dem åt. Bland annat så är den förstnämnda traditionen oftare inriktad på att visa hur ideologiska föreställningar hjälper till att förtrycka något autentiskt, sant eller vetenskapligt, medan den senare tradition förkastar sådana distinktioner för att fokusera sitt intresse på det som tas för givet i ett visst sammanhang, det som aldrig talas om utan fortgår i tystnad. Därför stödjer sig den andra kritiska inriktningen inte på en "positiv pol" eller med andra ord en positiv metafysik.

 

Återgår vi till böckerna jag nämnde i inledningen, Ekis Ekman samt Björks, så deltar de mestadels i den första traditionen. De utgår från att de rådande samhällsförhållanden som utger sig för att vara neutrala och självklara egentligen legitimerar ett övertagande av en mer autentisk, naturlig tillvaro. Människans existens förvrids av samhällskrafter som inte uppger sina riktiga namn. Vad vi måste göra är att avtäcka dessa gömda krafter för att bättre kunna förstå vad det är som pågår, och på basis av detta utarbeta en annan framtid som inkorporerar människans riktiga natur på ett bättre sätt. Trots att jag gläjder mig mycket åt att sådan litteratur börjar inta en mer central plats i den offentliga dialogen så är det ganska uppenbart för den som läst tidigare inlägg att jag vänder mig emot en sådan kritik; jag har inte mycket till övers för antropologiska konstanter i ens analytiska arbete. Däremot så börjar jag även känna mig lite otålig med den andra formen av kritik med. Den fastnar mellan att å ena sidan försöka visa på att begränsningar föreligger, å andra sidan inte vilja ställa upp några alternativ. Frågan är om det i längden är en kritik som blir uddlös? Samtidigt är det en position som i allmänhet präglar dagens kritik. I en intervju med Nina Björk återges följande episod från en föreläsning.

Nina Björk torgför sitt budskap med torr humor och stort allvar. ”Vårt ekonomiska system slösar med jordens ändliga resurser, ja med människors liv”.
Kvinnan på stolen bredvid min är högskolelärare, 63 år. Hon reser sig och ställer en fråga:
– Hur kan vi bygga ett annat ekonomiskt system utan att skapa kaos och krig?”
– Min kritik kommer inte från vänster utan från verkligheten, svarar Nina Björk.
Klimatfrågan kan inte lösas med tillväxt. Men hur det ska gå till vet jag inte.
Kvinnan vid min sida viskar: – Nina Björk kan inte svara på denna den yttersta frågan. Det kan ingen.

Uppenbarligen finns det ingen väg ut. Den första kritiska traditionen är i min mening skadeskjuten av den andra formens kritik; det går inte längre att åberopa en ontologisk och epistemologisk privilegierad position i debatter för vi vet att även där finns det outtalade antaganden och praktiker som begränsar dess form och innehåll. Den andra kritiska inriktningen, däremot, ger ingen vägledning, inget konkret hopp, den pekar bara framåt till en alternativ verklighet som vi aldrig kan formulera i förväg.
Min förhoppning är att det går att ta sig ur denna knipa, men det kräver att själva kritiken i sig omkullkastas och nya vägar öppnas upp. Frågan hur detta skall göras, och vad som skall komma av det, hoppas jag kunna återkomma till i flera framtida inlägg.  

Möjligheterna för en gemensam teori för psykologin?

Nyligen stötte jag på en post på bloggen Notes from Two Scientific Psychologists som argumenterade för att det är dags för psykologin att skaffa sig en grundläggande teoretisk inriktning. Med det menar de att det saknas ett gemensamt teoretiskt ramverk som hjälper till att formulera frågeställningar, relatera empiriska fynd till, avgränsa forskningsområden samt skapa en holistisk disciplin. Istället fylls psykologin av mängder av fristående och divergerande forskningsresultat som man sedan försöker förklara med hjälp av illa gjorda ad hoc-teorier. Utan en gemensam grund återstår det bara kaos.

This fragmentation means psychology is doing nothing but running in empirical circles: there's nothing resembling progress. All you get are individuals with their own collection of hunches running their own experiments on their own little experimental phenomena. Psychology needs to pick a side, suck it up and get on with some for a change.

Blogförfattarna menar att det nu är hög tid för psykologin att träda in i "normalvetenskap-fasen", vilket är en referens till Tomas Kuhns vetenskapshistoriska modell där en vetenskap arbetar inom ett gemensamt paradigm (det normalvetenskapliga tillstånd) som sedan avlöses av en vetenskapsrevolution som leder till etablerandet av ett nytt ledande paradigm. Ett klassiskt (om ändock ofta övertolkat) exempel är fysiken där man gick från en Newtonbaserad fysik till en relativitetsbaserad dito.

Inlägget är behäftat med ett antal problematiska punkter, där varje punkt egentligen är värd ett eget inlägg (t.ex den ganska teoridrivna "metateori" som de postulerar att vetenskapen arbetar från och som på senare år bemötts av flera författare. Dessa bortser jag dock från för tillfället. Frågan som jag ställer mig är istället om det är möjligt att ha en gemensam teori för alla de subspecialiseringar av psykologin och fortfarande bibehålla den position i samhället som disciplinen besitter? Jag är tveksam till detta.

Psykologin som ämne har i princip varit "teoretiskt förvirrad" sedan starten (se till exempel Martin Kuschs bok som jag sammanfattade för ett tag sedan) och många är de som argumenterat för att just deras teori bör inta platsen som den organiserande principen, precis som blogförfattarna gör. Men den situation som anhängarna ser som pinsam, okonstruktiv och beklagansvärd har en del samhälls- och ídehistoriska forskare sett som gynnsam. Förutom min omtjatade favorit Nikolas Rose så har fler börjat se den applicerade psykologin som värd att ta på allvar i sin egen rätt, förstådd som åtminstone delvis självständig från den teoretiska/akademiska psykologin. En lättläst introduktion till ett sådant perspektiv ges av Jeroen Jansz och Peter Van Drunen där de beskriver hur den tillämpade psykologin bredde ut sig inom olika samhällssfärer under 1900-talet. Anpassningen, och genomslaget, av psykologin i så vitt spridda områden som hemmet, skolan, fabriken, militären, mentalsjukhuset med mera tror jag inte hade gått om man utgått från en enda teoretisk bakgrund. Jämfört med fysiken vars tillämpningar oftast sker i särskilt utsedda och strukturellt unika lokaler såsom laboratorium och partikelacceleratorer så har psykologin helt andra förutsättningar och krav. Detta kan också vara en anledning till att blogförfattarna är så inne på en gemensam teori, då de tillhör det kognitionspsykologiska fältet vilket får sägas vara av en ganska allmän- och grundvetenskaplig karaktär. Dessa brukar - i alla fall är min fördom så - vara mer präglade av ett gemensamt paradigm, jämfört med bland annat pedagogik och dylika discipliner.

Att psykologin ser annorlunda ut gällande sin teoretiska form beroende på var den tillämpas är således ett historiskt argument för tanken att kunskap och sociala strukturer/grupperingar samspelar, något som jag ofta argumenterat för i bloggen (samt i min uppsats). Följden blir att en homogenisering av psykologins tankegods kommer att inskränka på dess förmåga att vara verksam i så vitt skiljda områden som den är för tillfället. Det är en samhällelig konsekvens jag tror få psykologer är villiga att acceptera. Eller?

Ideologi och kritik

På sistone har jag allt mer börjat fundera på ideologibegreppet och dess roll i samhällsanalyser (mycket på grund av att jag läst Barbara Cruikshanks The Will to Empower, en bok som jag kommer återkomma till). Inom klassiska samhällsanalyser, och då särskilt sådana med en 'kritisk inriktning', är ideologibegreppet närmast stapelvara och det används för att avmystifiera och precisera diverse samhällsfenomenen och -processer. Ett klassiskt exempel är Den tyska ideologin av Karl Marx och Friedrich Engels där de argumenterar för att den styrande samhällsklassens ideologi mörkar det faktiska samhällstillståndet och försätter arbetarna i en illusion där de inte kan greppa att de blir utnyttjade. I en sådan här analys mobiliseras därför ideologibegreppet för att visa på hur samhällsideologin legitimerar ett orättvist samhälle. De trossystem, kunskapsfält, värderingar och människouppfattningar som ideologin innefattar är således illusoriska och falska då de endast existerar för att mörka och rättfärdiga den styrande klassens intressen. Mot ideologin måste man ställa den neutrala sanningen som kan visar på hur det faktiskt ter sig, bortom ideologins lögner. Kunskap och makt är tvärt åtskilda.
Detta sätt att bedriva samhällsanalyser har sedan Marx och Engels tid spritt sig och appliceras inom flertalet områden, däribland psykologin. Det är ganska lätt att hitta böcker och artiklar om psykologin som grundar sig i denna dikotomi mellan å ena sidan ideologi, å andra sidan objektiv, neutral sanning och där man strävar efter att visa på hur psykologins funktion är att rättfärdiga kapitalism, patriarkat, rasism med mera. Ur ett sådant perspektiv är psykologin endast en falskhet och dess teorier, modeller och praktiker har inget sanningsvärde.

Min uppfattning är det väldigt lätt att falla tillbaka på ideologibegreppet i ens analys och kritik, möjligen för det är så vedertaget inom den västerländska kulturen. Problemet är att det är ett väldigt trubbigt redskap och det bygger på antaganden som jag allt mer börjat tvivla på. I en intervju så tydliggör Foucault hans invändningar mot ideologibegreppet, och de är värda att återge i sin helhet.

The notion of ideology appears to me to be difficult to make use of, for three reasons. The first is that, like it or not, it always stands in virtual opposition to something else which is supposed to count as truth. Now I  believe that the problem does not consist in drawing the line between that in a discourse which falls under the category of scientificity or truth, and that which comes under some other category, but in seeing histori­cally how effects of truth are produced within discourses which in themselves are neither true nor false. The second drawback is that the concept of ideology refers, I think necessarily, to something of the order of a subject. Third, ideology  stands in a secondary  position  relative to something which  functions as its infrastructure, as its material, economic determinant, etc. For these three reasons, I think that this is a notion that cannot be used without circumspection. (The Foucault Reader, s.60)

För att summera så ser Foucault tre aspekter av ideologibegreppet som problematiska: ideologi ställs alltid mot en påstådd sanning; ideologi involverar, på något sätt, ett subjekt som blir förd bakom ljuset; samt ideologin står alltid i en underordnad position till något mer fundamentalt och som determinerar det uttryck som ideologin tar. Foucault ser därför inte att man kan använda sig av ideologibegreppet på ett så obegränsat sätt som annars oftast gör inom kritiska diskurser.

Jag har länge haft svårt att till fullo greppa vad man bör ersätta ideologianalyserna med utan att det blir uddlöst. Om man inte kan kritisera ett fenomen i namnet av en "sannare sanning", vad gör man då? Svaret ges (bland annat) av Cruikshanks bok, då hon förevisar ett väldigt bra exempel på hur man kan genomföra analyser utan att tänka i termer av sanning/ideologi.

I ett av bokens kapitel  undersöker Cruikshank den rörelse som från och med kring begreppet självförtroende (eng. self-esteem) och som argumenterar för att självförtroende är en kritisk resurs i människors liv: allt från utanförskap och kriminalitet till arbetsproduktivitet och mental hälsa kan kopplas på olika sätt, och olika starkt, till självförtroende. I USA sjösattes flera utredningar, projektgrupper och reformplaner i syfte att kartlägga, mäta, analysera och stärka det amerikanska folkets självförtroende. Man försökte lära skolelever, chefer, fångar med mera att hantera sitt självförtroende, samt effekter av en brist på densamme. På så sätt intog själva begreppet en central plats i de försök att styra andra samt sig själv då det blev en resurs för att göra världen förståelig och möjlig att agera i. Självförtroende blev navet i en helt ny maktkonfiguration som skapade nya kopplingar mellan staten,samhället och individen.

Det skulle vara ganska lätt hänt att man försökte förstå detta fenomen i termer av ideologi: självförtroende är en ideologisk term som syftar till att bortförklara och täcka över det kapitalistiska samhällets utsugning; ett begrepp som stärker den narcissistiska, individualiserande kulturen som präglar det amerikanska samhället och vidmakthåller en ökande konsumption; etcetera. Självförtroende blir då en illusion, en samhällslögn.

Cruikshank tar dock en annan väg. Självförtroende har absolut använts på ideologiska sätt, men det kan knappast ses som en heltäckande beskrivning av fenomenet. Låt oss istället närma oss det genom begreppets "positivity", med andra ord genom att analysera begreppet i dess faktiska existens, istället för att utgå ifrån att det endast fungerar som en illusorisk täckmantel över något mer grundläggande. För att förtydliga:

By "positivity", [Foucault] seems to have had in mind how certain ways of thinking, by embodying a certain style of reasoning, ordered som aspect of existence or defined some field of knowledge. (J. Miller, The Passion of Michel Foucault, s. 29)

Ens analys baserar sig därför inte på vad fenomenet/begreppet/diskursen gömmer. Istället intresserar man sig för vad det möjliggör, vad effekterna blir. Självförtroende, oberoende begreppets "absoluta sanningshalt", har som konsekvens att det möjliggör nya sätt att förstå, analysera och påverka sig själv och andra människor. Det leder till att nya former av subjekt uppstår (personen som är kriminell på grund av lågt självförtroende eller som mobbar för att man saknar självförtroende), lägger grunden för nya praktiker (gruppövningar i skolan för att stärka självförtroendet, managementkurser för att chefen skall bättre kunna hantera sina anställda) och skapar nya kopplingar mellan kunskapsområden. Det är även i detta området som analysens kritiska kraft kommer fram, då den visar på effekter som är bortom de enskilda aktörerna. För att återigen citera Foucault:

People know what they do; frequently they know why they do what they do; but what they don't know is what what they do does. (H. L. Drefys & P. Rabinow, Michel Foucault: Beyond structuralism and hermeneutics, s. 182)

Det får som effekt att man undviker problemet att kritisera i namnet av Sanningen och man slipper därtill problemet med ideologins roll. Vår kritik situerar istället fenomenet i ett historiskt sammanhang och tydliggör hur det kan kopplas till subjekt, kunskap, praktiker och makt utan att för den skull ta en allt för normativ hållning. Vissa kanske ser det som en allt för trubbig kritik men i min mening så är den mer nyanserad, intressant och konstruktiv. Det finns nog med intressanta saker att analysera (och kritisera) utan att för den skull tvinga in dem i en dikotomi som använts allt för länge utan några närmre reflektioner på vad det är man gör.

Filosofin uppäten av fysiken?

Det pågår för tillfället lite av en konflikt mellan (vissa) fysiker och (vissa) filosofer som balanserar nära den gräns som går mellan "roligt att läsa" och bara "deprimerande". Men hursomhelst så är det intressant att få följa diskussionerna i andra kunskapsdiscipliner och vilken form av relation som man tänker sig ha till (vetenskaps)filosofi.

Det började med en bokrecension i The New York Times Sunday Book Review där en populärvetenskaplig bok av Lawrence Krauss blev ganska hårt sågad av fysikern och filosofen David Albert.
På detta följde sedan en intervju med Krauss som mestadels bara är sorglig, men där han går till hård attack mot filosofin, som sägs bli allt mer och mer irrelevant på grund av fysikens framsteg.
Och nu i onsdags har en replik på både intervjun och boken publicerat på en vetenskapsblog.

Måhända är hela grejen sammantaget ganska småbarnslig men det är i alla fall underhållande läsning.

Breivik

Att rättegången mot Breivik och hans handlingar är det absolut mest rapporterade stoffet i svensk media kan knappast ha undgått någon som slagit på en radio eller tv de senaste veckorna. I centrum står så klart frågan om hans ansvar/skuld för det som hänt: är han galen, politiskt radikal eller endast empatilös? Eller allt? Man har också diskuterat vilken slags relation som Breiviks världssyn har med högerpopulistiska och högerextrema partier, däribland Sverigedemokraterna.Nu är jag inte så intresserad av att säga att Breivik gjorde som han gjorde på grund av det existerar partier som propagerar för en viss uppfattning om samhället - för jag tror inte att det går ett sådant enkelt kausalt samband mellan de två - men däremot bör man titta närmare på vilka form av diskurs som man till viss del har gemensam och hur den är uppbyggd. Det har gjorts andra analyser av Breivik med hjälp av Foucault (bland annat nämns han här) men oftast bara i relation till Foucaults arbete på "galenskap" eller fundamentalism men jag är av åsikten att det går att göra andra, kanske mindre intuitiva men ändock givande, kopplingar.

I en föreläsning vid namn Society must be defended (eller egentligen, Il faut défendre la société) gör Foucault en analys av en form av historie- och samhällsförståelse vars ursprung är från slutet av medeltiden och som går ut på att styrningen av samhället/nationen/historien i grund och botten karakteriseras av en kamp mellan grupper, till skillnad från den tidigare historieskrivningen som lyfte fram styrningen av samhället som en kontinuitet mellan härskare. Allt som oftast var den kampbaserade historian baserad på ras, i en väldigt lös mening som egentligen bara pekar ut två grupper som inte är likadana. I England var det saxerna mot de invaderade normanderna, till exempel. Med tidens gång installerar sig denna diskurs som ett verktyg för staten att legitimera sig själv och sina göromål, något som förvandlar kampdiskursen som

mutates utterly from the idea that there is a struggle between opposing forces which is basic to society to the idea that society itself is the agent caught in a struggle with its enemies both within and without—from the discourse of race struggle to that of state racism. This involves the idea of the nation as race, of a people as which is racially homogenous, for which internal and external racial others are dangers. (källa)

En annan form av Biopower?

Inkorporerandet av kampdiskursen på ett mer statsmässigt plan hänger samman med uppkomsten av en ny maktmodalitet som Foucault kallar biomakt eller biopolitik (biopower alternativt biopolitics). Biomakt är, till skillnad från tidigare maktformer där den primära utövningen är att döda de som skadar samhället, inriktad på ett främjande av befolkningen som en helhet, dess egenskaper, hälsotillstånd, etcetera. Biomakt syftar inte bara till att hålla befolkningen under kontroll utan har en positiv sida på så sätt att man vill öka befolkningens vitalitet, nativitet, produktiva förmågor och annat som maximerar samhällets tillstånd i stort.Biomakten vill utveckla, skydda och förbättra dess styrandeobjekt: populationen. Men som Kelly pekar på blir det därför paradoxalt att försöka få ihop en biomaktsmodalitet med den tidigare rätten att döda element ur befolkningen.

Hence there needs to be a way in which this killing can be squared with biopolitics. This is where state racism comes in. Our society is identified as a race which is threatened by racial enemies without and within; the population with which biopolitics is concerned is demarcated from the enemies of the population

 Och fortsättningsvis

State racism allows for the identification of enemies as being outside of the population, whether they are to be found inside or outside the boundaries of the state, and thus licenses the killing of these people, or simply letting them die, since part of the biopolitical technology, at least in its more developed form, is trying to keep people alive.

Det intressanta som Foucault gör i sin föreläsning är att han även visar på att detta samhällstänkande inte bara genomsyrar så uppenbara kandidater som det nazistiska styret i Tyskland utan även i många socialistiska och marxistiska styrelseskick. Att sköta om befolkningen kräver att man motarbetar kapitalistiska fientliga element i samhället och eliminerar dem om möjligt. Socialismen har om inte explicit accepterat biomakten som en viktig del i dess styre så i alla fall inte utmanat den utan förutsatt dess verkningar.

Men ja, Breivik. Trots den korta utvikningen om biomakt och statsrasism så tycker jag att det tillåter en att tänka lite annorlunda om kopplingen mellan Breiviks handlingar och sådana partier som Sverigedemokraterna men även om vårt politiska styre i stort. Breivik har ju sagt ett antal gånger att anledningen varför han utförde sina handlingar är för att skydda det norska (vita) folket mot de fiender som kulturmarxismen och det multikulturella samhället representerar. Endast genom att döda de som hotar befolkningen kan det norska folket få växa som det skall. På så sätt tar Breivik biomaktens uppmaning till sin spets och inkarnerar dess utövning i sig själv som enväldigt subjekt.
Men som Kelly visar i sin analys av Australien samt USAs krig i Irak är biomakten något som fortfarande strömmar genom våra västerländska samhällen och att maktmodaliteten innehar en viktig position i hur vi uppfattar världen och vad vi anser vara legitima sätt att agera och styra. Så även fast Breiviks framställning självklart är både extrem och totalt omoralisk är hans utgångspunkter kanske inte så radikalt annorlunda som det ibland framställs. Det är inte bara tal om att han blivit inspirerad av högerextrema partier utan en viktig del i hans ideologi finns bland våra normala samhällspraktiker med. Och frågan är om inte risken för att sådana här dåd återupprepas kvarstår om vi inte börjar försöka få upp ögonen för hur biomakten opererar i vårt moderna samhälle, och kanske hittar andra sätt att hantera de problem som vi står inför. Kelly formulerar det bra då han säger att

it seems to me that state racism in Foucaultʼs sense is an important, extremely simple, yet utterly necessary concept for understanding the gross inconsistencies in the valuation of human life by our society, whether it be in Iraq, in Woomera, or even in our own prison system. This is not to be confused with the claim that racism in the narrow sense is necessary to biopolitical societies – it is certainly possible that our states can eliminate narrow racial prejudices and still maintain their right to kill (although it is equally important to note that they have not done this). There needs only to be a chauvinism of the population as such, that takes as its a priori the slogan, “Society must be defended!”

Artikeltips: New York state of mind : culture , history , and psychology in New York City

Det har kommit en spännande, och lyckligtvis engelsk, artikel i den primärt portugisiska tidsskriften Memorandum som alla borde läsa. Den är skriven av Wade Pickren och heter New York state of mind : culture , history , and psychology in New York City. Smidigt nog är den gratis och kan hämtas hem här! Abstracten är:

Place is important for understanding knowledge and scientific practices. In turn, knowledge and practice influence the place they occur. Place is not simply the stage where the real action happens, but it is itself constitutive of systems of human interaction, thus ideas are produced and shaped in resonance with their environments. Here the author argues that New York City was an important site for the growth and diversification of application of psychology during the decade of the 1920s. The city both shaped the science and practice that grew there and was shaped by it.

Geografi är tyvärr ett ganska underskattat område när det gäller vetenskapsstudier. Delvis, skulle jag tro, på en rådande uppfattning att kunskap (i.e., vetenskap) utmärks just av dess 'icke-spatialitet'. Men som en författare , citerad av Pickren, säger

Space is not simply the stage on which the real action takes place. It is itself constitutive of systems of human interaction. Ideas are produced in, and shaped by, settings. They must resonate with their environments or they could not find expression, secure agreement, or mobilize followers. 

Därför hoppas jag att man även börjar se sådan här forskning gällande den svenska psykologin. Idéhistorikern och psykoanalytikern Per-Magnus Johansson har skrivit ett antal böcker om psykoanalysens, och psykiatrins, historia i Göteborg men utöver det så är det ont om bra forskning vilket är synd för jag tror att man hade fått fram mycket intressant. Särskilt med tanke på Sveriges ganska säregna politiska och sociala historia med stark välfärdsstat, icke-indraget i andra världskriget, homogen befolkning med mera. Ett arbete som bara väntar på att bli gjort, med andra ord!

Podcasts om psykologins historia

För dem som vill lyssna om episoder, ämnen och personer som gjort avtryck i psykologins historia så kan jag rekommendera This week in the history of psychology, som precis börjat sända igen. Lättsmält och intressant, perfekt som något att lyssna på om man är ute och går!

Sydsvenskan: Från "idioter" till psykiskt sjuka

Sydsvenskan har idag en kort men intressant inblick i ett spännande forskningsprojekt kallat Lundbystudien, en kartläggning av hälsan hos personer i en by i Skåne under de senaste 50 åren. Den här sortens forskning är både intressant och viktig för det ger oss möjligheter att på olika sätt följa upplevelsen av hälsa hos befolkningen men även hur diagnoser fluktuerat. Som Sydsvenskan skriver:

Ett exempel på det [att sättet att se på hälsa förändrar sig över tid] är att 0,12 procent av deltagarna i första studien 1947 bedömdes vara ”idioter”. Den terminologin är inte gångbar i dag. Exemplet visar i sin tur på att Lundbystudien lika mycket är en studie av psykiatrin som av vanligt folk.

Väntar spänt på vad som kan komma ur materialet!

Det testade Jaget

Nyligen var det en artikel i Sydsvenskan om att man numera skall screena 10 000 barn i Malmö för autism redan vid två års ålder, något som får mig att tänka på idéhistoriken Karin Johannissons artiklar om gen- och dnatestning. Johannisson lyfter fram att de nya utvecklingarna inom testmetodik innebär att vår relation till oss själva och samhället omformas, till och med att den har som konsekvens att en ny sorts människa har trätt fram:

Samhällskonsekvenserna av den exploderande marknaden för diagnostiska test, genetiska test och mycket tidig fosterdiagnostik (analys av foster-dna i blod från den gravida kvinnan) är enorma. Jakten på vårt biovärde skapar illusionen att kunna ta kontroll över kroppen och leda den bort från allt som jag inte vill vara: sjuk, svag och ofullkomlig.

På så sätt kommer individen att omdefiniera sig själv från passiv till aktiv aktör på en global hälsomarknad. En biomedborgare, en ny tids människa.

I min erfarenhet så finns det en "anti-testningsdiskurs", som bland annat kan hittas i tidningar och debatter, där företrädare för denna diskurs menar att testning är reduktionistiskt och mekaniskt (jag lämnar därhän bland annat de argument som ser psykologisk testning som en kapitalistisk praktik och där testningen kläs i en samhällskritisk tolkning, för att inrikta mig på de vars argument är i en mer ontologisk riktning). Oftast, om jag får raljera smått, brukar man i psykologisammanhang se att denna "anti-diskurs" länkas samman med ett humanistiskt/existentiellt eller psykodynamiskt ramverk där man anser att den kvantitativa testningsmetodiken förminskar människans dimensioner - existentiella; dynamiska/undermedvetna; holistiska etc - till allt för ensidiga och homogena dito. Testningen ges endast en repressiv funktion. (Och för att bekänna så har jag själv snuddat vid en sådan förståelse tidigare.)

Men här blir Johannissons poäng relevant, för precis som hon skriver så bildar testmetodiken ett element i en ny "själv-konfiguration": plötsligt öppnas det upp för nya möjligheter, nya förhållningssätt, nya människor. Som Nikolas Rose skriver:

The power of psychology lay in its promise to provide inscription devices that would [...] [render] the human soul into thought in the form of calculable traces. Its contribution lay in the invention of diagnostic categories, evaluations, assessments, and tests that constructed the subjective in a form in which it could be represented in classifications, in figures and quotients. The psychological test was the first such device.

Genom psykologisk testning kan människans subjektivitet föras ner på papper, i grafer, tabeller och mått: det blir något som kan avläsas, tolkas, förstås och planeras utifrån. Nya områden när det gäller mänskligt liv och uppförande förs plötsligt fram i existensens ljus och kan approprieras för diverse ändamål:

The object [of discourse] does not await in limbo the order that will free it and enable it to become embodied in a visible and prolix objectivity; it does not preexist itself, held back by some obstacle at the first edges of light. It exists under the positive conditions of a complex group of relations. (ur Foucault, Archaeology of Knowledge)

Vad Foucault menar är att nya "områden" i vår verklighet formas under vissa specifika omständigheter, de ligger inte och väntar på att bli upptäckta i en färdigformerad värld, men att de likväl är "Sanna". Det här innebär att framväxten av nya testningssätt skapar nya former av kunskap, som i sin tur kan leda till nya sätt att påverka och styra både oss själva och andra. Denna nya kunskap kan sättas samman med andra element i allt större kedjor. Skapandet av dessa nya nätverk bestående av siffror, texter, materiella former, institutioner, filosofiska system med mera är inte medel för att förtrycka och reducera en redan given verklighet, utan det är tekniker för att producera ny(a) verklighet(er), nya människor, nya subjektiviteter. Testresultatet kan lika väl vara ett verktyg för en individ att omforma sig själv och ens relation till sig själv som subjekt på flexiblare sätt (som ett exempel kan man se på Neurodiversity-rörelsen) som att begränsa densamme. "Frammanandet" av den hög/låg-begåvade, av den deprimerade, av den sömnstörde, av den överaktive, av den normalviktiga, av den empatiske måste kompliceras i en större utsträckning än att säga att den är reduktionistisk. Som Johannisson skriver omdanar sådana diskurser vår värld på nya sätt, och oss med dem, och det krävs att vi förstår på vilka sätt de både frigör samt begränsar oss. Det är här som den testningskritiska diskursen går fel för den ser inte den produktiva sidan av testningen.

Dock skall det erkännas att den kritiska diskursen samtidigt har en poäng. Testningsproceduren har allt för ofta satts samman med förtryckande och begränsande praktiker, den rashygieniska rörelsen är uppenbar kandidat. Men även i mera vardagliga sammanhang har testningen haft sådana effekter, fastän den har gjorts med humana och moraliska ändamål i åtanke. Men att inrikta sig kritik på ett ontologiskt plan, vilket är det man gjort, tror jag är ganska dödfött i en analytisk (och frigörande) mening.

Re: I skräcken för demokrati förenas terroristerna

DN publicerade för ett par dagar sen en artikel gällande terrorism och demokrati. Artikelförfattaren Ola Larsmo menar att det som förenar alla sorters terrorism - såväl Taimour Abdulwahab som Anders Behring Breivik - är att man avskyr "det moderna", med emfas på demokratin:

Den uppenbara länken dem emellan är hatet mot det moderna. Deras attentat handlar, i bägge fallen helt uttalat, om att föra samhället tillbaka till tidigare, för[sic!] demokratiska faser. Denna skräck för demokratin är central för deras respektive världsbild.

Larsmo fortsätter med att peka på att det finns en brist i vårt samhälle när det kommer till att faktiskt diskutera demokrati och dess beståndsdelar:

I frånvaron av ett levande demokratiskt språk hotar utopierna att växa tillbaka. Och att dessa tankar med ens åter finns ibland oss och kostar människoliv är ett resultat av frånvaron av demokratin som ett levande löfte.

I denna frånvaro uppstår istället ideologier som strävar efter "det Rena":

För om det är något som gör mig illa berörd i nutidens politiska landskap så är det utopiernas återkomst; tanken på att det kan och bör finnas ett renhetens landskap, där vi gjort oss av med det ena eller det andra som inte passar oss. Bakom varje övergrepp och varje massaker i modern tid finner vi drömmen om det Rena.

Nu kan man alltid problematisera ett oreflekterande övertagande av tanken om moderniteten, men det finns nog en poäng i att analysera sådana här dåd i relation till samhället i stort. Man skulle kunna närma sig moderniteten som en period med vissa kännetecken. Ett av dessa skulle vara, som Larsmo påstår, uppkomsten av en demokratisk modell som vägledande för samhällets styrning. Ett annat kännetecken skulle kunna vara, för att vända Latour på sitt huvud, att den formaliserade kunskapen breder ut sig i våra liv. Men ett tredje karakteristiska skulle kunna vara det som Foucault benämner den disciplinära makten, och det är i den riktningen som jag har tänkt att gå i detta inlägg.

Lättaste sättet att förstå den disciplinära makten är att kontrastera den med vad man kan översätta som den härskande makten. Den här sortens makt kan sägas vara väldigt framträdande under den feodala tiden och kännetecknas av att maktens effekter fokuseras mot kroppen i offentliga och våldsamma skådespel - allmänna halshuggningar, garrottering etcetera - och att det är uppenbart varifrån makten kommer (t.ex från kungen) samt under vilka omständigheter som den utövas (man samlar in mat inför ett krig, man hugger av handen när någon har stulit egendom). Men själva subjektet som makten utövas mot är för det mesta bortom maktens kontroll. Makten är distinkt och avgränsad i dess effekter.

Men under 1700- och 1800-talet börjar en ny form av maktutövning att dyka upp.

Discipline, [Foucault] suggests, developed a new economy and politics for bodies. Modern institutions required that bodies must be individuated according to their tasks, as well as for training, observation, and control. Therefore, he argues, discipline created a whole new form of individuality for bodies, which enabled them to perform their duty within the new forms of economic, political, and military organizations emerging in the modern age and continuing to today. (fotnot 1)

En ny maktform tar alltså plats i samhället, och en som är sammanlänkad med att separera personer både spatialt och temporalt i syfte att underlätta för övervakning och påverkan. Den disciplinära makten är mer subtil, flytande, heltäckande:

... we can state three differences [mellan den härskande och den disciplinära makten]: (1) sovereign power operates through specific visible agents; disciplinary power is diffuse in its operation, coming from everywhere and acting on everyone; (2) because of its visibility, sovereign power is susceptible to resistance, while disciplinary power, invisible and all-pervasive, is difficult to locate, and therefore difficult to resist; and (3) while sovereign power affects only a small portion of an individual’s life, disciplinary power affects virtually all aspects of living, subjecting everyone to the possibility of surveillance at all times. (fotnot 2)

Den disciplinära makten kretsar alltså inte på samma sätt kring en specifik person och den skyr offentlighetens ljus. Den kan inte längre revolteras mot genom att störta en person på en tron. Istället finner man den i de små detaljerna: i soldatens marschövningar, i skolelevens utvärdering, i fabriksarbetarens tidsschema, hos bedömningen av mentalpatienten. Kroppar och förmågor som ordnas, tränas, mäts, utvecklas. Det är inte längre frågan om dramatiska och burdusa uppvisningar av ren makt, utan om små och effektiva medel. Det skrivna ordet får en allt större påverkan på våra liv. Varje person individualiseras i form av skrivna rapporter och bedömningar, från dagis till begravning, och kan på så sätt sättas i relation till andra. Är man över eller under genomsnittet? Krävs det interventioner, träning, kanske till och med bestraffning?
Vi kan även se att i denna nya form av maktutövningar ser vi element från det som både Larsmo och Latour berörde. Demokratin handlar inte bara om rättigheter att ta del i samhällets styrning, utan även en skyldighet att göra sig synlig för att på så sätt få denna rättighet. Personnummer, boendeadress, ID-bricka. Den som inte ses får heller inte vara med. Men det här kräver även kunskap i form av diverse vetenskaper. En stor del av den disciplinära makten är, som nämndes, i form av bedömningar, uträkningar, grafer. Det krävs att kroppen hela tiden undersöks och jämförs med andra och för att göra det så krävs det metoder, tekniker, normer, modeller och teorier om människan.
Så både den demokratiska representationen och den ökande kunskapsansamlingen samspelar med den disciplinära makten. Med vilket inte menas att de endast är en effekt av maktutvecklingen, men att de existerar i en reciprok relation med varandra och att det kräver att man analyserar de tillsammans.

Men låt oss slutligen återvända till frågan om terrorism och det moderna, och här skulle jag särskilt vilja fokusera på självmordsbombaren. Självmordsbombaren väcker oerhört starka känslor, och det med all rätt. En stor del är så klart att andra skadas och dör av denna destruktiva akt. Men jag tror även det finns andra bottnar i handlingen. Självmordsbombaren avskyr inte bara det moderna, som Larsmo säger, utan själva bombningen i sig måste ses som själva antitesen av en av de mest fundamentala delarna i det moderna samhället: den disciplinära makten. I ett samhälle där 'produktionen' (genom avskiljning rent rumsligt och tidsligt; genom observation och bedömning; genom drillning och träning) av individer är av yttersta vikt blir personen som negerar sig själv oförståelig. Och jag tror att just poängen att man inte bara protesterar mot ett ideal - en tanke om att individen är det viktigaste - utan mot en faktisk mekanism bör reflekteras över. Att det inte bara handlar om att man tar sitt eget liv, vilket är nog så tabu, utan även att man väljer att föra kroppen undan maktens effekter på det mest drastiska sätt som finns. Mot den perfekt objektifierade kroppen ställs den frånvarande kroppen.

Det här bör inte ses som ett romantiserande av självmordsbombningen som handling, eller ett uttryck för att det är ett bra sätt att protestera mot maktutövning. Inga av dessa ståndpunkter är resonabla. Men för att förstå självmordsbombaren bättre, och i förlängningen att hindra att sådana dåd utförs, tror jag att det krävs att vi tittar på vilka förutsättningar som kan leda till att personer utför så destruktiva handlingar och där har analysen av makten och dess effekter en roll att spela.

Fotnot 1: http://en.wikipedia.org/wiki/Discipline_and_Punish#Discipline
Fotnot 2: http://www.ed.uiuc.edu/eps/PES-Yearbook/93_docs/COVALESK.HTM