Det testade Jaget

Nyligen var det en artikel i Sydsvenskan om att man numera skall screena 10 000 barn i Malmö för autism redan vid två års ålder, något som får mig att tänka på idéhistoriken Karin Johannissons artiklar om gen- och dnatestning. Johannisson lyfter fram att de nya utvecklingarna inom testmetodik innebär att vår relation till oss själva och samhället omformas, till och med att den har som konsekvens att en ny sorts människa har trätt fram:

Samhällskonsekvenserna av den exploderande marknaden för diagnostiska test, genetiska test och mycket tidig fosterdiagnostik (analys av foster-dna i blod från den gravida kvinnan) är enorma. Jakten på vårt biovärde skapar illusionen att kunna ta kontroll över kroppen och leda den bort från allt som jag inte vill vara: sjuk, svag och ofullkomlig.

På så sätt kommer individen att omdefiniera sig själv från passiv till aktiv aktör på en global hälsomarknad. En biomedborgare, en ny tids människa.

I min erfarenhet så finns det en "anti-testningsdiskurs", som bland annat kan hittas i tidningar och debatter, där företrädare för denna diskurs menar att testning är reduktionistiskt och mekaniskt (jag lämnar därhän bland annat de argument som ser psykologisk testning som en kapitalistisk praktik och där testningen kläs i en samhällskritisk tolkning, för att inrikta mig på de vars argument är i en mer ontologisk riktning). Oftast, om jag får raljera smått, brukar man i psykologisammanhang se att denna "anti-diskurs" länkas samman med ett humanistiskt/existentiellt eller psykodynamiskt ramverk där man anser att den kvantitativa testningsmetodiken förminskar människans dimensioner - existentiella; dynamiska/undermedvetna; holistiska etc - till allt för ensidiga och homogena dito. Testningen ges endast en repressiv funktion. (Och för att bekänna så har jag själv snuddat vid en sådan förståelse tidigare.)

Men här blir Johannissons poäng relevant, för precis som hon skriver så bildar testmetodiken ett element i en ny "själv-konfiguration": plötsligt öppnas det upp för nya möjligheter, nya förhållningssätt, nya människor. Som Nikolas Rose skriver:

The power of psychology lay in its promise to provide inscription devices that would [...] [render] the human soul into thought in the form of calculable traces. Its contribution lay in the invention of diagnostic categories, evaluations, assessments, and tests that constructed the subjective in a form in which it could be represented in classifications, in figures and quotients. The psychological test was the first such device.

Genom psykologisk testning kan människans subjektivitet föras ner på papper, i grafer, tabeller och mått: det blir något som kan avläsas, tolkas, förstås och planeras utifrån. Nya områden när det gäller mänskligt liv och uppförande förs plötsligt fram i existensens ljus och kan approprieras för diverse ändamål:

The object [of discourse] does not await in limbo the order that will free it and enable it to become embodied in a visible and prolix objectivity; it does not preexist itself, held back by some obstacle at the first edges of light. It exists under the positive conditions of a complex group of relations. (ur Foucault, Archaeology of Knowledge)

Vad Foucault menar är att nya "områden" i vår verklighet formas under vissa specifika omständigheter, de ligger inte och väntar på att bli upptäckta i en färdigformerad värld, men att de likväl är "Sanna". Det här innebär att framväxten av nya testningssätt skapar nya former av kunskap, som i sin tur kan leda till nya sätt att påverka och styra både oss själva och andra. Denna nya kunskap kan sättas samman med andra element i allt större kedjor. Skapandet av dessa nya nätverk bestående av siffror, texter, materiella former, institutioner, filosofiska system med mera är inte medel för att förtrycka och reducera en redan given verklighet, utan det är tekniker för att producera ny(a) verklighet(er), nya människor, nya subjektiviteter. Testresultatet kan lika väl vara ett verktyg för en individ att omforma sig själv och ens relation till sig själv som subjekt på flexiblare sätt (som ett exempel kan man se på Neurodiversity-rörelsen) som att begränsa densamme. "Frammanandet" av den hög/låg-begåvade, av den deprimerade, av den sömnstörde, av den överaktive, av den normalviktiga, av den empatiske måste kompliceras i en större utsträckning än att säga att den är reduktionistisk. Som Johannisson skriver omdanar sådana diskurser vår värld på nya sätt, och oss med dem, och det krävs att vi förstår på vilka sätt de både frigör samt begränsar oss. Det är här som den testningskritiska diskursen går fel för den ser inte den produktiva sidan av testningen.

Dock skall det erkännas att den kritiska diskursen samtidigt har en poäng. Testningsproceduren har allt för ofta satts samman med förtryckande och begränsande praktiker, den rashygieniska rörelsen är uppenbar kandidat. Men även i mera vardagliga sammanhang har testningen haft sådana effekter, fastän den har gjorts med humana och moraliska ändamål i åtanke. Men att inrikta sig kritik på ett ontologiskt plan, vilket är det man gjort, tror jag är ganska dödfött i en analytisk (och frigörande) mening.