Filosofin uppäten av fysiken?

Det pågår för tillfället lite av en konflikt mellan (vissa) fysiker och (vissa) filosofer som balanserar nära den gräns som går mellan "roligt att läsa" och bara "deprimerande". Men hursomhelst så är det intressant att få följa diskussionerna i andra kunskapsdiscipliner och vilken form av relation som man tänker sig ha till (vetenskaps)filosofi.

Det började med en bokrecension i The New York Times Sunday Book Review där en populärvetenskaplig bok av Lawrence Krauss blev ganska hårt sågad av fysikern och filosofen David Albert.
På detta följde sedan en intervju med Krauss som mestadels bara är sorglig, men där han går till hård attack mot filosofin, som sägs bli allt mer och mer irrelevant på grund av fysikens framsteg.
Och nu i onsdags har en replik på både intervjun och boken publicerat på en vetenskapsblog.

Måhända är hela grejen sammantaget ganska småbarnslig men det är i alla fall underhållande läsning.

Breivik, del II

DN publicerar idag en intressanta krönika om Breivik som rekommenderas.

Om Breivik tolkas som modern fascist – utifrån den aktuella forskningen om denna ideologi – upphör han vara ett mysterium. I stället blir han begriplig och hans handlingar logiska

Läs den här.

Breivik

Att rättegången mot Breivik och hans handlingar är det absolut mest rapporterade stoffet i svensk media kan knappast ha undgått någon som slagit på en radio eller tv de senaste veckorna. I centrum står så klart frågan om hans ansvar/skuld för det som hänt: är han galen, politiskt radikal eller endast empatilös? Eller allt? Man har också diskuterat vilken slags relation som Breiviks världssyn har med högerpopulistiska och högerextrema partier, däribland Sverigedemokraterna.Nu är jag inte så intresserad av att säga att Breivik gjorde som han gjorde på grund av det existerar partier som propagerar för en viss uppfattning om samhället - för jag tror inte att det går ett sådant enkelt kausalt samband mellan de två - men däremot bör man titta närmare på vilka form av diskurs som man till viss del har gemensam och hur den är uppbyggd. Det har gjorts andra analyser av Breivik med hjälp av Foucault (bland annat nämns han här) men oftast bara i relation till Foucaults arbete på "galenskap" eller fundamentalism men jag är av åsikten att det går att göra andra, kanske mindre intuitiva men ändock givande, kopplingar.

I en föreläsning vid namn Society must be defended (eller egentligen, Il faut défendre la société) gör Foucault en analys av en form av historie- och samhällsförståelse vars ursprung är från slutet av medeltiden och som går ut på att styrningen av samhället/nationen/historien i grund och botten karakteriseras av en kamp mellan grupper, till skillnad från den tidigare historieskrivningen som lyfte fram styrningen av samhället som en kontinuitet mellan härskare. Allt som oftast var den kampbaserade historian baserad på ras, i en väldigt lös mening som egentligen bara pekar ut två grupper som inte är likadana. I England var det saxerna mot de invaderade normanderna, till exempel. Med tidens gång installerar sig denna diskurs som ett verktyg för staten att legitimera sig själv och sina göromål, något som förvandlar kampdiskursen som

mutates utterly from the idea that there is a struggle between opposing forces which is basic to society to the idea that society itself is the agent caught in a struggle with its enemies both within and without—from the discourse of race struggle to that of state racism. This involves the idea of the nation as race, of a people as which is racially homogenous, for which internal and external racial others are dangers. (källa)

En annan form av Biopower?

Inkorporerandet av kampdiskursen på ett mer statsmässigt plan hänger samman med uppkomsten av en ny maktmodalitet som Foucault kallar biomakt eller biopolitik (biopower alternativt biopolitics). Biomakt är, till skillnad från tidigare maktformer där den primära utövningen är att döda de som skadar samhället, inriktad på ett främjande av befolkningen som en helhet, dess egenskaper, hälsotillstånd, etcetera. Biomakt syftar inte bara till att hålla befolkningen under kontroll utan har en positiv sida på så sätt att man vill öka befolkningens vitalitet, nativitet, produktiva förmågor och annat som maximerar samhällets tillstånd i stort.Biomakten vill utveckla, skydda och förbättra dess styrandeobjekt: populationen. Men som Kelly pekar på blir det därför paradoxalt att försöka få ihop en biomaktsmodalitet med den tidigare rätten att döda element ur befolkningen.

Hence there needs to be a way in which this killing can be squared with biopolitics. This is where state racism comes in. Our society is identified as a race which is threatened by racial enemies without and within; the population with which biopolitics is concerned is demarcated from the enemies of the population

 Och fortsättningsvis

State racism allows for the identification of enemies as being outside of the population, whether they are to be found inside or outside the boundaries of the state, and thus licenses the killing of these people, or simply letting them die, since part of the biopolitical technology, at least in its more developed form, is trying to keep people alive.

Det intressanta som Foucault gör i sin föreläsning är att han även visar på att detta samhällstänkande inte bara genomsyrar så uppenbara kandidater som det nazistiska styret i Tyskland utan även i många socialistiska och marxistiska styrelseskick. Att sköta om befolkningen kräver att man motarbetar kapitalistiska fientliga element i samhället och eliminerar dem om möjligt. Socialismen har om inte explicit accepterat biomakten som en viktig del i dess styre så i alla fall inte utmanat den utan förutsatt dess verkningar.

Men ja, Breivik. Trots den korta utvikningen om biomakt och statsrasism så tycker jag att det tillåter en att tänka lite annorlunda om kopplingen mellan Breiviks handlingar och sådana partier som Sverigedemokraterna men även om vårt politiska styre i stort. Breivik har ju sagt ett antal gånger att anledningen varför han utförde sina handlingar är för att skydda det norska (vita) folket mot de fiender som kulturmarxismen och det multikulturella samhället representerar. Endast genom att döda de som hotar befolkningen kan det norska folket få växa som det skall. På så sätt tar Breivik biomaktens uppmaning till sin spets och inkarnerar dess utövning i sig själv som enväldigt subjekt.
Men som Kelly visar i sin analys av Australien samt USAs krig i Irak är biomakten något som fortfarande strömmar genom våra västerländska samhällen och att maktmodaliteten innehar en viktig position i hur vi uppfattar världen och vad vi anser vara legitima sätt att agera och styra. Så även fast Breiviks framställning självklart är både extrem och totalt omoralisk är hans utgångspunkter kanske inte så radikalt annorlunda som det ibland framställs. Det är inte bara tal om att han blivit inspirerad av högerextrema partier utan en viktig del i hans ideologi finns bland våra normala samhällspraktiker med. Och frågan är om inte risken för att sådana här dåd återupprepas kvarstår om vi inte börjar försöka få upp ögonen för hur biomakten opererar i vårt moderna samhälle, och kanske hittar andra sätt att hantera de problem som vi står inför. Kelly formulerar det bra då han säger att

it seems to me that state racism in Foucaultʼs sense is an important, extremely simple, yet utterly necessary concept for understanding the gross inconsistencies in the valuation of human life by our society, whether it be in Iraq, in Woomera, or even in our own prison system. This is not to be confused with the claim that racism in the narrow sense is necessary to biopolitical societies – it is certainly possible that our states can eliminate narrow racial prejudices and still maintain their right to kill (although it is equally important to note that they have not done this). There needs only to be a chauvinism of the population as such, that takes as its a priori the slogan, “Society must be defended!”