I en föreläsning vid namn Society must be defended (eller egentligen, Il faut défendre la société) gör Foucault en analys av en form av historie- och samhällsförståelse vars ursprung är från slutet av medeltiden och som går ut på att styrningen av samhället/nationen/historien i grund och botten karakteriseras av en kamp mellan grupper, till skillnad från den tidigare historieskrivningen som lyfte fram styrningen av samhället som en kontinuitet mellan härskare. Allt som oftast var den kampbaserade historian baserad på ras, i en väldigt lös mening som egentligen bara pekar ut två grupper som inte är likadana. I England var det saxerna mot de invaderade normanderna, till exempel. Med tidens gång installerar sig denna diskurs som ett verktyg för staten att legitimera sig själv och sina göromål, något som förvandlar kampdiskursen som
mutates utterly from the idea that there is a struggle between opposing forces which is basic to society to the idea that society itself is the agent caught in a struggle with its enemies both within and without—from the discourse of race struggle to that of state racism. This involves the idea of the nation as race, of a people as which is racially homogenous, for which internal and external racial others are dangers. (källa)
![]() |
| En annan form av Biopower? |
Hence there needs to be a way in which this killing can be squared with biopolitics. This is where state racism comes in. Our society is identified as a race which is threatened by racial enemies without and within; the population with which biopolitics is concerned is demarcated from the enemies of the populationOch fortsättningsvis
State racism allows for the identification of enemies as being outside of the population, whether they are to be found inside or outside the boundaries of the state, and thus licenses the killing of these people, or simply letting them die, since part of the biopolitical technology, at least in its more developed form, is trying to keep people alive.Det intressanta som Foucault gör i sin föreläsning är att han även visar på att detta samhällstänkande inte bara genomsyrar så uppenbara kandidater som det nazistiska styret i Tyskland utan även i många socialistiska och marxistiska styrelseskick. Att sköta om befolkningen kräver att man motarbetar kapitalistiska fientliga element i samhället och eliminerar dem om möjligt. Socialismen har om inte explicit accepterat biomakten som en viktig del i dess styre så i alla fall inte utmanat den utan förutsatt dess verkningar.
Men ja, Breivik. Trots den korta utvikningen om biomakt och statsrasism så tycker jag att det tillåter en att tänka lite annorlunda om kopplingen mellan Breiviks handlingar och sådana partier som Sverigedemokraterna men även om vårt politiska styre i stort. Breivik har ju sagt ett antal gånger att anledningen varför han utförde sina handlingar är för att skydda det norska (vita) folket mot de fiender som kulturmarxismen och det multikulturella samhället representerar. Endast genom att döda de som hotar befolkningen kan det norska folket få växa som det skall. På så sätt tar Breivik biomaktens uppmaning till sin spets och inkarnerar dess utövning i sig själv som enväldigt subjekt.
Men som Kelly visar i sin analys av Australien samt USAs krig i Irak är biomakten något som fortfarande strömmar genom våra västerländska samhällen och att maktmodaliteten innehar en viktig position i hur vi uppfattar världen och vad vi anser vara legitima sätt att agera och styra. Så även fast Breiviks framställning självklart är både extrem och totalt omoralisk är hans utgångspunkter kanske inte så radikalt annorlunda som det ibland framställs. Det är inte bara tal om att han blivit inspirerad av högerextrema partier utan en viktig del i hans ideologi finns bland våra normala samhällspraktiker med. Och frågan är om inte risken för att sådana här dåd återupprepas kvarstår om vi inte börjar försöka få upp ögonen för hur biomakten opererar i vårt moderna samhälle, och kanske hittar andra sätt att hantera de problem som vi står inför. Kelly formulerar det bra då han säger att
it seems to me that state racism in Foucaultʼs sense is an important, extremely simple, yet utterly necessary concept for understanding the gross inconsistencies in the valuation of human life by our society, whether it be in Iraq, in Woomera, or even in our own prison system. This is not to be confused with the claim that racism in the narrow sense is necessary to biopolitical societies – it is certainly possible that our states can eliminate narrow racial prejudices and still maintain their right to kill (although it is equally important to note that they have not done this). There needs only to be a chauvinism of the population as such, that takes as its a priori the slogan, “Society must be defended!”

Hej, och tack för din blogg. Ska jag tolka dig som så att det finns en samsyn mellan högern och vänstern på skyddet av samhället och en brist på respekt för individen som mänsklig varelse med eget implicit värde. Vi har drivit väldigt långt bort från de tankar som födde den Amerikanska konstitutionen och FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna, eller de tankar som finns i Nya Testamentet. Det är i mycket så jag ser det moderna samhället.
SvaraRaderaHej och tack. Delvis är det väl så man kan tolka mig, även fast jag inte vet om man skall ta den amerikanska konstitutionen eller FNs deklaration rakt av som försvarare av en inneboende mänsklighet.
SvaraRaderaMen det jag menar är att fastän Breiviks handlingar är extrema och totalt omoraliska i jämförelse med vad samhället överlag gör, så finns det delade drag som bottnar i förståelsen av samhället som en organism som måste försvaras mot fiender. Även det svenska samhället har sina former av detta, från de mer explicit grymma metoder från förr såsom tvångssteriliseringar och rashygienska åtgärder till dagens förvisso mer subtila men ändock effektiva metoder för att ur- och särskilja de som anses hotande.
Inte för att det skall ses som ett försvar för hur sådana här hemska handlingar kan inträffa, men för att tydliggöra att man planerar och utför sådana här aktioner på basis av ett visst sätt att göra världen begriplig, och den förståelse som Breivik bygger sitt hat på är inte så främmande som den ibland framställs.
Ja, jag anser att den brist på höjd och bredd i debatten ger förutsättningar för Breivikar att formas. Den, som jag ser det, totala bristen på respekt för andra åsikter än de gångbara utgör själva förutsättningen för att personer som ABB ska drivas ut i extremism. Det är intressant att detta förakt för avvikare finns både på höger och vänsterkanten. Själva fundamentet för demokrati utgörs av allas rätt till en åsikt och allas ömsesidiga respekt för dessa åsikter. Det ABB kallar PK är inte så långt från den miljö som är normal i diktaturer, -tänk dig för innan du talar, dina åsikter kanske inte är accepterade-, självcensur, mycket farliga saker i en demokrati! Vill man bekämpa extremer görs detta i öppen debatt med respekt för alla deltagare.
SvaraRadera