Re: I skräcken för demokrati förenas terroristerna

DN publicerade för ett par dagar sen en artikel gällande terrorism och demokrati. Artikelförfattaren Ola Larsmo menar att det som förenar alla sorters terrorism - såväl Taimour Abdulwahab som Anders Behring Breivik - är att man avskyr "det moderna", med emfas på demokratin:

Den uppenbara länken dem emellan är hatet mot det moderna. Deras attentat handlar, i bägge fallen helt uttalat, om att föra samhället tillbaka till tidigare, för[sic!] demokratiska faser. Denna skräck för demokratin är central för deras respektive världsbild.

Larsmo fortsätter med att peka på att det finns en brist i vårt samhälle när det kommer till att faktiskt diskutera demokrati och dess beståndsdelar:

I frånvaron av ett levande demokratiskt språk hotar utopierna att växa tillbaka. Och att dessa tankar med ens åter finns ibland oss och kostar människoliv är ett resultat av frånvaron av demokratin som ett levande löfte.

I denna frånvaro uppstår istället ideologier som strävar efter "det Rena":

För om det är något som gör mig illa berörd i nutidens politiska landskap så är det utopiernas återkomst; tanken på att det kan och bör finnas ett renhetens landskap, där vi gjort oss av med det ena eller det andra som inte passar oss. Bakom varje övergrepp och varje massaker i modern tid finner vi drömmen om det Rena.

Nu kan man alltid problematisera ett oreflekterande övertagande av tanken om moderniteten, men det finns nog en poäng i att analysera sådana här dåd i relation till samhället i stort. Man skulle kunna närma sig moderniteten som en period med vissa kännetecken. Ett av dessa skulle vara, som Larsmo påstår, uppkomsten av en demokratisk modell som vägledande för samhällets styrning. Ett annat kännetecken skulle kunna vara, för att vända Latour på sitt huvud, att den formaliserade kunskapen breder ut sig i våra liv. Men ett tredje karakteristiska skulle kunna vara det som Foucault benämner den disciplinära makten, och det är i den riktningen som jag har tänkt att gå i detta inlägg.

Lättaste sättet att förstå den disciplinära makten är att kontrastera den med vad man kan översätta som den härskande makten. Den här sortens makt kan sägas vara väldigt framträdande under den feodala tiden och kännetecknas av att maktens effekter fokuseras mot kroppen i offentliga och våldsamma skådespel - allmänna halshuggningar, garrottering etcetera - och att det är uppenbart varifrån makten kommer (t.ex från kungen) samt under vilka omständigheter som den utövas (man samlar in mat inför ett krig, man hugger av handen när någon har stulit egendom). Men själva subjektet som makten utövas mot är för det mesta bortom maktens kontroll. Makten är distinkt och avgränsad i dess effekter.

Men under 1700- och 1800-talet börjar en ny form av maktutövning att dyka upp.

Discipline, [Foucault] suggests, developed a new economy and politics for bodies. Modern institutions required that bodies must be individuated according to their tasks, as well as for training, observation, and control. Therefore, he argues, discipline created a whole new form of individuality for bodies, which enabled them to perform their duty within the new forms of economic, political, and military organizations emerging in the modern age and continuing to today. (fotnot 1)

En ny maktform tar alltså plats i samhället, och en som är sammanlänkad med att separera personer både spatialt och temporalt i syfte att underlätta för övervakning och påverkan. Den disciplinära makten är mer subtil, flytande, heltäckande:

... we can state three differences [mellan den härskande och den disciplinära makten]: (1) sovereign power operates through specific visible agents; disciplinary power is diffuse in its operation, coming from everywhere and acting on everyone; (2) because of its visibility, sovereign power is susceptible to resistance, while disciplinary power, invisible and all-pervasive, is difficult to locate, and therefore difficult to resist; and (3) while sovereign power affects only a small portion of an individual’s life, disciplinary power affects virtually all aspects of living, subjecting everyone to the possibility of surveillance at all times. (fotnot 2)

Den disciplinära makten kretsar alltså inte på samma sätt kring en specifik person och den skyr offentlighetens ljus. Den kan inte längre revolteras mot genom att störta en person på en tron. Istället finner man den i de små detaljerna: i soldatens marschövningar, i skolelevens utvärdering, i fabriksarbetarens tidsschema, hos bedömningen av mentalpatienten. Kroppar och förmågor som ordnas, tränas, mäts, utvecklas. Det är inte längre frågan om dramatiska och burdusa uppvisningar av ren makt, utan om små och effektiva medel. Det skrivna ordet får en allt större påverkan på våra liv. Varje person individualiseras i form av skrivna rapporter och bedömningar, från dagis till begravning, och kan på så sätt sättas i relation till andra. Är man över eller under genomsnittet? Krävs det interventioner, träning, kanske till och med bestraffning?
Vi kan även se att i denna nya form av maktutövningar ser vi element från det som både Larsmo och Latour berörde. Demokratin handlar inte bara om rättigheter att ta del i samhällets styrning, utan även en skyldighet att göra sig synlig för att på så sätt få denna rättighet. Personnummer, boendeadress, ID-bricka. Den som inte ses får heller inte vara med. Men det här kräver även kunskap i form av diverse vetenskaper. En stor del av den disciplinära makten är, som nämndes, i form av bedömningar, uträkningar, grafer. Det krävs att kroppen hela tiden undersöks och jämförs med andra och för att göra det så krävs det metoder, tekniker, normer, modeller och teorier om människan.
Så både den demokratiska representationen och den ökande kunskapsansamlingen samspelar med den disciplinära makten. Med vilket inte menas att de endast är en effekt av maktutvecklingen, men att de existerar i en reciprok relation med varandra och att det kräver att man analyserar de tillsammans.

Men låt oss slutligen återvända till frågan om terrorism och det moderna, och här skulle jag särskilt vilja fokusera på självmordsbombaren. Självmordsbombaren väcker oerhört starka känslor, och det med all rätt. En stor del är så klart att andra skadas och dör av denna destruktiva akt. Men jag tror även det finns andra bottnar i handlingen. Självmordsbombaren avskyr inte bara det moderna, som Larsmo säger, utan själva bombningen i sig måste ses som själva antitesen av en av de mest fundamentala delarna i det moderna samhället: den disciplinära makten. I ett samhälle där 'produktionen' (genom avskiljning rent rumsligt och tidsligt; genom observation och bedömning; genom drillning och träning) av individer är av yttersta vikt blir personen som negerar sig själv oförståelig. Och jag tror att just poängen att man inte bara protesterar mot ett ideal - en tanke om att individen är det viktigaste - utan mot en faktisk mekanism bör reflekteras över. Att det inte bara handlar om att man tar sitt eget liv, vilket är nog så tabu, utan även att man väljer att föra kroppen undan maktens effekter på det mest drastiska sätt som finns. Mot den perfekt objektifierade kroppen ställs den frånvarande kroppen.

Det här bör inte ses som ett romantiserande av självmordsbombningen som handling, eller ett uttryck för att det är ett bra sätt att protestera mot maktutövning. Inga av dessa ståndpunkter är resonabla. Men för att förstå självmordsbombaren bättre, och i förlängningen att hindra att sådana dåd utförs, tror jag att det krävs att vi tittar på vilka förutsättningar som kan leda till att personer utför så destruktiva handlingar och där har analysen av makten och dess effekter en roll att spela.

Fotnot 1: http://en.wikipedia.org/wiki/Discipline_and_Punish#Discipline
Fotnot 2: http://www.ed.uiuc.edu/eps/PES-Yearbook/93_docs/COVALESK.HTM