Artikeltips: Foucault across the disciplines: introductory notes on contingency in critical inquiry

För ett tag sen tipsade jag om att det var Foucault-tema i HotHS, och jag fastnade särskilt för en av artiklarna i numret, nämligen Colin Koopmans Foucault across the disciplines: introductory notes on contingency in critical inquiry. Här är hans abstract:

Foucault is one of the most widely cited thinkers across social sciences and humanities disciplines today. Foucault’s appeal, and ongoing value, across the disciplines has much to do with the power of his thought and his method to help us see the contingency of practices we take to be inevitable. It is argued in this introductory article that Foucault’s emphasis on contingency is as misunderstood as it is influential. I distinguish two senses of contingency in Foucault. A first sense, widely acknowledged, concerns Foucault’s facility at showing that a taken-for-natural practice is in fact contingently produced. A second sense, widely neglected, concerns the facility of Foucauldian methods for grasping how a given practice was contingently produced. The second sense of contingency opens up possibilities for practical transformation that the former sense of contingency largely leaves to the side.

Precis som Koopman skriver tas oftast Foucaults verk som utmärkta exempel på hur våra vedertagna praktiker och tankesätt är kontingenta, eller "tillfälliga". De är med andra ord inte nödvändiga delar av vår värld utan deras uppkomst och form beror på diverse omständigheter. För att återigen citera Koopman:

If for Kant (and so much of modern thought in his wake, including of course Freudo-Marxism) critique took the form of revealing the necessary limits of thought, then for Foucault (and so much of contemporary thought in his wake) critique has taken the form of explicating the contingency of these very same limits.

Foucault kartlägger alltså gränserna för vad vi tar som nödvändiga element och beståndsdelar i världen och visar på deras kontingenta status, något som även skapar möjligheter att utmana och utöka dessa gränser (jag tycker även man ska lägga märka till hur Koopman placerar Foucault i en tradition som sträcker sig tillbaka till Kant, vilket är intressant [och korrekt i min mening]!):

Foucault’s historico-philosophical practice of course shows us that certain irreducibly central features of our present which we take to be necessary have in fact been contingently constructed.

Men, menar Koopman, Foucault visar även på en till aspekt:

Foucault also shows us how these contingencies have been historically composed out of a welter of practices that seem otherwise unrelated.

Så det är inte bara en analys av att saker och ting skulle kunna vara annorlunda, men även hur våra nuvarande konfigurationer av praktiker och tankesystem har satts ihop med hjälp av diverse element som från början inte alls hörde samman. Det här är, enligt Koopman, en del av det som gör att Foucault sticker ut bland andra teoretiker förknippade med kritik.

That which makes the historico-philosophical practice of critique that is genealogy unique is largely this how-work, that is, the work of describing how our present practices have been contingently formed. A crucially important point about Foucault’s work which is too often overlooked concerns his dedication to describing in lush detail the variety of practices which were contingently fused together in such a way as to form the basis for present problematizations and the practices enabled by these problematizations.

En jämförelse kan göras med den litteratur som ofta brukar förknippas med kritik av medikaliseringen av olika tillstånd (ledsamhet görs till depression; blyghet till social fobi). Det är ingen ovanlig syn att man menar att olika intressen - psykiatrin, läkemedelsindustrin, kapitalismen - har velat medikalisera något som egentligen är normalt och "mänskligt" för profit, utökat inflytande över människors liv etcetera. Men själva konstituerandet av det medikaliserande tillståndet, genom sammansättningen av olika element (och nu spekulerar jag bara: institutionella förutsättningar i form av en fri marknad och ett samhälle byggt på olika professioner; sammanlänkningen av sociala problematiseringar såsom ungdomars sviktande skolgång med medicinska ramverk; förändringar inom olika kunskapsfält; framväxten av den drivna, autonoma, entreprenörsmänniskan med mera), analyserar man inte i någon större detalj. Genom detta förlorar man kraft rent förklaringsmässigt men även "kritisk kraft"; man minskar möjligheterna att se hur de olika länkarna har satts samman och var ens förändringsförsök skulle kunna fokusera. (Som en sidonotering så tycker jag att Nikolas Rose har en stor poäng när han säger att medikaliseringsbegreppet, så som det ofta används, är för trubbigt och intetsägande för att fungera på en adekvat nivå och bör ersättas med mer nyanserade och detaljerade verktyg; se slutnoter för referens.) Jag skulle vilja påstå att Koopman håller med, då han gör en jämförelse med Derrida:

It is crucial to recognize that Foucault’s procedure involves an empirical demonstration of contingency in contrast to a transcendental deduction of contingency. The latter procedure is more characteristic of much of the Derridean deconstruction with which Foucauldian genealogy is too often confused. If deconstruction shows us that, necessarily, every necessity is a contingency, then genealogy shows us how some supposed necessity contingently came to be the thing that it is.

Min uppfattning är att många inte ser Foucault som en empiriker, och han har fått mycket kritik just för att vara abstrakt, svårgenomtränglig eller att bara rent ut sagt ha fel (för ett exempel, se Ian Hackings diskussion i Historical Ontology, s.70ff). Tvärtom måste man förstå att för Foucault så är den empiriska, historiska sidan av yttersta vikt för att kunna skapa utrymmen som möjliggör att man kan ta sig ur och förbi de begränsningar som vi lever under, och med. Det här innebär även att man inte kan använda sig av allt för breda begrepp:

One point of Foucault’s accounts is to avoid explaining the emergence of our contemporary problematizations and practices in such a way that would credit all-too-common totalizing assertions, for example that ‘prisons are the effect of global-capitalist-racist-patriarchy-hegemony’. Such claims, the form of which is instantiated daily on just about every university campus not to mention the other cultural scenes where intellectualism is not unfashionable, paint with too broad a brush to be useful.

Koopman betonar att det inte innebär att kapitalismen och patriarkatet inte påverkar och bidrar till förtryck, men att de inte kan utgöra hela förklaringen då de är allt för totaliserande och absoluta, medan det oftast är mera bräckligt, svårfångat och lokalt:

What Foucault’s accounts have the effect of denying, rather, is that there is a single profound and sinister story to tell about the formation of prisons, sexuality, or madness in the crucible of some dark underbelly of the modern experience.

Heltäckande förklaringsmodeller i formen av att "x uppstod i sin särskila form på grund av kapitalismen" hjälper oss inte att hitta och använda specifika element i våra försök att förändra det som begränsar oss. Uppkomsten av den moderna uppfattningen av mental sjukdom var delvis en effekt av industrialiseringen men även av många andra, mindre, faktorer och man kan inte härleda denna uppfattningen endast ur den begynnande kapitalismen. Därför krävs det en känsla för detaljer ("Djävulen finns i detaljerna") i ens analys:

Foucault not only shows us that the near future could be otherwise than the present is, but he also provides us with the specific materials which could form the basis for any possible such revision.

Anledningen varför jag fastnade för Koopmans artikel var att den öppnar upp för nya, och bättre, vägar att gå när det kommer till att analysera vår nuvarande situation. För att exemplifiera (utan att mena att det är något särskilt med Kognitiv Beteendeterapi förutom att det blivit väldigt populärt och att det därför är en intressant kandidat för undersökningar): hur konstituerades Kognitiv Beteendeterapi - Vilka institutionella omständigheter möjliggör en sådan praktik? Vilka problematiseringar säger man sig ha svar på? Vilka disparata element har sammanfogats? Vilken förståelse av människan arbetar man utifrån? Hur samspelar den med ekonomiska och politiska normer och uppmaningar? Hur påverkas subjektet som förstår sig själv genom denna praktik?
En sådan analys måste ske genom att man har "an untimely attitude to our present" - en hållning till nutiden som inte tar något som självklart - och att man undersöker på vilka specifika sätt denna praktik har satts samman. En sådan analys fungerar förhoppningsvis "counter to our time and thereby acting on our time and, let us hope, for the benefit of a time to come".

Slutnot: Första citatet är från Gilles Deleuzes Difference and repetition, andra från Friedrich Nietzsches Untimely meditations; både är tagna från Nikolas Rose, Powers of freedom, s.13.
Nikolas Roses artikel kan finnas i Lancet, 2007, no. 369, s. 700-702.