På spaning efter den kritik som flytt

Jag har ju under flertalet tillfällen det senaste året återkommit till en diskussion om begreppet 'kritik' (se bland annat här eller här). Ibland för att tillämpa begreppet på sig självt och försöka visa på former av kritik som jag inte tror är särskilt produktiva, ibland för att försöka skissera på hur jag tycker att kritik bör gå till. Det är knappast en systematisk genomgång av kritikens innebörd och perspektiv, såsom Copyriot gjort i sin fascinerande presentation av olika perspektiv på den ekonomiska krisen , men det är förhoppningsvis början på en allt mer sammanhållen reflektion över kritikens skiftande roll i våra liv. Särskilt då jag tycker att frågan om vad kritik är - och bör vara - aktualiseras allt oftare. Ett exempel är genomslaget av svenska böcker där författarna intar en skeptisk position gentemot allt mer vedertagna samhällsfenomen, såsom Kajsa Ekis Ekmans "Varan och varat: prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan" eller Nina Björks "Lyckliga i alla sina dagar – om pengar och människors värde". Att sådana böcker faktiskt säljer ganska bra är ett positivt tecken, det kan tyda på att en allt starkare kritisk tradition är på väg att bli hyfsat mainstream i det svenska samhället. Däremot är det även ett tecken på att vi bör bli mer uppmärksamma på vad för slags konceptuell apparat som vi mobiliserar i syfte att kritisera med. Min förhoppning är att jag kan dedikera ett antal inlägg till sådana reflektioner, i syfte att undersöka vad det är vi egentligen håller på med, och varför. Inledningsvis tänker jag dock bara försöka organisera de olika former av kritik som förekommer, mest för min egen skull så att det blir lättare att få en överblick över fältet. Till min hjälp har jag använt mig mycket av Fronesis nr 36-37 vars tema är just Kritik (och som för övrigt kan rekommenderas). Precis som med alla andra kategoriseringar och förklarar så kan troligtvis kritikkategoriseringar se ut på andra sätt och ändå vara lika valida. Därför har jag tänkt mig göra ett antal olika förslag på hur man kan dela upp kritiska ansatser utan att mena att de utesluter varandra. Dessa kommer dock delas upp i flera mindre inlägg och spridas ut över en längre tid.

 

Ett förslag på hur det går att förstå olika kritiska perspektiv ges av Magnus Hörnqvist i ovanstående Fronesisnummer. Han menar att det sedan Immanuel Kant funnits en spänning mellan två innebörder av kritik. Den ena traditionen kännetecknas av att man försöker återföra abstrakta storheter till deras sociala ursprung; utgångspunkten blir således att visa på hur något som verkar självstående och icke-mänskligt egentligen grundar sig i förhållanden mellan människor. Detta skulle kunna illustreras med hjälp av Karl Marxs tankar om varufetishism, där varor framstår som självständiga ting men där de egentligen består av relationer människor emellan. Den andra kritiktraditionen är inriktad på att visa på det mest grundläggande som möjliggör en viss form av samhällstillvaro eller kunskap. Här, menar Hörnqvist, är det sociala ursprunget inte relevant utan fokus är på hur mänsklig aktivitet begränsas och struktureras, till exempel "av förståndets kategorier, produktionsförhållandena eller makt som praktik" (s.83). Foucault, som jag skrivit en del om, kan ses som en företrädare för den här traditionen då han ofta försökte visa på hur bland annat den moderna medicinska kunskapen/makten strukturerar våra liv. Fortsättningsvis skriver Hörnqvist att det finns vissa återkommande drag i dessa traditioner som skiljer dem åt. Bland annat så är den förstnämnda traditionen oftare inriktad på att visa hur ideologiska föreställningar hjälper till att förtrycka något autentiskt, sant eller vetenskapligt, medan den senare tradition förkastar sådana distinktioner för att fokusera sitt intresse på det som tas för givet i ett visst sammanhang, det som aldrig talas om utan fortgår i tystnad. Därför stödjer sig den andra kritiska inriktningen inte på en "positiv pol" eller med andra ord en positiv metafysik.

 

Återgår vi till böckerna jag nämnde i inledningen, Ekis Ekman samt Björks, så deltar de mestadels i den första traditionen. De utgår från att de rådande samhällsförhållanden som utger sig för att vara neutrala och självklara egentligen legitimerar ett övertagande av en mer autentisk, naturlig tillvaro. Människans existens förvrids av samhällskrafter som inte uppger sina riktiga namn. Vad vi måste göra är att avtäcka dessa gömda krafter för att bättre kunna förstå vad det är som pågår, och på basis av detta utarbeta en annan framtid som inkorporerar människans riktiga natur på ett bättre sätt. Trots att jag gläjder mig mycket åt att sådan litteratur börjar inta en mer central plats i den offentliga dialogen så är det ganska uppenbart för den som läst tidigare inlägg att jag vänder mig emot en sådan kritik; jag har inte mycket till övers för antropologiska konstanter i ens analytiska arbete. Däremot så börjar jag även känna mig lite otålig med den andra formen av kritik med. Den fastnar mellan att å ena sidan försöka visa på att begränsningar föreligger, å andra sidan inte vilja ställa upp några alternativ. Frågan är om det i längden är en kritik som blir uddlös? Samtidigt är det en position som i allmänhet präglar dagens kritik. I en intervju med Nina Björk återges följande episod från en föreläsning.

Nina Björk torgför sitt budskap med torr humor och stort allvar. ”Vårt ekonomiska system slösar med jordens ändliga resurser, ja med människors liv”.
Kvinnan på stolen bredvid min är högskolelärare, 63 år. Hon reser sig och ställer en fråga:
– Hur kan vi bygga ett annat ekonomiskt system utan att skapa kaos och krig?”
– Min kritik kommer inte från vänster utan från verkligheten, svarar Nina Björk.
Klimatfrågan kan inte lösas med tillväxt. Men hur det ska gå till vet jag inte.
Kvinnan vid min sida viskar: – Nina Björk kan inte svara på denna den yttersta frågan. Det kan ingen.

Uppenbarligen finns det ingen väg ut. Den första kritiska traditionen är i min mening skadeskjuten av den andra formens kritik; det går inte längre att åberopa en ontologisk och epistemologisk privilegierad position i debatter för vi vet att även där finns det outtalade antaganden och praktiker som begränsar dess form och innehåll. Den andra kritiska inriktningen, däremot, ger ingen vägledning, inget konkret hopp, den pekar bara framåt till en alternativ verklighet som vi aldrig kan formulera i förväg.
Min förhoppning är att det går att ta sig ur denna knipa, men det kräver att själva kritiken i sig omkullkastas och nya vägar öppnas upp. Frågan hur detta skall göras, och vad som skall komma av det, hoppas jag kunna återkomma till i flera framtida inlägg.