Stötte häromdagen på en intressant text i en åsiktskolumn i The New York Times där författaren Evgeny Morozov skriver om riskerna med den starka trend som finns gällande teknologisk innovation och som ser de nya "smarta uppfinningarna" som den progressivaste lösningen på alla problem. Men som han själv skriver:
Smart technology, thanks to its ubiquity and affordability, offers us the cheapest — and trendiest — fix. But the gleaming aura of disruption-talk that often accompanies such fixes masks their underlying conservatism. Technological innovation does not guarantee political innovation; at times, it might even impede it. The task ahead is to prevent our imagination from being incarcerated by smart technologies.
Jag tror att Morozov här sätter fingret på ett väldigt viktigt fenomen i vår samtid, nämligen den återuppväckta teknologiska determismen. En dylik determism har varit något av en stapelvara inom den västerländska tankesystemet sedan århundraden tillbaka, kanske allra mest (och bäst?) inkarnerad i de marxistiska tolkningar som ansåg att den teknologiska utvecklingen inom produktionsmedelsfären per automatik kommer leda till ett revolutionärt avkastande av kapitalismens bojor, oberoende vad vi futtiga människor vill eller gör. Den specifika marxistiska traditionen har emellertid tynat bort ju mer tydligt det blivit att teknologi inte alls med nödvändighet för med sig förbestämda sociala konsekvenser, det vill säga att teknologi är socialt polyvalent. I dagens värld går det i min mening att urskilja en renässans för den teknologiska determismen där många sätter sitt hopp till att den smarta teknologin kommer lösa våra politiska, sociala och ekologiska problem. Jag tvivlar inte på att vissa teknologier mycket väl kan komma att fylla den funktionen men vi kan inte utgå från att en sådan potential är en självklar del och konsekvens av våra innovationer. Risken finns, som Morozov påpekar, att teknologin istället begränsar våra politiska fantasi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar