Ideologi och kritik

På sistone har jag allt mer börjat fundera på ideologibegreppet och dess roll i samhällsanalyser (mycket på grund av att jag läst Barbara Cruikshanks The Will to Empower, en bok som jag kommer återkomma till). Inom klassiska samhällsanalyser, och då särskilt sådana med en 'kritisk inriktning', är ideologibegreppet närmast stapelvara och det används för att avmystifiera och precisera diverse samhällsfenomenen och -processer. Ett klassiskt exempel är Den tyska ideologin av Karl Marx och Friedrich Engels där de argumenterar för att den styrande samhällsklassens ideologi mörkar det faktiska samhällstillståndet och försätter arbetarna i en illusion där de inte kan greppa att de blir utnyttjade. I en sådan här analys mobiliseras därför ideologibegreppet för att visa på hur samhällsideologin legitimerar ett orättvist samhälle. De trossystem, kunskapsfält, värderingar och människouppfattningar som ideologin innefattar är således illusoriska och falska då de endast existerar för att mörka och rättfärdiga den styrande klassens intressen. Mot ideologin måste man ställa den neutrala sanningen som kan visar på hur det faktiskt ter sig, bortom ideologins lögner. Kunskap och makt är tvärt åtskilda.
Detta sätt att bedriva samhällsanalyser har sedan Marx och Engels tid spritt sig och appliceras inom flertalet områden, däribland psykologin. Det är ganska lätt att hitta böcker och artiklar om psykologin som grundar sig i denna dikotomi mellan å ena sidan ideologi, å andra sidan objektiv, neutral sanning och där man strävar efter att visa på hur psykologins funktion är att rättfärdiga kapitalism, patriarkat, rasism med mera. Ur ett sådant perspektiv är psykologin endast en falskhet och dess teorier, modeller och praktiker har inget sanningsvärde.

Min uppfattning är det väldigt lätt att falla tillbaka på ideologibegreppet i ens analys och kritik, möjligen för det är så vedertaget inom den västerländska kulturen. Problemet är att det är ett väldigt trubbigt redskap och det bygger på antaganden som jag allt mer börjat tvivla på. I en intervju så tydliggör Foucault hans invändningar mot ideologibegreppet, och de är värda att återge i sin helhet.

The notion of ideology appears to me to be difficult to make use of, for three reasons. The first is that, like it or not, it always stands in virtual opposition to something else which is supposed to count as truth. Now I  believe that the problem does not consist in drawing the line between that in a discourse which falls under the category of scientificity or truth, and that which comes under some other category, but in seeing histori­cally how effects of truth are produced within discourses which in themselves are neither true nor false. The second drawback is that the concept of ideology refers, I think necessarily, to something of the order of a subject. Third, ideology  stands in a secondary  position  relative to something which  functions as its infrastructure, as its material, economic determinant, etc. For these three reasons, I think that this is a notion that cannot be used without circumspection. (The Foucault Reader, s.60)

För att summera så ser Foucault tre aspekter av ideologibegreppet som problematiska: ideologi ställs alltid mot en påstådd sanning; ideologi involverar, på något sätt, ett subjekt som blir förd bakom ljuset; samt ideologin står alltid i en underordnad position till något mer fundamentalt och som determinerar det uttryck som ideologin tar. Foucault ser därför inte att man kan använda sig av ideologibegreppet på ett så obegränsat sätt som annars oftast gör inom kritiska diskurser.

Jag har länge haft svårt att till fullo greppa vad man bör ersätta ideologianalyserna med utan att det blir uddlöst. Om man inte kan kritisera ett fenomen i namnet av en "sannare sanning", vad gör man då? Svaret ges (bland annat) av Cruikshanks bok, då hon förevisar ett väldigt bra exempel på hur man kan genomföra analyser utan att tänka i termer av sanning/ideologi.

I ett av bokens kapitel  undersöker Cruikshank den rörelse som från och med kring begreppet självförtroende (eng. self-esteem) och som argumenterar för att självförtroende är en kritisk resurs i människors liv: allt från utanförskap och kriminalitet till arbetsproduktivitet och mental hälsa kan kopplas på olika sätt, och olika starkt, till självförtroende. I USA sjösattes flera utredningar, projektgrupper och reformplaner i syfte att kartlägga, mäta, analysera och stärka det amerikanska folkets självförtroende. Man försökte lära skolelever, chefer, fångar med mera att hantera sitt självförtroende, samt effekter av en brist på densamme. På så sätt intog själva begreppet en central plats i de försök att styra andra samt sig själv då det blev en resurs för att göra världen förståelig och möjlig att agera i. Självförtroende blev navet i en helt ny maktkonfiguration som skapade nya kopplingar mellan staten,samhället och individen.

Det skulle vara ganska lätt hänt att man försökte förstå detta fenomen i termer av ideologi: självförtroende är en ideologisk term som syftar till att bortförklara och täcka över det kapitalistiska samhällets utsugning; ett begrepp som stärker den narcissistiska, individualiserande kulturen som präglar det amerikanska samhället och vidmakthåller en ökande konsumption; etcetera. Självförtroende blir då en illusion, en samhällslögn.

Cruikshank tar dock en annan väg. Självförtroende har absolut använts på ideologiska sätt, men det kan knappast ses som en heltäckande beskrivning av fenomenet. Låt oss istället närma oss det genom begreppets "positivity", med andra ord genom att analysera begreppet i dess faktiska existens, istället för att utgå ifrån att det endast fungerar som en illusorisk täckmantel över något mer grundläggande. För att förtydliga:

By "positivity", [Foucault] seems to have had in mind how certain ways of thinking, by embodying a certain style of reasoning, ordered som aspect of existence or defined some field of knowledge. (J. Miller, The Passion of Michel Foucault, s. 29)

Ens analys baserar sig därför inte på vad fenomenet/begreppet/diskursen gömmer. Istället intresserar man sig för vad det möjliggör, vad effekterna blir. Självförtroende, oberoende begreppets "absoluta sanningshalt", har som konsekvens att det möjliggör nya sätt att förstå, analysera och påverka sig själv och andra människor. Det leder till att nya former av subjekt uppstår (personen som är kriminell på grund av lågt självförtroende eller som mobbar för att man saknar självförtroende), lägger grunden för nya praktiker (gruppövningar i skolan för att stärka självförtroendet, managementkurser för att chefen skall bättre kunna hantera sina anställda) och skapar nya kopplingar mellan kunskapsområden. Det är även i detta området som analysens kritiska kraft kommer fram, då den visar på effekter som är bortom de enskilda aktörerna. För att återigen citera Foucault:

People know what they do; frequently they know why they do what they do; but what they don't know is what what they do does. (H. L. Drefys & P. Rabinow, Michel Foucault: Beyond structuralism and hermeneutics, s. 182)

Det får som effekt att man undviker problemet att kritisera i namnet av Sanningen och man slipper därtill problemet med ideologins roll. Vår kritik situerar istället fenomenet i ett historiskt sammanhang och tydliggör hur det kan kopplas till subjekt, kunskap, praktiker och makt utan att för den skull ta en allt för normativ hållning. Vissa kanske ser det som en allt för trubbig kritik men i min mening så är den mer nyanserad, intressant och konstruktiv. Det finns nog med intressanta saker att analysera (och kritisera) utan att för den skull tvinga in dem i en dikotomi som använts allt för länge utan några närmre reflektioner på vad det är man gör.