Nyligen stötte jag på en post på bloggen Notes from Two Scientific Psychologists som argumenterade för att det är dags för psykologin att skaffa sig en grundläggande teoretisk inriktning. Med det menar de att det saknas ett gemensamt teoretiskt ramverk som hjälper till att formulera frågeställningar, relatera empiriska fynd till, avgränsa forskningsområden samt skapa en holistisk disciplin. Istället fylls psykologin av mängder av fristående och divergerande forskningsresultat som man sedan försöker förklara med hjälp av illa gjorda ad hoc-teorier. Utan en gemensam grund återstår det bara kaos.
This fragmentation means psychology is doing nothing but running in empirical circles: there's nothing resembling progress. All you get are individuals with their own collection of hunches running their own experiments on their own little experimental phenomena. Psychology needs to pick a side, suck it up and get on with some for a change.
Blogförfattarna menar att det nu är hög tid för psykologin att träda in i "normalvetenskap-fasen", vilket är en referens till Tomas Kuhns vetenskapshistoriska modell där en vetenskap arbetar inom ett gemensamt paradigm (det normalvetenskapliga tillstånd) som sedan avlöses av en vetenskapsrevolution som leder till etablerandet av ett nytt ledande paradigm. Ett klassiskt (om ändock ofta övertolkat) exempel är fysiken där man gick från en Newtonbaserad fysik till en relativitetsbaserad dito.
Inlägget är behäftat med ett antal problematiska punkter, där varje punkt egentligen är värd ett eget inlägg (t.ex den ganska teoridrivna "metateori" som de postulerar att vetenskapen arbetar från och som på senare år bemötts av flera författare. Dessa bortser jag dock från för tillfället. Frågan som jag ställer mig är istället om det är möjligt att ha en gemensam teori för alla de subspecialiseringar av psykologin och fortfarande bibehålla den position i samhället som disciplinen besitter? Jag är tveksam till detta.
Psykologin som ämne har i princip varit "teoretiskt förvirrad" sedan starten (se till exempel Martin Kuschs bok som jag sammanfattade för ett tag sedan) och många är de som argumenterat för att just deras teori bör inta platsen som den organiserande principen, precis som blogförfattarna gör. Men den situation som anhängarna ser som pinsam, okonstruktiv och beklagansvärd har en del samhälls- och ídehistoriska forskare sett som gynnsam. Förutom min omtjatade favorit Nikolas Rose så har fler börjat se den applicerade psykologin som värd att ta på allvar i sin egen rätt, förstådd som åtminstone delvis självständig från den teoretiska/akademiska psykologin. En lättläst introduktion till ett sådant perspektiv ges av Jeroen Jansz och Peter Van Drunen där de beskriver hur den tillämpade psykologin bredde ut sig inom olika samhällssfärer under 1900-talet. Anpassningen, och genomslaget, av psykologin i så vitt spridda områden som hemmet, skolan, fabriken, militären, mentalsjukhuset med mera tror jag inte hade gått om man utgått från en enda teoretisk bakgrund. Jämfört med fysiken vars tillämpningar oftast sker i särskilt utsedda och strukturellt unika lokaler såsom laboratorium och partikelacceleratorer så har psykologin helt andra förutsättningar och krav. Detta kan också vara en anledning till att blogförfattarna är så inne på en gemensam teori, då de tillhör det kognitionspsykologiska fältet vilket får sägas vara av en ganska allmän- och grundvetenskaplig karaktär. Dessa brukar - i alla fall är min fördom så - vara mer präglade av ett gemensamt paradigm, jämfört med bland annat pedagogik och dylika discipliner.
Att psykologin ser annorlunda ut gällande sin teoretiska form beroende på var den tillämpas är således ett historiskt argument för tanken att kunskap och sociala strukturer/grupperingar samspelar, något som jag ofta argumenterat för i bloggen (samt i min uppsats). Följden blir att en homogenisering av psykologins tankegods kommer att inskränka på dess förmåga att vara verksam i så vitt skiljda områden som den är för tillfället. Det är en samhällelig konsekvens jag tror få psykologer är villiga att acceptera. Eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar