Teknologi som politikens räddare?

Stötte häromdagen på en intressant text i en åsiktskolumn i The New York Times där författaren Evgeny Morozov skriver om riskerna med den starka trend som finns  gällande teknologisk innovation och som ser de nya "smarta uppfinningarna" som den progressivaste lösningen på alla problem. Men som han själv skriver:

Smart technology, thanks to its ubiquity and affordability, offers us the cheapest — and trendiest — fix. But the gleaming aura of disruption-talk that often accompanies such fixes masks their underlying conservatism. Technological innovation does not guarantee political innovation; at times, it might even impede it. The task ahead is to prevent our imagination from being incarcerated by smart technologies. 

Jag tror att Morozov här sätter fingret på ett väldigt viktigt fenomen i vår samtid, nämligen den återuppväckta teknologiska determismen. En dylik determism har varit något av en stapelvara inom den västerländska tankesystemet sedan århundraden tillbaka, kanske allra mest (och bäst?) inkarnerad i de marxistiska tolkningar som ansåg att den teknologiska utvecklingen inom produktionsmedelsfären per automatik kommer leda till ett revolutionärt avkastande av kapitalismens bojor, oberoende vad vi futtiga människor vill eller gör. Den specifika marxistiska traditionen har emellertid tynat bort ju mer tydligt det blivit att teknologi inte alls med nödvändighet för med sig förbestämda sociala konsekvenser, det vill säga att teknologi är socialt polyvalent. I dagens värld går det i min mening att urskilja en renässans för den teknologiska determismen där många sätter sitt hopp till att den smarta teknologin kommer lösa våra politiska, sociala och ekologiska problem. Jag tvivlar inte på att vissa teknologier mycket väl kan komma att fylla den funktionen men vi kan inte utgå från att en sådan potential är en självklar del och konsekvens av våra innovationer. Risken finns, som Morozov påpekar, att teknologin istället begränsar våra politiska fantasi.

Ny web-baserad tidsskrift: Bio/politics

Det har kommit en ny tidsskrift som bygger på videobaserade inlägg kring ämnen som berör biopolitik, ett spännande nytt grepp! Dessutom verkar den vara gratis, vilket gör den ännu bättre. Tidsskriften heter Bio/politics och beskriver sig själv så här:

Biopolitics is a website dedicated to the discussion of the interaction of medicine and politics. A fundamental premise of the site is that medicine and politics are always intertwined, even in topics that seem neither “medical” nor “political.” This inevitable interaction of medicine and politics is not to be lamented or rejected: It is something to explore. Such exploration will lead to new ways of imagining what medicine and politics can be.
Thinking about medicine and politics this way involves taking a step back from the discussion of them in the popular media, where they are frequently treated as separate entities whose dimensions are already clearly understood. Here, in contrast, we examine how medicine and politics change over time and come together in unexpected places. In addition to focusing on many issues in which the relationship between medicine and politics seems self-evident (such as health reform, abortion, euthanasia, and the “War on Drugs”), this space may also be a site for discussions of the medical dimension of neoliberal economic policies or the War on Iraq or, alternatively, the political aspects of HIV/AIDS or even the common cold.

Magnus Hörnqvist - En annan Foucault, del II

Här kommer den utlovade del 2 av min genomgång av Magnus Hörnqvists "En annan Foucault". I mitt förra inlägg gjorde jag en ganska detaljerad återgivning av Hörnqvists resonemang kring Foucaults styrkor och brister, som mynnade ut i att Foucault saknar ett adekvat begrepp för att analysera maktrelationernas struktur. Det är detta Hörnqvist är ute efter att åtgärda. Hörnqvists två nästa kapitel handlar om den repressiva makten och den produktiva makten. Jag har på olika sätt redan avhandlat dessa frågor förut här och kommer därför inte lägga lika stor energi på att försöka beskriva allt som Hörnqvist skriver utan mera lyfta det som jag anser kompletterar mina tidigare inlägg och som behövs för att förstå Hörnqvists övergripande resonemang.

Foucault, inleder Hörnqvist, kritiserade fyra vanligt hållna föreställningar om makt: att dess grundläggande operation är att diktera lagar (makten kan alltså tolkas utifrån en juridisk modell); makten medieras genom medvetna beslut; makten kan endast förstås via negativa termer (förbud, begränsa, vägra, utestänga, undertrycka eller dölja); samt makt leder till antingen lydnad eller olydnad. Dessa fyra antaganden leder till ett femte: all makt är juridisk-repressiv makt och dess utövning ser likadan ut överallt. Det här gäller oberoende om maktens repressiva effekt utövas i samhället eller inne i människan. Foucaults invändningar mot den repressiva modellen summeras sedan av Hörnvist och de tre föreställningar som är mest problematiska är "att maktutövningen skulle vara övervägande repressiv, att den undertrycker autentiska mänskliga kvaliteter och att våldet blir överflödigt i och med att det internaliseras" (s.52). På basis av detta bör således den repressiva maktmodellen ses som mer eller mindre oanvändbar. Här gör emellertid även Hörnqvist en invändning. Han anser att attribueringen till den repressiva makten av de tre föreställningarna inte följer av nödvändighet utan vill ställa frågan om det inte kan finnas en möjlighet att hålla kvar en repressiv maktmodell som varken är internaliserad, riktad mot autentiska begär eller uteslutar andra former av maktutövning. Repressionsbegreppet, skriver han, "bara vinner på att befrias från sin barlast av metafysik och traditionsbundenhet" (ibid.). En punkt vi kommer återkomma till längre fram.

Den nämnda maktmodellen bygger sedan på att eftersom all makt är repressiv måste den också kunnas legitimeras för att godtas och i det utrymmet kan ideologibegreppet frodas. Foucaults hållning gentemot ideologitermen har jag tagit upp tidigare så jag kommer bara raskt summera den såsom följande: ideologi förutsätter stå i motsats till sanningen; ideologi kräver en referens till ett subjekt; samt ideologin ses som underordnad en mer primär social determinant. Alla dessa utgångspunkter förkastar Foucault och han använder sig därför i det närmaste inte av ideologi som analysredskap. Här kommer Hörnqvist återigen in med en replik. Han menar att Foucaults aversion mot att prata om ideologins grepp om subjektet - eftersom det involverar resonemang om sanna och falska medvetanden - inte bör tolkas i metafysiska termer utan i metodologiska. Med det vill Hörnqvist säga att man först och främst bör ställa "frågan och kroppen och maktens verkan på denna" (s.56) och först efter det blir det legitimit att ställa frågan om maktens verkan på medvetandet. Hörnqvist argumenterar här för att bara för att man kan behöver man dock inte göra så. Istället skall Foucaults maktanalys fokusera på "den genomgripande styrning av beteendet som bestämda makttekniker resulterar i" (s.57). Måltavlan för makten är beteendets detaljer, inte kroppens inre rum. Därför "behöver även Foucault befrias från sin barlast av nietzscheansk metafysik" (ibid.).

 

Hörnqvists slutsats i kapitlet om repressiv makt är att konceptet har missförståtts och negligeras i den tradition som följt i Foucaults fotspår: allt för ofta har man utgått från att den repressiva makt- och den produktiva makt-bilden utesluter varandra. Men, skriver han, "för att förverkliga detta perspektivs hela potential är det nödvändigt att studera båda formerna av makt. Enbart därigenom är det möjligt att skapa sig en uppfattning om maktens repressiva dimensioner som varken är överdriven eller ensidig utan adekvat" (s.58).

Om jag förstår Hörnqvist rätt vill han alltså ta in det repressiva maktbegreppet från kylan så det kan återfå dess rättmätiga plats i Foucaults maktanalys. En inte allt för enkel uppgift (och kanske inte heller helt korrekt?) må jag säga! Nästa inlägg kommer ta upp Hörnqvists tankar om den produktiva makten för att se hur han försöker skapa en balans mellan de två polerna repression-produktion. Jag måste även, slutligen, be om ursäkt för att dessa första inlägg har en ganska upprabblande och icke-polemisk ton men som jag skrev i första delen krävs det att jag först presenterar Hörnqvists ståndpunkt innan jag kan tydliggöra min.

Governmentality-begreppets kritiska potential?

Jag stötte nyligen på en intressant diskussion i tidsskriften Foucault Studies gällande Governmentality-begreppet mellan Colin Gordon, känd redaktör för den klassiska boken The Foucault Effect, och Jacques Donzelot, som skrivit en hel del om det sociala samhället utifrån ett foucauldianskt perspektiv. De stöter och blöter dels hur det kommer sig att governmentality-perspektivet blev så stort i den anglosaxiska världen medan det i princip gick obemärkt förbi i Frankrike, dels hur man kan komma tillrätta med den spänning som finns inom governmentality-traditionen mellan att å ena sidan beskriva utan att kritisera (och på så sätt nästan hjälpa till att legitimera och rationalisera styrande) och å andra sidan upprätthålla en kritiska blick utan att falla i de klassiska kritiska fällorna av en onyanserad analys. Texten finns här och rekommenderas starkt!

Lars Linder: Revanschen riktar sig mer än något annat mot feministerna

I måndagens DN skriver Lars Linder om det omtalade näthatet men placerar det i en form av socio-historiskt ramverk där det "lilla våldet" ställs mot det "stora våldet". Linder menar att det för män i det moderna samhället finns två vägar till makt: antingen genom den rena muskelkraften, som utövas i hemmet, på gatan, i gänget, eller genom att ta sig fram via mer socialt legitima ekonomiska och politiska kanaler, såsom en framgångsrik yrkeskarriär eller en inflytelserik politisk position. Denna väg bärs upp av det som Linder benämner det stora våldet, med andra ord statens våldsmonopol i form av polis och militär. Som Linder påpekar vinner det stora våldet i princip alltid i det långa loppet. Det lilla våldet kan göra sig hört i stunden och dess våldsverkan har en reell effekt, men det står sig slätt när det konfronteras av staten och samhällets maskineri.

"I det långa loppet och i ett civiliserat samhälle segrar förstås alltid det stora våldet, något det lilla våldets män är smärtsamt medvetna om. De kan göra sig fruktade och ta makten i ögonblicket och på platsen. Men med tiden är det just de fega småskitar de lärt sig förakta på skolgården eller nere i centrum som några år senare dyker upp som chefer, politiker och journalister och bestämmer vad man får göra och tycka. Fast ingen av dem skulle stå för en enkel snyting."

Det lilla våldets rörelseutrymme har inskränkts allt mer i vår tid.

"I det moderna samhället har det lilla våldets man blivit alltmer marginaliserad. I städerna finns knappt hamnar eller fabriker kvar, och ute på landet inga jobb. Det är mest på krogen, i fotbollsfirmor eller kriminella gäng han kan skaffa sig den respekt han tycker sig förtjäna. "

Men, menar Linder, precis när det verkar som att samhället har lyckats tygla det lilla våldets uttrycksformer allt mer, när det inte längre har särskilt många platser att frodas på, börjar det plötsligen spira tack vare internet och den allt mer offentliga mediakulturen. De som innan var ansiktslösa byråkrater och maktpampar har nu namn, adresser, bilder. De går att komma åt, medan det lilla våldets män har allt större möjligheter att agera i skuggorna och sprida sitt budskap: Ni förtjänar ett "ett hederligt kok stryk". Här har kvinnorna fått ta den största smällen, för

[f]örr gick åtminstone kvinnorna att behärska fysiskt och sexuellt, den verkligt stora kränkningen är att även de i dag blivit en del av det stora samhällsövergreppet.

En underordnad maktposition sammanflätas med en föraktad könsordning och det lilla våldet tar sig även sexuella uttryck, riktat mot de värsta "förövarna" (sett ur det lilla våldets perspektiv) i samhället, de som verkligen inte borde tro att de är något.

Så långt är Linders korta men intressanta analys inte superoriginell. Men det intressantaste är kopplingen han gör i slutet.

Motsättningen mellan muskelmakt och samhällsmakt återspeglar den urgamla rivaliteten mellan lågt och högt, materia och ande, kropp och abstraktion. Den som en gång gav energi åt medeltidens karnevaler, där samhällsordningen symboliskt kastades om och överheten påmindes om att även de är människor, underkastade kroppens och fruktans lagar.

Nu kanske man inte skall helt köpa Linders binära uppdelning mellan kategorierna han nämner, men det vore väldigt spännande att utforska tanken om att det finns en viss kontinuitet mellan näthatet och tidigare former av maktmotstånd (utifrån tanken att motståndet i sig utgör en form av makt). Näthatet är nytt så till vida att det sker över internet och bygger på alla de förändringar som vår samtida mediakultur medfört och möjliggjort, men jag vore inte förvånad att se att näthatet som praktik går att dela upp i flera beståndsdelar som alla har sin egen historia och form, och som funnit med oss en bra tid tillbaka. "Folkets kamp mot eliten", det sexistiska våldet, kritiken mot vad som tas som kulturrelativism, etcetera, tror jag alla utgör historiska strömningar och praktiker som ligger till grund för näthatet som uttrycksform. Jag väntar ivrigt på en näthatets genealogi.

Magnus Hörnqvist - En annan Foucault, del I

Som jag tidigare lovade så har jag tänkt ta mig an Magnus Hörnqvists bok ”En annan Foucault” i ett försök att göra en mer argumenterade recension. Troligtvis kommer recensionen att bli uppdelad på flera inlägg för att göra den mer lättläslig och överblickbar. Men innan dess kan vi snabbt sammanfatta författarens bakgrund. Hörnqvist har sedan ett antal år tillbaka använt sig av en Foucauldiansk ansats i sin forskning och har bland annat även skrivit böckerna ”Risk, Power and the State: After Foucault” samt ”Foucaults maktanalys” och trots att jag inte läst någon av böckerna utan mestadels skummat andra recensioner, sammanfattningar och excerpter så anser jag mig kunna se att ”En annan Foucault” egentligen är en form av fortsättning på de diskussioner han väckt i sina tidigare verk. ”En annan Foucault” innehåller följaktligen bara en mer explicit diskussion om de metodologiska problem som Hörnqvist tycker sig se hos Foucault än hans tidigare böcker.

Vad är det då som Hörnqvist strävar mot att tillföra genren i och med sin nya bok? På bokens baksida står det ”Mottagandet [av Foucaults upptäckt om maktens produktivitet] blev entusiastiskt men kom också att präglas av analytisk oskärpa. Boken gräver fram en annan Foucault under högen av trista upprepningar och försummade distinktioner”. Vidare kan vi läsa att Hörnqvist ämnar rekonstruera maktens problematik utifrån den fråga som Foucault själv aldrig formulerade, men som han ändå svarade på: Hur kommer det sig att samhällsordningen består? Vad Hörnqvist, sägs det, vill få fram är Foucault som den materialistiska och radikala tänkare han faktiskt var.

Så långt, så väl. Jag håller helt med Hörnqvist om att Foucault blivit något av ’tom signifikant’ – en term som saknar egentligt innehåll och således kan fyllas med alla de referenser som man kan hitta på. I litteraturen slänger sig folk med honom på de mest disparata sätt, sätt som i min mening är långt ifrån vad han själv förespråkade. Men i viss mån är det felaktigt att klaga på det; Foucault själv skrev att han ville att hans verk skulle fungera som en verktygslåda: ta vad ni vill ha och använd det på ert eget sätt. Av den anledningen, samt att det tråkigaste i världen är när någon form av strikt ortodoxi börjar inrättas i en analytisk tradition, så bör man hålla sig från att bli allt för rigid gällande metod. Däremot innebär inte det här att det inte finns mer eller mindre produktiva sätt att tillägna sig och mobilisera Foucaults tankar och att användandet bör vara ett ämne för diskussion och reflektion. Sammantaget är Hörnqvist därför inne på rätt spår när han skriver om dessa frågor, men jag är tveksam om hans grepp är det bästa. Innan vi kommer till tveksamheterna i hans text skall jag emellertid återge strukturen på Hörnqvists bok och hans huvudargument.

I ”En annan Foucault” elaborerar Hörnqvist tre specifika områden som han anser är de mest betydelsefulla för att förstå makt: Makt som aktivitet och makt som relation; repressiv och produktiv mat; samt programmatisk och icke-programmatisk makt. Han behandlar dessa områden mestadels utifrån Foucaults ”radikala period på 1970-talet” (s.7), alltså den period där Foucault bland annat skrev ”Övervakning och straff” samt ”Sexualitetens historia volym 1: Viljan att veta”. I inledningen ställer sig Hörnqvist ytterst tveksam till de Foucauldianska traditioner som han tycker sig se – diskursanalys, governmentalitystudier och deluezianskt inspirerad kritik – som förvisso är originella ansatser men plågade av en diffus terminologi. De tre traditionerna misstar sig med avseende på de tre områden jag nämnde ovan och deras analyser blir därför partiella och ensidiga. Vad de särskilt försummar är den koppling mellan Foucault och Marx som går att urskilja i flera av hans kanske mer undanskymda texter och som möjliggör kompletteringen av Foucaults maktbegrepp med ett nödvändigt strukturbegrepp. Endast genom en sådan sammanfogning av Foucault och Marxs tankar kan vi besvara frågan om hur det kommer sig att samhället med dess maktstrukturer består över tid.

I bokens första kapitel går Hörnqvist kort igenom hans utgångspunkt: makt är ett nödvändigt begrepp för att förstå samhället då samhället i grunden är ojämlikt och konfliktfylld, så för att bibehålla den sociala ordningen krävs det att individers handlingar måste göras förenliga med den rådande ordningen. Det är detta, säger Hörnqvist, som Foucault försökte kartlägga och analysera under 1970-talet. Tittar vi sedan närmre på det maktbegrepp som Foucault bygger sin analys på märker vi att det präglas av en ’dubbelhet’: å ena sidan makt som relation, å andra sidan makt som aktivitet. Makten som relation innebär att det mellan alla människor – alltså inte bara inom den politiska eller ekonomiska sfären – föreligger diverse styrkeförhållanden som kan konstitueras av en mängd faktorer. ”Makt är inget enhetligt fenomen, styrkeförhållandena är uppbyggda på olika sätt” (s.13). Samhället är uppbyggd av maktrelationer, av differentiella styrkeförhållanden. Men makten är också, som sagt, en aktivitet. Hörnqvist citerar begrepp från Foucault för att påvisa detta: ”Ord som ’växelspel’, ’kamp’, ’konfrontationer’ och ’rubbningar’ framhäver maktens aktiva karaktär” (s.14). Här menar Hörnqvist att det uppstår en stor spänning i Foucaults analyser för ibland identifieras makten blott som aktivitet där makten endast utgörs av sammanstötningen av människor utan att de ojämlika styrkeförhållanden som utgör förutsättningen för sammanstötningen tas i beaktande. Här kritiserar Hörnqvist governmentalitytraditionen för att de följer den senare Foucault i att överge ”sammandrabbningens logik” (s.16) och inriktar sig på makt som ’the conduct of conduct’ – eller strukturerandet av det handlingsfält som en aktör befinner sig i.

Enligt Hörnqvist innebär detta att maktbegreppet går förlorat för då blir makten endast en aktivitet och relationsaspekten tynar bort, med konsekvensen att vi inte heller kan avgränsa vad som är makt från vad som inte är makt då ”det finns oräkneliga handlingar som i någon mån strukturerar fältet av möjliga handlingsalternativ” (s.17). En gedigen och konstruktiv maktanalys kräver istället att både makt som aktivitet och makt som relation inkluderas. I Hörnqvists ögon är problemet att Foucault saknade ett  begrepp som ’vertikalitet’ – eller med andra ord de sociala relationernas ojämlika karaktär – och detta bidrog till att han började tänka i termer av governmentality. Lösningen som Hörnqvist presenterar är att de handlingar som utövar makt inte skiljer sig i någon immanent bemärkelse från de handlingar som inte involverar makt utan att gränsen beror på sammanhanget. Han skriver att ”makt är den aktivitet som utgår från och återskapar maktrelationer. Maktutövning innefattar handlingar som utförs av en överordnad part för att utöva inflytande över den andra partens handlingar och som har till syfte eller resultat att återskapa ojämlikheten mellan de båda parterna” (s.18-19). Motstånd kan på liknande sätt definieras som handlingar som utmanar maktrelationen.

Hörnqvist går vidare genom att påpeka att maktrelationer inte bara är ojämlika utan också omstridda och instabila. Kampen kännetecknar alla maktrelationer, men kampen är inte bara en situation som omsluter de kämpande i en specifik situation utan varje kampsituation/maktrelation utspelar sig i ett samhälle och är därför omgiven och invecklad i andra styrkeförhållanden, maktrelationer och kamper. För det tredje är makten instabil, det vill säga att det alltid finns en viss obalans och temporär karaktär till alla maktrelationer. Foucault själv inriktade sig ofta på att redogöra för kamperna på detaljnivå; han ställde de enskilda kombattanterna mot varandra och beskrev deras strategiska och taktiska handlingar såsom de utspelade sig i en specifik situation. Vad Hörnqvist ifrågasätter är frånvaron hos Foucault av analysredskap för att förstå hur dessa instabila kampsituationer omsluts och omvandlas till stabila, trögrörliga relationer. ”Det som måste förklaras är enligt min mening den faktiska reproduktionen av institutionaliserade maktrelationer … Om samhället sönderfaller i en mängd överkorsande men ändå strikt asymmetriska relationer, och om dessutom de styrkeförhållanden som skapas i de ständiga konfrontationerna alltid är instabila, då blir verkligen frågan om samhällelig ordning och stabilitet ett problem” (s.25; författarens kursivering). Vidare skriver Hörnqvist att det är otänkbart att den sociala ordningen spontant skulle reproduceras av enskilda aktörer. De måste istället göras förenliga med ordningen, och de maktrelationer som den förutsätter, genom maktutövning. Här håller Hörnqvist med Foucault om att en sådan analys inte primärt kan grundas på ideologi eller våld; det krävs något ytterligare för att fånga alla aspekter av maktens stabiliserande. Men de försök som Foucault gjorde att undvika att hamna i de klassiska sociologiska analysfällorna känner Hörnqvist inte håller måttet. Termer såsom ’dispositif’ eller ’strategier’ kan inte fylla det tomrum som uppstått. Hela det ovanstående resonemang sammanfattas i slutet på kapitel 1: ”Frågan om den sociala ordningen är det centrala problemet för Foucaults maktanalys. Men det är omöjligt att ställa frågan inom ramen för den analys som han själv presterade, eftersom det saknas en uppfattning om vilken typ av ordning som det rör sig om. Det finns ingen idé om vad som reproduceras” (s.28; författarens kursivering). Om vi däremot kompletterar Foucaults analyser med en förståelse av den sociala ordningen så får vi en analys som är vida överlägsen andra, då Foucaults ramverk om ’vad som reproducerar [är] på gränsen till revolutionerande” (s.29; kursivering borttagen). Detta, avslutar han, är den stora ironin i Foucaults maktanalys: ”den löser ett problem som den inte förmår formulera” (ibid.).

Här tror jag att jag sätter punkt för idag. Det blev en utläggning nästan endast om det första kapitlet men det var för att vi här får Hörnqvists ansats mer eller mindre summerad, vilket tjänar oss väl inför fortsatt läsning och reflekterande. Vissa fortsatta delar av boken kommer jag antagligen gå igenom mycket snabbare för det är saker som jag berört flertalet gånger på bloggen, t.ex repressiv makt versus produktiv makt. Andra kanske jag stannar upp längre vid för att redogöra i mer detalj; vi får se hur jag gör. Eftersom jag också har ambitionen att kritisera och argumentera mot vissa aspekter av hans analytiska upplägg krävs det dessutom att jag först visat på vad Hörnqvist faktiskt vill, innan jag tar komma med min åsikt. På återseende!

2000 besök!

Idag är det lite av ett jubileum för bloggen gick precis över 2000 besök, hurra hurra! Som en present tillbaka har jag tänkt att skriva en lite mer utförlig sammanfattning och analys av en nyutkommen svensk bok: "En annan Foucault" av Magnus Hörnqvist. Den som väntar på nåt gott..