Magnus Hörnqvist - En annan Foucault, del II

Här kommer den utlovade del 2 av min genomgång av Magnus Hörnqvists "En annan Foucault". I mitt förra inlägg gjorde jag en ganska detaljerad återgivning av Hörnqvists resonemang kring Foucaults styrkor och brister, som mynnade ut i att Foucault saknar ett adekvat begrepp för att analysera maktrelationernas struktur. Det är detta Hörnqvist är ute efter att åtgärda. Hörnqvists två nästa kapitel handlar om den repressiva makten och den produktiva makten. Jag har på olika sätt redan avhandlat dessa frågor förut här och kommer därför inte lägga lika stor energi på att försöka beskriva allt som Hörnqvist skriver utan mera lyfta det som jag anser kompletterar mina tidigare inlägg och som behövs för att förstå Hörnqvists övergripande resonemang.

Foucault, inleder Hörnqvist, kritiserade fyra vanligt hållna föreställningar om makt: att dess grundläggande operation är att diktera lagar (makten kan alltså tolkas utifrån en juridisk modell); makten medieras genom medvetna beslut; makten kan endast förstås via negativa termer (förbud, begränsa, vägra, utestänga, undertrycka eller dölja); samt makt leder till antingen lydnad eller olydnad. Dessa fyra antaganden leder till ett femte: all makt är juridisk-repressiv makt och dess utövning ser likadan ut överallt. Det här gäller oberoende om maktens repressiva effekt utövas i samhället eller inne i människan. Foucaults invändningar mot den repressiva modellen summeras sedan av Hörnvist och de tre föreställningar som är mest problematiska är "att maktutövningen skulle vara övervägande repressiv, att den undertrycker autentiska mänskliga kvaliteter och att våldet blir överflödigt i och med att det internaliseras" (s.52). På basis av detta bör således den repressiva maktmodellen ses som mer eller mindre oanvändbar. Här gör emellertid även Hörnqvist en invändning. Han anser att attribueringen till den repressiva makten av de tre föreställningarna inte följer av nödvändighet utan vill ställa frågan om det inte kan finnas en möjlighet att hålla kvar en repressiv maktmodell som varken är internaliserad, riktad mot autentiska begär eller uteslutar andra former av maktutövning. Repressionsbegreppet, skriver han, "bara vinner på att befrias från sin barlast av metafysik och traditionsbundenhet" (ibid.). En punkt vi kommer återkomma till längre fram.

Den nämnda maktmodellen bygger sedan på att eftersom all makt är repressiv måste den också kunnas legitimeras för att godtas och i det utrymmet kan ideologibegreppet frodas. Foucaults hållning gentemot ideologitermen har jag tagit upp tidigare så jag kommer bara raskt summera den såsom följande: ideologi förutsätter stå i motsats till sanningen; ideologi kräver en referens till ett subjekt; samt ideologin ses som underordnad en mer primär social determinant. Alla dessa utgångspunkter förkastar Foucault och han använder sig därför i det närmaste inte av ideologi som analysredskap. Här kommer Hörnqvist återigen in med en replik. Han menar att Foucaults aversion mot att prata om ideologins grepp om subjektet - eftersom det involverar resonemang om sanna och falska medvetanden - inte bör tolkas i metafysiska termer utan i metodologiska. Med det vill Hörnqvist säga att man först och främst bör ställa "frågan och kroppen och maktens verkan på denna" (s.56) och först efter det blir det legitimit att ställa frågan om maktens verkan på medvetandet. Hörnqvist argumenterar här för att bara för att man kan behöver man dock inte göra så. Istället skall Foucaults maktanalys fokusera på "den genomgripande styrning av beteendet som bestämda makttekniker resulterar i" (s.57). Måltavlan för makten är beteendets detaljer, inte kroppens inre rum. Därför "behöver även Foucault befrias från sin barlast av nietzscheansk metafysik" (ibid.).

 

Hörnqvists slutsats i kapitlet om repressiv makt är att konceptet har missförståtts och negligeras i den tradition som följt i Foucaults fotspår: allt för ofta har man utgått från att den repressiva makt- och den produktiva makt-bilden utesluter varandra. Men, skriver han, "för att förverkliga detta perspektivs hela potential är det nödvändigt att studera båda formerna av makt. Enbart därigenom är det möjligt att skapa sig en uppfattning om maktens repressiva dimensioner som varken är överdriven eller ensidig utan adekvat" (s.58).

Om jag förstår Hörnqvist rätt vill han alltså ta in det repressiva maktbegreppet från kylan så det kan återfå dess rättmätiga plats i Foucaults maktanalys. En inte allt för enkel uppgift (och kanske inte heller helt korrekt?) må jag säga! Nästa inlägg kommer ta upp Hörnqvists tankar om den produktiva makten för att se hur han försöker skapa en balans mellan de två polerna repression-produktion. Jag måste även, slutligen, be om ursäkt för att dessa första inlägg har en ganska upprabblande och icke-polemisk ton men som jag skrev i första delen krävs det att jag först presenterar Hörnqvists ståndpunkt innan jag kan tydliggöra min.

Magnus Hörnqvist - En annan Foucault, del I

Som jag tidigare lovade så har jag tänkt ta mig an Magnus Hörnqvists bok ”En annan Foucault” i ett försök att göra en mer argumenterade recension. Troligtvis kommer recensionen att bli uppdelad på flera inlägg för att göra den mer lättläslig och överblickbar. Men innan dess kan vi snabbt sammanfatta författarens bakgrund. Hörnqvist har sedan ett antal år tillbaka använt sig av en Foucauldiansk ansats i sin forskning och har bland annat även skrivit böckerna ”Risk, Power and the State: After Foucault” samt ”Foucaults maktanalys” och trots att jag inte läst någon av böckerna utan mestadels skummat andra recensioner, sammanfattningar och excerpter så anser jag mig kunna se att ”En annan Foucault” egentligen är en form av fortsättning på de diskussioner han väckt i sina tidigare verk. ”En annan Foucault” innehåller följaktligen bara en mer explicit diskussion om de metodologiska problem som Hörnqvist tycker sig se hos Foucault än hans tidigare böcker.

Vad är det då som Hörnqvist strävar mot att tillföra genren i och med sin nya bok? På bokens baksida står det ”Mottagandet [av Foucaults upptäckt om maktens produktivitet] blev entusiastiskt men kom också att präglas av analytisk oskärpa. Boken gräver fram en annan Foucault under högen av trista upprepningar och försummade distinktioner”. Vidare kan vi läsa att Hörnqvist ämnar rekonstruera maktens problematik utifrån den fråga som Foucault själv aldrig formulerade, men som han ändå svarade på: Hur kommer det sig att samhällsordningen består? Vad Hörnqvist, sägs det, vill få fram är Foucault som den materialistiska och radikala tänkare han faktiskt var.

Så långt, så väl. Jag håller helt med Hörnqvist om att Foucault blivit något av ’tom signifikant’ – en term som saknar egentligt innehåll och således kan fyllas med alla de referenser som man kan hitta på. I litteraturen slänger sig folk med honom på de mest disparata sätt, sätt som i min mening är långt ifrån vad han själv förespråkade. Men i viss mån är det felaktigt att klaga på det; Foucault själv skrev att han ville att hans verk skulle fungera som en verktygslåda: ta vad ni vill ha och använd det på ert eget sätt. Av den anledningen, samt att det tråkigaste i världen är när någon form av strikt ortodoxi börjar inrättas i en analytisk tradition, så bör man hålla sig från att bli allt för rigid gällande metod. Däremot innebär inte det här att det inte finns mer eller mindre produktiva sätt att tillägna sig och mobilisera Foucaults tankar och att användandet bör vara ett ämne för diskussion och reflektion. Sammantaget är Hörnqvist därför inne på rätt spår när han skriver om dessa frågor, men jag är tveksam om hans grepp är det bästa. Innan vi kommer till tveksamheterna i hans text skall jag emellertid återge strukturen på Hörnqvists bok och hans huvudargument.

I ”En annan Foucault” elaborerar Hörnqvist tre specifika områden som han anser är de mest betydelsefulla för att förstå makt: Makt som aktivitet och makt som relation; repressiv och produktiv mat; samt programmatisk och icke-programmatisk makt. Han behandlar dessa områden mestadels utifrån Foucaults ”radikala period på 1970-talet” (s.7), alltså den period där Foucault bland annat skrev ”Övervakning och straff” samt ”Sexualitetens historia volym 1: Viljan att veta”. I inledningen ställer sig Hörnqvist ytterst tveksam till de Foucauldianska traditioner som han tycker sig se – diskursanalys, governmentalitystudier och deluezianskt inspirerad kritik – som förvisso är originella ansatser men plågade av en diffus terminologi. De tre traditionerna misstar sig med avseende på de tre områden jag nämnde ovan och deras analyser blir därför partiella och ensidiga. Vad de särskilt försummar är den koppling mellan Foucault och Marx som går att urskilja i flera av hans kanske mer undanskymda texter och som möjliggör kompletteringen av Foucaults maktbegrepp med ett nödvändigt strukturbegrepp. Endast genom en sådan sammanfogning av Foucault och Marxs tankar kan vi besvara frågan om hur det kommer sig att samhället med dess maktstrukturer består över tid.

I bokens första kapitel går Hörnqvist kort igenom hans utgångspunkt: makt är ett nödvändigt begrepp för att förstå samhället då samhället i grunden är ojämlikt och konfliktfylld, så för att bibehålla den sociala ordningen krävs det att individers handlingar måste göras förenliga med den rådande ordningen. Det är detta, säger Hörnqvist, som Foucault försökte kartlägga och analysera under 1970-talet. Tittar vi sedan närmre på det maktbegrepp som Foucault bygger sin analys på märker vi att det präglas av en ’dubbelhet’: å ena sidan makt som relation, å andra sidan makt som aktivitet. Makten som relation innebär att det mellan alla människor – alltså inte bara inom den politiska eller ekonomiska sfären – föreligger diverse styrkeförhållanden som kan konstitueras av en mängd faktorer. ”Makt är inget enhetligt fenomen, styrkeförhållandena är uppbyggda på olika sätt” (s.13). Samhället är uppbyggd av maktrelationer, av differentiella styrkeförhållanden. Men makten är också, som sagt, en aktivitet. Hörnqvist citerar begrepp från Foucault för att påvisa detta: ”Ord som ’växelspel’, ’kamp’, ’konfrontationer’ och ’rubbningar’ framhäver maktens aktiva karaktär” (s.14). Här menar Hörnqvist att det uppstår en stor spänning i Foucaults analyser för ibland identifieras makten blott som aktivitet där makten endast utgörs av sammanstötningen av människor utan att de ojämlika styrkeförhållanden som utgör förutsättningen för sammanstötningen tas i beaktande. Här kritiserar Hörnqvist governmentalitytraditionen för att de följer den senare Foucault i att överge ”sammandrabbningens logik” (s.16) och inriktar sig på makt som ’the conduct of conduct’ – eller strukturerandet av det handlingsfält som en aktör befinner sig i.

Enligt Hörnqvist innebär detta att maktbegreppet går förlorat för då blir makten endast en aktivitet och relationsaspekten tynar bort, med konsekvensen att vi inte heller kan avgränsa vad som är makt från vad som inte är makt då ”det finns oräkneliga handlingar som i någon mån strukturerar fältet av möjliga handlingsalternativ” (s.17). En gedigen och konstruktiv maktanalys kräver istället att både makt som aktivitet och makt som relation inkluderas. I Hörnqvists ögon är problemet att Foucault saknade ett  begrepp som ’vertikalitet’ – eller med andra ord de sociala relationernas ojämlika karaktär – och detta bidrog till att han började tänka i termer av governmentality. Lösningen som Hörnqvist presenterar är att de handlingar som utövar makt inte skiljer sig i någon immanent bemärkelse från de handlingar som inte involverar makt utan att gränsen beror på sammanhanget. Han skriver att ”makt är den aktivitet som utgår från och återskapar maktrelationer. Maktutövning innefattar handlingar som utförs av en överordnad part för att utöva inflytande över den andra partens handlingar och som har till syfte eller resultat att återskapa ojämlikheten mellan de båda parterna” (s.18-19). Motstånd kan på liknande sätt definieras som handlingar som utmanar maktrelationen.

Hörnqvist går vidare genom att påpeka att maktrelationer inte bara är ojämlika utan också omstridda och instabila. Kampen kännetecknar alla maktrelationer, men kampen är inte bara en situation som omsluter de kämpande i en specifik situation utan varje kampsituation/maktrelation utspelar sig i ett samhälle och är därför omgiven och invecklad i andra styrkeförhållanden, maktrelationer och kamper. För det tredje är makten instabil, det vill säga att det alltid finns en viss obalans och temporär karaktär till alla maktrelationer. Foucault själv inriktade sig ofta på att redogöra för kamperna på detaljnivå; han ställde de enskilda kombattanterna mot varandra och beskrev deras strategiska och taktiska handlingar såsom de utspelade sig i en specifik situation. Vad Hörnqvist ifrågasätter är frånvaron hos Foucault av analysredskap för att förstå hur dessa instabila kampsituationer omsluts och omvandlas till stabila, trögrörliga relationer. ”Det som måste förklaras är enligt min mening den faktiska reproduktionen av institutionaliserade maktrelationer … Om samhället sönderfaller i en mängd överkorsande men ändå strikt asymmetriska relationer, och om dessutom de styrkeförhållanden som skapas i de ständiga konfrontationerna alltid är instabila, då blir verkligen frågan om samhällelig ordning och stabilitet ett problem” (s.25; författarens kursivering). Vidare skriver Hörnqvist att det är otänkbart att den sociala ordningen spontant skulle reproduceras av enskilda aktörer. De måste istället göras förenliga med ordningen, och de maktrelationer som den förutsätter, genom maktutövning. Här håller Hörnqvist med Foucault om att en sådan analys inte primärt kan grundas på ideologi eller våld; det krävs något ytterligare för att fånga alla aspekter av maktens stabiliserande. Men de försök som Foucault gjorde att undvika att hamna i de klassiska sociologiska analysfällorna känner Hörnqvist inte håller måttet. Termer såsom ’dispositif’ eller ’strategier’ kan inte fylla det tomrum som uppstått. Hela det ovanstående resonemang sammanfattas i slutet på kapitel 1: ”Frågan om den sociala ordningen är det centrala problemet för Foucaults maktanalys. Men det är omöjligt att ställa frågan inom ramen för den analys som han själv presterade, eftersom det saknas en uppfattning om vilken typ av ordning som det rör sig om. Det finns ingen idé om vad som reproduceras” (s.28; författarens kursivering). Om vi däremot kompletterar Foucaults analyser med en förståelse av den sociala ordningen så får vi en analys som är vida överlägsen andra, då Foucaults ramverk om ’vad som reproducerar [är] på gränsen till revolutionerande” (s.29; kursivering borttagen). Detta, avslutar han, är den stora ironin i Foucaults maktanalys: ”den löser ett problem som den inte förmår formulera” (ibid.).

Här tror jag att jag sätter punkt för idag. Det blev en utläggning nästan endast om det första kapitlet men det var för att vi här får Hörnqvists ansats mer eller mindre summerad, vilket tjänar oss väl inför fortsatt läsning och reflekterande. Vissa fortsatta delar av boken kommer jag antagligen gå igenom mycket snabbare för det är saker som jag berört flertalet gånger på bloggen, t.ex repressiv makt versus produktiv makt. Andra kanske jag stannar upp längre vid för att redogöra i mer detalj; vi får se hur jag gör. Eftersom jag också har ambitionen att kritisera och argumentera mot vissa aspekter av hans analytiska upplägg krävs det dessutom att jag först visat på vad Hörnqvist faktiskt vill, innan jag tar komma med min åsikt. På återseende!

Boktips: Pharmaceutical Reason - Knowledge and Value in Global Psychiatry av Andrew Lakoff

Det var ett tag sedan jag sist gjorde en summering av en bok, mycket på grund av tidsbrist, men nu har jag tänkt att jag skall försöka bli lite mer flitig med dem så idag har jag tänkt att ta mig an en bok som förvisso är 7 år gammal men som fortfarande står sig: Pharmaceutical Reason - Knowledge and Value in Global Psychiatry av Andrew Lakoff. Som bokens titel säger är det en analys av den samtida globala psykiatrin, och då särskilt den farmaceutiska aspekten, och på så sätt är den inte unik (se t.ex Healy eller  och Whitaker). Det som däremot gör den så läsvärd är Lakoffs tillvägagångssätt. Pharmaceutical reason är egentligen en antropologisk studie gjord i Argentina, byggd på de iaktagelser, intervjuer och analyser som Lakoff gör av Argentinas psykiatriska vård. Det finns flera anledningar till att Lakoff har valt Argentina av alla länder: en är att det finns en levande och stark - om än i dagsläget något försvagad jämfört med föregående decennier - psykoanalytisk tradition som är influerad av den franske psykoanalytikern Jacques Lacans lingvistiskt baserade tolkning av Sigmund Freud; en annan är att man precis har börjat dra igång privat finansierade forskningprojekt som går ut på att kartlägga och studera den (potentiellt) genetiska basen till diverse psykiatriska åkommor; en tredje är att Argentina historiskt sett varit sliten mellan ett europeiskt kulturarv och en nordamerikansk påverkan som ibland står i motsats till varandra. Genom att förlägga sin studie i detta gränsland mellan psykoanalys och biomedicinsk psykiatri - som samtidigt också är en strid mellan Argentinas självförståelse - kan Lakoff visa på hur olika epistemologiska ordningar konkurrerar mot varandra och får följder för politik, medicin, historia och etik.

Redan i inledningen av boken ger Lakoff ett exempel som illustrerar de tankegånger som resonerar boken igenom. Han beskriver en psykiatriklinik på det lokala sjukhuset i Buenos Aires som har gått med i ett projekt startat av ett franskt biomedicinskt företag som syftar till att hitta gener som går att koppla till utvecklandet av bipolärt syndrom och som de sedan kan patentera som en del i att skapa botemedel. Som tack för att kliniken tar blodprover och skickar till Frankrike får sjukhuset pengar till att utveckla sina vårdavdelningar. Men ett problem föreligger: först måste de veta vilka som har bipolärt syndrom. En av psykiaterna arbetar med att screena patienter för sjukdomen och den dagen har han en kvinnlig patient framför sig. Hon säger att hon är psykoanalytiker och fick höra om studien genom en av sina patienter. Hon kände igen sig i beskrivningen av bipolaritet och bestämde sig för att mest komma för nyfikenhetens skull; anonymt så klart, för det hade varit dåligt för hennes professionella rykte om det blev känt att hon ville kartlägga sitt genetiska arv. Ganska snabbt blir det tydligt att kvinnan kommer med föreställningen att det redan finns ett genetiskt test som visar på om hon är bipolär eller inte, något psykiatern nekar till. Han svarar att man hoppas kunna hitta sådana gener genom projektet, men kvinnan börjar protestera: "hur kan ni veta en persons diagnos om ni inte behandlat denne? Inom psykoanalysen är det först i överföringen mellan patient och terapeut som patientens psykiska struktur kan blottläggas". Psykiatern försöker förklara att det finns vissa tecken som tyder på diagnosen och ber kvinnan berätta varför hon kände igen sig i beskrivningen av syndromet. Hon svarar honom genom att rada upp ett antal (insomni, kokainmissbruk med mera), men följer snabbt upp med att säga att hennes egen analyst sagt att hon har en tvångsneuros, "men å andra sidan har den psykoanalytiska praktiken sina gränser; kan det vara något fysiskt?". De debatterar fram och tillbaka, tills psykiatern säger att han inte kan säga vad exakt hon har och att hennes blod därför inte kommer ingå i studien.

Vad detta exempel visar på är hur psykiatriska diagnoser är rörliga begrepp som interagerar med experters försök att stabilisera dem, med individers egna intentioner och mål gällande hur de förstår sig själva och deras liv, med ekonomiska och sociala faktorer, med mera. Denna rörlighet visade sig i jakten på "bipolära gener" i Argentina som blev svårare än vad man kanske kunnat tro, för det fanns väldigt få diagnostiserade bipolära. Det är inte frågan om att de undgått kartläggning utan att bipolärt syndrom inte setts som ett valid begrepp inom den argentiska psykiatrin; det fanns med andra ord ingen 'psykiatrisk nisch' (för mer om hur termen 'ekologisk nisch' kan användas epistemologiskt, se Hacking) för bipolaritet. Detta visar också på att antagandet att kunskap är universell måste revideras, istället är det en fråga om att på olika sätt förlänga, utöka och sprida ett visst sätt att tänka och agera som dessutom förändras när det införs i nya sammanhang. Att hitta bipolära patienter i Argentina blir alltså en fråga om att etablera sådana strukturer, såväl konceptuella som institutionella, som gör det möjligt för bipolärt syndrom att överleva som en tankemässig och konkret praktik. Men när man göra detta kommer man oundvikligen att hamna i konflikt med andra sätt att tänka om och agera mot människan. Det är dessa konflikter, allianser och transformationer som Lakoff använder sig av för att lättare kunna urskilja den rationalitet som den biomedicinska psykiatrin inkorporerar och som Lakoff således kallar "pharmaceutical reason". Om detta begrepp skriver han:

The goal of linking drug directly to diagnosis draws together a variety of projects among professionals, researchers and administrators to craft new techniques of representation and intervention. These projects range from diagnostic standardization and the generation of clinical protocols to drug development and molecular genetics. This constellation of heterogenous elements is joined together by a strategic I call "pharmaceutical reason". The term [...] refers to the underlying rationale of drug intervention in the new biomedical psychiatry: that targeted drug treatment will restore the subject to a normal condition of cognition, affect, or volition. [s. 7] 

Vad han påpekar är att det finns inte en rak linje från medicinanvändning till den farmeceutiska rationaliteten. Medicin användes i den argentiska, psykoanalytiskt inspirerade, vården från 1950-talet och framåt utan att vården för den skull baserade sig på denna form av tänkande. De effekter och den funktion som tillskrivs medicin är ett resultat av interaktionen mellan kemiska substanser, psykiatrisk expertis och hälsoadministration; medicin har med andra ord ingen essens, ingen nödvändig betydelse. Som exempel tar han att medicinen under 1960-talet endast sågs som ett sätt att få patienten att fungera tillräckligt bra för att tillgodogöra sig psykoanalys. Den syftade då inte till att återställa patienten till normalfunktion (det kanske bör tydliggöras att det inte ens ansågs vara möjligt för medicinen att göra detta!), till skillnad från hur vi tänker idag. Det underliggande resonemang som Lakoff för fram gällande såväl medicinanvändning som psykiatrisk vård är att de inte nödvändigtvis måste se ut, förstås eller fungera på ett specifikt vis. Deras form och innehåll bestäms just av interaktionen av en mängd faktorer som skapar en heterogen, lokal och tillfällig stabilisering. Som exempel skulle man kunna jämföra med hur medicin används och förstås inom den svenska psykiatrin, som jag är säker på ser ganska annorlunda ut just på grund av det olikartade sammanhang som svensk vård fungerar i (en studie som definitivt borde göras).

I bokens kapitel beskriver Lakoff olika aspekter av mötet mellan en biomedicinsk psykiatri, med täta kopplingar till privata aktörer i form av läkemedelsföretag, och den argentiska psykoanalysen, som är sprungen ur ett historiskt sammanhang där den sågs som subversiv mot militärjuntan och ofta sammanföll med socialistiska rörelser, och hur det påverkar experterns yrkesutövande, patienters självidentitet och vårdens utförande. Vad som är viktigt att sägas är att Lakoff ser inte den marknadsdrivna psykiatrin som 'fienden' eller något absolut ont, och inte heller den socialt inriktade psykoanalysen som den nödvändigtvis goda makten, vilket skiljer honom från en del av författarna i denna genren. Det gör att hans analyser kan ta sig bort från att endast ondgöra sig över kapitalismens effekter och även inkludera dess produktiva aspekter: hur den bidrar till att omforma den psykiatriska praktiken; vilken han även gör när det kommer till att analysera hur konsitutionen av psykoanalytisk kunskap hängt samman med den argentiska socialismen. Han sitter dessutom med på neuropsykiatriska konferenser, på dragningar av patientfall med tillhörande diskussioner mellan biologiskt inriktade psykiater och lacanianska psykoanalytiker, han intervjuar klinikchefer, läkarstuderande, historiskt betydelsefulla personer i den argentiska psykiatrin, reklammakare och marknadsundersökare. Lakoffs arbete är djupt, nyanserat och oerhört informativt och det gör att boken lyckas röra sig smidigt mellan å ena sidan en ganska abstrakt analys av den biomedicinska psykiatrins rationalitet, å andra sidan enskilda individers upptagande, motstånd och transformationer av diskursiva regimer. Jag tror att det är i denna riktning som den framtida forskningen bör röra sig för det är endast genom att inkludera flera nivåer i ens analys som det är möjligt att få fram det betydelsefulla samspelet mellan teori och praktik, individ och gemenskap, nutid och historia. Detta är en bok jag verkligen kan rekommendera.

Bokrecension: Eva Illouz - Saving the Modern Soul: Therapy, Emotions and the The Culture of Self-Help

Som jag sa tidigare så har jag tänkt att göra en genomgång av Eva Illouzs bok Saving the Modern Soul: Therapy, Emotions and the The Culture of Self-Help.
Illouzs mål är att analysera "the profound impact of therapeutic discourse on our lives and on our contemporary notions of identity". Det här är, som hon själv säger, något som hon inte är ensam om att försöka göra. Men hon fortsätter med att säga att "My purpose is neither to document the pernicious effects of the therapeutic discourse nor to discuss its emancipatory potential" utan att istället att "to move the field of cultural studies away from the “epistemology of suspicion” on which it has too heavily relied". Konsekvensen blir att man intar ett mera icke-normativt förhållningssätt där målet för analysen "is not to measure cultural practices against what they ought to be or ought to have been but rather to understand how they have come to be what they are and why, in being what they are, they “accomplish things” for people". Fokus blir alltså kring vad dessa nya diskurser kan göra för aktörer i den sociala sfären. Eller lättare uttryckt: vilken praktiskt nytta kan en terapeutisk världssyn ha för individen?
Men det är inte bara en fråga om individens handlingar utan vi måste även titta på hur den terapeutiska diskursen infiltrerar sociala institutioner och blir trådar i samhällets grundväv där de får legitimitet och spridning.

Knowledge and symbolic systems have come to shape who we are because they are enacted within social institutions that bestow authority on certain ways of knowing and speaking and routinize them so that they may become  the  invisible  semiotic codes that organize ordinary conduct and structure the interaction rituals of the self. This assumption informs the main strategy of this book as it examines how the therapeutic discourse has been incorporated into different institutional settings such as the corporation, the family, and ordinary practices of self-help and how it organizes social relations in each one of these spheres.

En terapeutisk världsåskådning, cementerad i samhällets allmänna funktioner, kommer att ge oss nya kategorier, moraliska värderingar, nyckelbilder och narrativ som vi använder för att utvärdera och orientera oss i livet. Den kommer att ge oss nya 'själv'.

The therapeutic discourse  offers an entirely new cultural matrix — made of metaphors, binary oppositions, narrative schemas, explanatory frameworks — that throughout the  twentieth century has increasingly shaped our understandings of the self and of others.

Än så länge är det inte så mycket nytt rent metodologiskt utan vi rör oss inom en sociologisk kulturanalys. Det som Illouz adderar till denna metod är det element som hon anser fungerar som länken mellan struktur och agens: känslor. Känslor är det som ligger till grund för att våra handlingar och de utspelar sig i de relationer om vi har med andra människor:

Emotions originate in the subject’s beliefs and desires and cannot be separated from the ways in which culturally encoded social relationships are lived in and by the self. When someone says, “You are late again,” whether this provokes shame, anger, or guilt will depend almost exclusively on one’s relationship to the person who said it.

 Och desto mer:

Essential to my approach to culture is the pragmatic claim that meanings help solve practical problems in which emotional life figures prominently.

Det föreligger alltså en triad bestående av praktiska problem-meningsskapande-känslor som Illouz använder sig av i sin analys av uppkomsten och funktionen av den terapeutiska diskursen. Det här är som jag vill påstå att Illouz kommer till sin rätt för inkluderandet av en emotionell aspekt, samt dess kopplingar till makroprocesser, är det som gör att hennes analys får en extra dimensionen. Det blir samtidigt en uppmaning till andra sociologiskt inriktade analyser att man tjänar på att försöka teoretisera subjektivitet: att inkludera skapandet av olika själv i sina förklaringsmodeller. Dessutom kan man genom att göra detta förklara hur det kommer sig att folk tar till sig nya sätt att förstå och agera i världen utan att nöja sig med ensidigt konspiratoriska modeller.

I do not ask whether the therapeutic injunction to narcissistic “self-realization” erodes moral commitments or whether the therapeutic confession  is subjection to power  “by other means.” This task has been accomplished by others, and I prefer to examine the therapeutic discourse from the standpoint of what it is called upon to perform, namely to build coherent selves, procure intimacy, provide a feeling of competence in the realm of work, and facilitate social relations in general. We should ask why and how the therapeutic language has come to define languages of selfhood and what makes it a cultural resource, a way for actors to devise strategies of action that help them implement certain definitions of the good life.

Illouz fortsätter med att säga att hennes hypotes är att de tankesystem som blir framgångsrika fyller tre funktioner: de måste passa de sociala strukturerna, det vill säga kunna representera aktörernas upplevelser i samhället; de måste ge vägledning i ambivalenta och/eller konfliktfyllda områden i ens liv; samt så måste de bli en del i våra institutioner.

Med detta som bakgrund så har vi Illouz grundläggande metodologiska ansats. En studie av den terapeutiska diskursens framväxt genom att se på hur den hjälper till att lösa vissa sorters problem (och även är med i processen att skapa en viss sorts framställning av problemet) och att den på så sätt skapar trygghet hos aktörern. Sättet som den gör detta är genom processer som rör mening och narrativ men även genom att transformera och producera vissa sätt att hantera och uttrycka känslor. Resten av boken består av att Illouz tittar närmare på ett par samhällsområden som hon anser har blivit påverkade och omgjorda av den terapeutiska diskursen. Jag har tänkt att kort gå igenom några av dessa.

Hon inleder med att titta på Freuds ankomst till USA och den genomslagskraft som psykoanalysen har haft i landet, där det verkligen har vävts samman med vardagsförståelsen av människan. Det finns ett antal faktorer som bidragit till detta, som exempel: en redan existerande tradition av att "hela sinnet" genom bland annat mesmerismen; ett upptagande av läkarkåren som skänkte en aura av legitimitet och vetenskaplig rationalitet; en stark organisation av analytiker. Men psykoanalysen hade dessutom ett fokus på individens vardagliga livssfär, en sfär som var under stora påfrestningar tack vare framväxten av nya könsroller. Freud brukar oftast tillskrivas som uppfinnaren av "the talking cure" och att det är, bland alla hans blunder och idiotiska antaganden, det som är hans största bidrag till historien. Så må det vara, men jag tror att hans absolut viktigaste insats, och en av de som nämns av Illouz, var att han var en del i den kulturella förskjutning som hade börjat ske sedan 1700-talet där skapandet av identitet och 'självskap' förläggs i människans privata sfär. Det är inte längre så att våra själv har sin utgångspunkt och nexus i det offentliga livet, bland grekernas forum eller den feudala tidens religiösa ritualer. Nu för tiden förankras vi i vår dagliga produktion och reproduktion (för att citera Charles Taylor) där vårt arbete samt vårt liv som sexuella varelser, inklusive familjelivet, är det som står för grunden i vårt självskapande. Och här är ju Freud oöverträffad med sina teorier om sexuella neuroser och gömda meningar i våra felsägningar. Med hjälp av dessa teorier - som menade att både kvinnor och män har en sexualitet som kräver utlopp - kunde Freud hjälpa till att ge tekniker som bättre passade in i den tidens sexualpolitiska tillstånd, men som även medförde en trovärdig och koherent narrativ om självet, där man hela tiden kunde inspektera och analysera sig själv på ett rationellt sätt. På så sätt hjälpte Freud till att möta de motsättningar som den framväxande moderniteten förde med sig och samtidigt så spred han ett visst ramverk att förstå sig själv och livet genom.


I följande kapitel analyserar Illouz hur kapitalismen och företagsvärlden inkluderat den terapeutiska diskursen i sitt fungerande. Hon menar att det moderna företaget präglas av krav på kommunikation och symbolhantering för att det ska kunna fungera. Tvärtemot klassiska sociologiska teorier om att kapitalismen förstör sociala relationer och gör att människan endast agerar under en fattig instrumentell rationalitet så argumenterar Illouz för att sociala relationer, emotionalitet och meningsskapande är vitala delar i en fungerande modern ekonomi. Den terapeutiska diskursen är en metod för arbetare (och chefer) att vara reflexiva: att övervaka sig själva och sina känslor å att det inte 'bubblar över'. Men även att kunna hantera känslor hos andra människor i ens närhet för att underlätta arbetet, att kunna ta andras perspektiv, att ha empati: alla dessa blir fundament i en ny företagskultur där det terapeutiska ramverket har en dominerande roll. Den som släpper på kontrollen och blir känslomässig är svagare och sämre än de andra.

 To get angry, jealous, or explicitly hurt is, as psychological guides to leadership state over and over again, to lack self-confidence, and therefore to lack real social power. Thus psychologists have — I believe successfully — drastically redefined power in emotional terms, as the capacity to hold in control one’s most “limbic” emotions.

Så paradoxen uppstår att för att kunna kommunicera och samarbeta, med andra ord för att kunna ingå i en social relation med någon annan, så måste man samtidigt koppla bort ens känslor och upplevelser av relationen:

Emotional control thus points to a model of sociability in which one must display the ability to remove oneself from the reach of others in order to better cooperate with them. The emotional control of the type propounded by the therapeutic persuasion is at once the mark of a disengaged self (busy with self-mastery and control) and of a sociable self—bracketing emotions for the sake of entering into relations with others.

 Ytterligare ett område Illouz tar upp är hur självhjälpskulturen blev en sådan stark aktör i det amerikanska samhället. Hon inleder med att föra tillbaka till psykoanalysens inträde i USA. Självhjälpsrörelsen kan ses som en symbios mellan en tidigare amerikansk tradition präglad av en optimistisk och pragmatisk, med rester av en protestantisk voluntaristisk, hållning och en psykoanalys där man mer och mer skalat bort Freuds hårt pessimistiska och deterministiska syn på människan: vi är inte bestämda till att vara på ett visst sätt; vi kan förändra oss genom vår egen vilja; problem skall överbryggas. Genom teoretiska utvecklingar genom bland annat Erik Eriksson, Erich Fromm och Alfred Adler kom en psykoanalys att växa fram där alla människor hade en inneboende potential för att växa och mogna som vi alla kan nå. Utöver detta kom en humanistisk psykologi att resonera i det amerikanska samhället där emfas lades på självrealisering och att hitta sitt inre, äkta 'jag'. Att då inte vilja "bli sig själv", att ta varje tillfälle till att växa och utveckla sig, att konstant försöka förbättra något med en själv, kunde förstås som en sjukdom. Ett outvecklat själv är en varningssignal, men även en möjlighet till att få hjälp. Denna psykoanalytiska-humanistiska-självhjälpsrörelse började att få fart i slutet på 1960-talet och passade perfekt in i tidsandan som rådde där alla skulle förverkliga sig själva och vara autentiska: konsumerism och sexuell frigörelse blev vägen in för psykologin. Dessutom började den amerikanska staten att mer och mer acceptera en terapeutisk tolkningsram och man lade pengar på psykologisk forskning, utbildning med mera. 60-talet medförde även att feminismen började spira samtidigt som Vietnamveteraner började återkomma. Båda dessa kategorier av sociala aktörer använde sig av en psykologisk vokabulär för att skänka mening och försöka förstå samtiden - trauma och övergrepp blev konceptuella länkar till att förena privatlivet med det offentliga. Att ha mental och emotionell hälsa blev ett livsmål och en vara som kunde cirkulera på marknaden, i familjen, i staten etcetera och där självhjälpen blev ett sätt att försöka nå detta ideal. Men spridandet av denna vokabulär innehållandes ideal, värderingar och tekniker blir dessutom element som man kan använda för att förstå sig själv och skapa ett självnarrativ vilket fungerar som en kodningsnyckel för individens liv. "Är jag allt jag kan vara?" eller kanske ännu viktigare, "Är jag mig själv?". Den terapeutiska diskursen, kopplat till självhjälp, gör att vi börjar rista in smärta, otillfredställelse och lidande i själva kärnan av vår egen identitet. Återigen en paradox: den helande narrativen som självhjälpen ska stå för får även konsekvensen att den medför en narrativ av lidande.

För att sammanfatta så citerar jag Illouz igen:

Psychology was enthusiastically espoused by  lay actors because it “worked,” that is, it offered tools and technologies to manage the problems that plagued modern men and women, such as the uncertainty generated by the incipient democratic norms and rules in the workplace and in the family, the multiplicity of social roles assumed by men and women, and  the  complexity  of  a  culture  riddled  with  contradictory  normative imperatives. The self has become the prime site for the management of the contradictions of modernity, and psychology has offered techniques to manage those contradictions.

Men finns det några problem då? Jo, så klart tar Illouz upp det med. Särskilt inriktar hon sig på hur den terapeutiska diskursen förändrar lidandets roll och hur vi förstår och hanterar det:

While the experience of suffering has traditionally brought a cultural system to the very limits of its legitimation, in the contemporary therapeutic  worldview  suffering  has  become  a  problem  to  be  managed  by experts of the psyche. The disturbing question regarding the distribution of suffering (or theodicy) — Why do the innocent suffer and the wicked prosper? — that has haunted world religions and modern social utopias has been reduced to an unprecedented banality by a discourse that views suffering as the effect of mismanaged emotions or a dysfunctional psyche or even as an inevitable stage in one’s emotional development.

Vidare:

Clinical psychology is the first cultural system to dispose of the problem altogether by making misfortune the result of a wounded or mismanaged psyche. It brings to perfect completion one of religion’s aims: to explain, rationalize, and ultimately always justify suffering.

Samt slutklämmen:

In the therapeutic ethos there is no such thing as senseless suffering and chaos, and this is why, in the final analysis, its cultural impact should worry us.

Den terapeutiska diskursen är således inte bara godartad, utan den har kostnader för oss och våra liv. Kostnader som Illouz tycker att vi bör fundera över. Särskilt intressant finner jag infallsvinkeln att den terapeutiska förståelsen gör att lidande och ondska förminskas, en tanke som man inte ser så ofta i den kritik som psykologin och terapin ofta får utstå.

Det här var tre exempel och en avslutning från Illouz bok, som jag tycker är mycket värd att läsas.
Det blir även tydligt att det finns ett stark behov att man inte för över förklaringar mellan länder när det kommer till att säga varför till exempel terapi blivit så starkt i ett land, utan att verkligen göra en specifik och konkret analys av de omständigheter som låg till grund. Och jag hoppas starkt på att vi kan få se en sådan forskning även när det gäller Sverige för jag tror det behövs för att vi ska kunna få grepp om vår samtid.

Bokrecension: Martin Kusch - Psychological knowledge: a social history and philosophy

Bokrecensioner var ju en av de element som jag tänkte att bloggen skulle vara till och desto bättre är att jag precis avslutat en väldigt spännande bok, nämligen Psychological knowledge: a social history and philosophy av Martin Kusch.

Kuschs huvudtes är ingenting man måste sluta sig till efter en lång och mödosam läsning utan han säger det direkt på första sidan av introduktionen:

The main thesis of this study can be stated in one short sentence: Bodies of psychological knowledge are social institutions. (s.1)

Kusch menar att psykologisk kunskap är sociala institutioner då de är sociala (uppenbarligen!), konventionella (i meningen att de följer vissa bestämmelser kring avgränsning, normer, accepterat bruk etc), och att de består av teorier, modeller och fält av psykologisk kunskap endast för att de tas (ses, förstås, accepteras; jfr. taken på engelska) som teorier, modeller och fält av psykologisk kunskap. Han gör en analogi med valuta. Varför tas vissa metalbitar som mynt? Jo, för att det finns kollektiv som tar dessa metalbitar som mynt. På samma sätt kan man fråga: Varför är vissa uppsättningar av språkliga satser teorier om psyket (mind)? Jo, för att det finns kollektiv som tar dessa dessa uppsättningar med satser som teorier om psyket. Det handlar alltså om var gränser skall dras och vilka delar som skall uppfattas som att de ingår i en större helhet samt vilka relationer som existerar mellan dem.
Han fortsätter med att säga att sociala institutioner alltid existerar i ett sammanhang där de är inbäddade i andra sociala institutioner som alla påverkar varandra. Precis som institutionen kring att avge löften (institutionen of promising) är delvis inbäddad i giftesmålsinstitutionen (institution of marriage) så är psykologisk kunskap som institution inbäddad i andra institutioner såsom det psykologiska experimentet, universitetet, staten, subdiscipliner inom psykologin, andra akademiska ämnen med mera.
Institutioner kan även ses som både mål och slagfält för olika grupper i samhället. Vissa vill bevara dem, vissa vill förändra dem, vissa vill förstöra dem: allt på basis av olika intressen, maktkamper, slumpartade utkomster med mera.
Slutgiltligen menar Kusch att man även bör fundera över om sociala institutioner inte bara är produkten av individers handlingar utan även, i alla fall delvis, är med och ger upphov till nya beteenden, tankesätt och mål.
Med Kuschs metodologiska ansats ur vägen - som han dock fördjupar med bokens gång - så kan vi gå vidare till att se hur han använder sig av detta ramverk.

Kusch har valt att exemplifiera sitt resonemang med en kontrovers som fanns inom den psykologiska forskningen i Tyskland under början på 1900-talet. Själva genomgången är allt för teknisk och stor för att jag skall kunna få med allt i ett blogginlägg men jag tänker löst skissera vad kontroversen gällde samt vilka läger som var involverade.
Det allmänt vedertagna namnet inom psykologihistoria när det kommer till kontroversen är "imageless thought controversy" och även fast namnet inte är det mest optimala (då kontroversen handlar om så mycket mer) så kan det ses som en fungerade sammanfattning. Den rådande uppfattningen i psykologin på den tiden var att det fanns tre kategorier av mentala fenomen: sinnesförnimmelser, känslor, föreställningar. Dessa tre kategorier ansågs alla vara bildliga, i den mening att det man upplevde avbildade något. Men nu dök det upp en samling psykologer som kallades Würzbergarna, på grund av deras forskingsort, som menade på att det finns andra kategorier av mentala upplevelser som inte är bildliga! Dessa kallades bland annat för 'tankar', 'uppmärksamhet' och 'medvetandesituationer' och hela modellen med icke-bildliga element kan sammanfattas som "Tankepsykologi". Dessutom menade Würzbergarna att man kunde undersöka dessa obildliga mentala kategorier genom experimentella metoder med hjälp av ett introspekterande subjekt och en undersökningsledare.

Men självklart var Würzbergarna inte oemotsagda. Först och främst var Wilhelm Wundt - mannen som oftast får personifiera födelsemyten för psykologin - en motståndare mot detta nya sätt att tänka. Dels finns det inga obildliga mentala element och de som påstår sig hitta något sånt drar fel slutsatser; dels kan man inte undersöka sådana högre mentala processer såsom tänkande genom experimentell psykologi utan det krävs en kvalitativ annorlunda metod, Folkpsykologi (Völkerpsychologie), som tittar på kollektiva fenomen såsom språk, myter och traditioner. Den andra starka motståndaren var en man vid namn Georg Müller som också kritiserade påståendet att det finns icke-bildliga element i psyket och menade att de koncept som Würzbergarna använt sig av kunde ersättas av klassisk och traditionell associationspsykologi - tanken att mentala element sätts samman till större enheter med hjälp av associationer (i stil med behaviorismens betingning). Även Müller var tveksam till den experimentella strukturen som Würzbergerna ville använda sig av. Han avfärdade inte introspektion helt men ansåg att man inte tänkt nog på alla de faror som lurar i en sådan metod och inte tränat sina subjekt tillräckligt i den introspektiva metoden.
Ojoj, en kontrovers är verkligen på väg att torna upp sig!

Men här menar Kusch att man måste förstå denna kontrovers som mer än bara över Tankepsykologins plats som en social institution i den tyska psykologin. Implicerat i detta var även en mängd andra institutioner: det psykologiska experimentet, högskolan, psykologin som forskningsfält, systemet kring universitetsdiscipliner, staten samt de katolska och protestantiska bekännelserna.
Med Kuschs egna ord:

Put differently, at issue in the debate over thought psychology were not only determining tendencies [ett koncept som berör hur tankar och föreställningar hänger samman], situations of consciousness, or the pros and cons of introspection. At issue were also the following questions. Under what social arrangement is the human mind best able to think? How should cognitive and social authority be divided between experimenter and experimental subject? How should psychological research schools be organised and run? How should cognitive and social authority be distributed over different subfields of psychology? Where should the discipline of psychology be located institutionally? To what extent should the psychologist seek to contribute directly to social and educational issues? What is the correct way to think about the relationship between the individual and the collective in general, or the citizen and the state in particular? And which confession - Catholic or Protestant - should define the role of the Christian in early twentieth-century Germany? (s.12)

Olika uppfattningar om obildliga mentala element - med andra ord vad som 'finns i vårt huvud' - hänger samman med och samspelar med uppfattningar kring den experimentella situationen, hur psykologi skall läras ut, hur stort fokus skall vara på applikation av kunskap, vad varje individs psyke har för relation med andra människors psyken etcetera.
Kusch menar att, om hans ansats och analys stämmer, så har han

... confirmed the complex interaction between institutions of different kind and size (theories, experiments, university departments, the university itself, the state, the major confessions), and I have demonstrated the intricate ways in which individuals struggle over the establishment, the structure, and the survival of such institutions. (s.16)

Efter en genomgående och djup analys av alla de olika delar i kontroversen som spelar in så avslutas boken med en intressant genomgång av "folkpsykologi", inte i Wundts mening utan som den vardagspsykologi vi alla använder oss av, som en social institution med särskilt stort inflytande över oss.

Nu har jag knappast gjort Kuschs bok rättvisa, men jag har försökt visa på hans generella tankegångar kring hur vi kan närma oss interaktionen mellan kunskap och samhälle. En ansats som även öppnar intressanta dörrar till konstruktiva undersökningar av dagens kontroverser: psykoterapiers effekt, den större utbredningen i populärmedia, psykologens roll gentemot andra professioner. Möjligheterna är många och jag väntar spänt på resultaten.