Illouzs mål är att analysera "the profound impact of therapeutic discourse on our lives and on our contemporary notions of identity". Det här är, som hon själv säger, något som hon inte är ensam om att försöka göra. Men hon fortsätter med att säga att "My purpose is neither to document the pernicious effects of the therapeutic discourse nor to discuss its emancipatory potential" utan att istället att "to move the field of cultural studies away from the “epistemology of suspicion” on which it has too heavily relied". Konsekvensen blir att man intar ett mera icke-normativt förhållningssätt där målet för analysen "is not to measure cultural practices against what they ought to be or ought to have been but rather to understand how they have come to be what they are and why, in being what they are, they “accomplish things” for people". Fokus blir alltså kring vad dessa nya diskurser kan göra för aktörer i den sociala sfären. Eller lättare uttryckt: vilken praktiskt nytta kan en terapeutisk världssyn ha för individen?
Men det är inte bara en fråga om individens handlingar utan vi måste även titta på hur den terapeutiska diskursen infiltrerar sociala institutioner och blir trådar i samhällets grundväv där de får legitimitet och spridning.
Knowledge and symbolic systems have come to shape who we are because they are enacted within social institutions that bestow authority on certain ways of knowing and speaking and routinize them so that they may become the invisible semiotic codes that organize ordinary conduct and structure the interaction rituals of the self. This assumption informs the main strategy of this book as it examines how the therapeutic discourse has been incorporated into different institutional settings such as the corporation, the family, and ordinary practices of self-help and how it organizes social relations in each one of these spheres.En terapeutisk världsåskådning, cementerad i samhällets allmänna funktioner, kommer att ge oss nya kategorier, moraliska värderingar, nyckelbilder och narrativ som vi använder för att utvärdera och orientera oss i livet. Den kommer att ge oss nya 'själv'.
The therapeutic discourse offers an entirely new cultural matrix — made of metaphors, binary oppositions, narrative schemas, explanatory frameworks — that throughout the twentieth century has increasingly shaped our understandings of the self and of others.Än så länge är det inte så mycket nytt rent metodologiskt utan vi rör oss inom en sociologisk kulturanalys. Det som Illouz adderar till denna metod är det element som hon anser fungerar som länken mellan struktur och agens: känslor. Känslor är det som ligger till grund för att våra handlingar och de utspelar sig i de relationer om vi har med andra människor:
Emotions originate in the subject’s beliefs and desires and cannot be separated from the ways in which culturally encoded social relationships are lived in and by the self. When someone says, “You are late again,” whether this provokes shame, anger, or guilt will depend almost exclusively on one’s relationship to the person who said it.Och desto mer:
Essential to my approach to culture is the pragmatic claim that meanings help solve practical problems in which emotional life figures prominently.Det föreligger alltså en triad bestående av praktiska problem-meningsskapande-känslor som Illouz använder sig av i sin analys av uppkomsten och funktionen av den terapeutiska diskursen. Det här är som jag vill påstå att Illouz kommer till sin rätt för inkluderandet av en emotionell aspekt, samt dess kopplingar till makroprocesser, är det som gör att hennes analys får en extra dimensionen. Det blir samtidigt en uppmaning till andra sociologiskt inriktade analyser att man tjänar på att försöka teoretisera subjektivitet: att inkludera skapandet av olika själv i sina förklaringsmodeller. Dessutom kan man genom att göra detta förklara hur det kommer sig att folk tar till sig nya sätt att förstå och agera i världen utan att nöja sig med ensidigt konspiratoriska modeller.
I do not ask whether the therapeutic injunction to narcissistic “self-realization” erodes moral commitments or whether the therapeutic confession is subjection to power “by other means.” This task has been accomplished by others, and I prefer to examine the therapeutic discourse from the standpoint of what it is called upon to perform, namely to build coherent selves, procure intimacy, provide a feeling of competence in the realm of work, and facilitate social relations in general. We should ask why and how the therapeutic language has come to define languages of selfhood and what makes it a cultural resource, a way for actors to devise strategies of action that help them implement certain definitions of the good life.Illouz fortsätter med att säga att hennes hypotes är att de tankesystem som blir framgångsrika fyller tre funktioner: de måste passa de sociala strukturerna, det vill säga kunna representera aktörernas upplevelser i samhället; de måste ge vägledning i ambivalenta och/eller konfliktfyllda områden i ens liv; samt så måste de bli en del i våra institutioner.
Med detta som bakgrund så har vi Illouz grundläggande metodologiska ansats. En studie av den terapeutiska diskursens framväxt genom att se på hur den hjälper till att lösa vissa sorters problem (och även är med i processen att skapa en viss sorts framställning av problemet) och att den på så sätt skapar trygghet hos aktörern. Sättet som den gör detta är genom processer som rör mening och narrativ men även genom att transformera och producera vissa sätt att hantera och uttrycka känslor. Resten av boken består av att Illouz tittar närmare på ett par samhällsområden som hon anser har blivit påverkade och omgjorda av den terapeutiska diskursen. Jag har tänkt att kort gå igenom några av dessa.
Hon inleder med att titta på Freuds ankomst till USA och den genomslagskraft som psykoanalysen har haft i landet, där det verkligen har vävts samman med vardagsförståelsen av människan. Det finns ett antal faktorer som bidragit till detta, som exempel: en redan existerande tradition av att "hela sinnet" genom bland annat mesmerismen; ett upptagande av läkarkåren som skänkte en aura av legitimitet och vetenskaplig rationalitet; en stark organisation av analytiker. Men psykoanalysen hade dessutom ett fokus på individens vardagliga livssfär, en sfär som var under stora påfrestningar tack vare framväxten av nya könsroller. Freud brukar oftast tillskrivas som uppfinnaren av "the talking cure" och att det är, bland alla hans blunder och idiotiska antaganden, det som är hans största bidrag till historien. Så må det vara, men jag tror att hans absolut viktigaste insats, och en av de som nämns av Illouz, var att han var en del i den kulturella förskjutning som hade börjat ske sedan 1700-talet där skapandet av identitet och 'självskap' förläggs i människans privata sfär. Det är inte längre så att våra själv har sin utgångspunkt och nexus i det offentliga livet, bland grekernas forum eller den feudala tidens religiösa ritualer. Nu för tiden förankras vi i vår dagliga produktion och reproduktion (för att citera Charles Taylor) där vårt arbete samt vårt liv som sexuella varelser, inklusive familjelivet, är det som står för grunden i vårt självskapande. Och här är ju Freud oöverträffad med sina teorier om sexuella neuroser och gömda meningar i våra felsägningar. Med hjälp av dessa teorier - som menade att både kvinnor och män har en sexualitet som kräver utlopp - kunde Freud hjälpa till att ge tekniker som bättre passade in i den tidens sexualpolitiska tillstånd, men som även medförde en trovärdig och koherent narrativ om självet, där man hela tiden kunde inspektera och analysera sig själv på ett rationellt sätt. På så sätt hjälpte Freud till att möta de motsättningar som den framväxande moderniteten förde med sig och samtidigt så spred han ett visst ramverk att förstå sig själv och livet genom.
I följande kapitel analyserar Illouz hur kapitalismen och företagsvärlden inkluderat den terapeutiska diskursen i sitt fungerande. Hon menar att det moderna företaget präglas av krav på kommunikation och symbolhantering för att det ska kunna fungera. Tvärtemot klassiska sociologiska teorier om att kapitalismen förstör sociala relationer och gör att människan endast agerar under en fattig instrumentell rationalitet så argumenterar Illouz för att sociala relationer, emotionalitet och meningsskapande är vitala delar i en fungerande modern ekonomi. Den terapeutiska diskursen är en metod för arbetare (och chefer) att vara reflexiva: att övervaka sig själva och sina känslor å att det inte 'bubblar över'. Men även att kunna hantera känslor hos andra människor i ens närhet för att underlätta arbetet, att kunna ta andras perspektiv, att ha empati: alla dessa blir fundament i en ny företagskultur där det terapeutiska ramverket har en dominerande roll. Den som släpper på kontrollen och blir känslomässig är svagare och sämre än de andra.
To get angry, jealous, or explicitly hurt is, as psychological guides to leadership state over and over again, to lack self-confidence, and therefore to lack real social power. Thus psychologists have — I believe successfully — drastically redefined power in emotional terms, as the capacity to hold in control one’s most “limbic” emotions.Så paradoxen uppstår att för att kunna kommunicera och samarbeta, med andra ord för att kunna ingå i en social relation med någon annan, så måste man samtidigt koppla bort ens känslor och upplevelser av relationen:
Emotional control thus points to a model of sociability in which one must display the ability to remove oneself from the reach of others in order to better cooperate with them. The emotional control of the type propounded by the therapeutic persuasion is at once the mark of a disengaged self (busy with self-mastery and control) and of a sociable self—bracketing emotions for the sake of entering into relations with others.Ytterligare ett område Illouz tar upp är hur självhjälpskulturen blev en sådan stark aktör i det amerikanska samhället. Hon inleder med att föra tillbaka till psykoanalysens inträde i USA. Självhjälpsrörelsen kan ses som en symbios mellan en tidigare amerikansk tradition präglad av en optimistisk och pragmatisk, med rester av en protestantisk voluntaristisk, hållning och en psykoanalys där man mer och mer skalat bort Freuds hårt pessimistiska och deterministiska syn på människan: vi är inte bestämda till att vara på ett visst sätt; vi kan förändra oss genom vår egen vilja; problem skall överbryggas. Genom teoretiska utvecklingar genom bland annat Erik Eriksson, Erich Fromm och Alfred Adler kom en psykoanalys att växa fram där alla människor hade en inneboende potential för att växa och mogna som vi alla kan nå. Utöver detta kom en humanistisk psykologi att resonera i det amerikanska samhället där emfas lades på självrealisering och att hitta sitt inre, äkta 'jag'. Att då inte vilja "bli sig själv", att ta varje tillfälle till att växa och utveckla sig, att konstant försöka förbättra något med en själv, kunde förstås som en sjukdom. Ett outvecklat själv är en varningssignal, men även en möjlighet till att få hjälp. Denna psykoanalytiska-humanistiska-självhjälpsrörelse började att få fart i slutet på 1960-talet och passade perfekt in i tidsandan som rådde där alla skulle förverkliga sig själva och vara autentiska: konsumerism och sexuell frigörelse blev vägen in för psykologin. Dessutom började den amerikanska staten att mer och mer acceptera en terapeutisk tolkningsram och man lade pengar på psykologisk forskning, utbildning med mera. 60-talet medförde även att feminismen började spira samtidigt som Vietnamveteraner började återkomma. Båda dessa kategorier av sociala aktörer använde sig av en psykologisk vokabulär för att skänka mening och försöka förstå samtiden - trauma och övergrepp blev konceptuella länkar till att förena privatlivet med det offentliga. Att ha mental och emotionell hälsa blev ett livsmål och en vara som kunde cirkulera på marknaden, i familjen, i staten etcetera och där självhjälpen blev ett sätt att försöka nå detta ideal. Men spridandet av denna vokabulär innehållandes ideal, värderingar och tekniker blir dessutom element som man kan använda för att förstå sig själv och skapa ett självnarrativ vilket fungerar som en kodningsnyckel för individens liv. "Är jag allt jag kan vara?" eller kanske ännu viktigare, "Är jag mig själv?". Den terapeutiska diskursen, kopplat till självhjälp, gör att vi börjar rista in smärta, otillfredställelse och lidande i själva kärnan av vår egen identitet. Återigen en paradox: den helande narrativen som självhjälpen ska stå för får även konsekvensen att den medför en narrativ av lidande.
För att sammanfatta så citerar jag Illouz igen:
Psychology was enthusiastically espoused by lay actors because it “worked,” that is, it offered tools and technologies to manage the problems that plagued modern men and women, such as the uncertainty generated by the incipient democratic norms and rules in the workplace and in the family, the multiplicity of social roles assumed by men and women, and the complexity of a culture riddled with contradictory normative imperatives. The self has become the prime site for the management of the contradictions of modernity, and psychology has offered techniques to manage those contradictions.Men finns det några problem då? Jo, så klart tar Illouz upp det med. Särskilt inriktar hon sig på hur den terapeutiska diskursen förändrar lidandets roll och hur vi förstår och hanterar det:
While the experience of suffering has traditionally brought a cultural system to the very limits of its legitimation, in the contemporary therapeutic worldview suffering has become a problem to be managed by experts of the psyche. The disturbing question regarding the distribution of suffering (or theodicy) — Why do the innocent suffer and the wicked prosper? — that has haunted world religions and modern social utopias has been reduced to an unprecedented banality by a discourse that views suffering as the effect of mismanaged emotions or a dysfunctional psyche or even as an inevitable stage in one’s emotional development.Vidare:
Clinical psychology is the first cultural system to dispose of the problem altogether by making misfortune the result of a wounded or mismanaged psyche. It brings to perfect completion one of religion’s aims: to explain, rationalize, and ultimately always justify suffering.Samt slutklämmen:
In the therapeutic ethos there is no such thing as senseless suffering and chaos, and this is why, in the final analysis, its cultural impact should worry us.Den terapeutiska diskursen är således inte bara godartad, utan den har kostnader för oss och våra liv. Kostnader som Illouz tycker att vi bör fundera över. Särskilt intressant finner jag infallsvinkeln att den terapeutiska förståelsen gör att lidande och ondska förminskas, en tanke som man inte ser så ofta i den kritik som psykologin och terapin ofta får utstå.
Det här var tre exempel och en avslutning från Illouz bok, som jag tycker är mycket värd att läsas.
Det blir även tydligt att det finns ett stark behov att man inte för över förklaringar mellan länder när det kommer till att säga varför till exempel terapi blivit så starkt i ett land, utan att verkligen göra en specifik och konkret analys av de omständigheter som låg till grund. Och jag hoppas starkt på att vi kan få se en sådan forskning även när det gäller Sverige för jag tror det behövs för att vi ska kunna få grepp om vår samtid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar