Som jag tidigare lovade så har jag tänkt ta mig an Magnus Hörnqvists bok ”En annan Foucault” i ett försök att göra en mer argumenterade recension. Troligtvis kommer recensionen att bli uppdelad på flera inlägg för att göra den mer lättläslig och överblickbar. Men innan dess kan vi snabbt sammanfatta författarens bakgrund. Hörnqvist har sedan ett antal år tillbaka använt sig av en Foucauldiansk ansats i sin forskning och har bland annat även skrivit böckerna ”Risk, Power and the State: After Foucault” samt ”Foucaults maktanalys” och trots att jag inte läst någon av böckerna utan mestadels skummat andra recensioner, sammanfattningar och excerpter så anser jag mig kunna se att ”En annan Foucault” egentligen är en form av fortsättning på de diskussioner han väckt i sina tidigare verk. ”En annan Foucault” innehåller följaktligen bara en mer explicit diskussion om de metodologiska problem som Hörnqvist tycker sig se hos Foucault än hans tidigare böcker.
Vad är det då som Hörnqvist strävar mot att tillföra genren i och med sin nya bok? På bokens baksida står det ”Mottagandet [av Foucaults upptäckt om maktens produktivitet] blev entusiastiskt men kom också att präglas av analytisk oskärpa. Boken gräver fram en annan Foucault under högen av trista upprepningar och försummade distinktioner”. Vidare kan vi läsa att Hörnqvist ämnar rekonstruera maktens problematik utifrån den fråga som Foucault själv aldrig formulerade, men som han ändå svarade på: Hur kommer det sig att samhällsordningen består? Vad Hörnqvist, sägs det, vill få fram är Foucault som den materialistiska och radikala tänkare han faktiskt var. Så långt, så väl. Jag håller helt med Hörnqvist om att Foucault blivit något av ’tom signifikant’ – en term som saknar egentligt innehåll och således kan fyllas med alla de referenser som man kan hitta på. I litteraturen slänger sig folk med honom på de mest disparata sätt, sätt som i min mening är långt ifrån vad han själv förespråkade. Men i viss mån är det felaktigt att klaga på det; Foucault själv skrev att han ville att hans verk skulle fungera som en verktygslåda: ta vad ni vill ha och använd det på ert eget sätt. Av den anledningen, samt att det tråkigaste i världen är när någon form av strikt ortodoxi börjar inrättas i en analytisk tradition, så bör man hålla sig från att bli allt för rigid gällande metod. Däremot innebär inte det här att det inte finns mer eller mindre produktiva sätt att tillägna sig och mobilisera Foucaults tankar och att användandet bör vara ett ämne för diskussion och reflektion. Sammantaget är Hörnqvist därför inne på rätt spår när han skriver om dessa frågor, men jag är tveksam om hans grepp är det bästa. Innan vi kommer till tveksamheterna i hans text skall jag emellertid återge strukturen på Hörnqvists bok och hans huvudargument.
I ”En annan Foucault” elaborerar Hörnqvist tre specifika områden som han anser är de mest betydelsefulla för att förstå makt: Makt som aktivitet och makt som relation; repressiv och produktiv mat; samt programmatisk och icke-programmatisk makt. Han behandlar dessa områden mestadels utifrån Foucaults ”radikala period på 1970-talet” (s.7), alltså den period där Foucault bland annat skrev ”Övervakning och straff” samt ”Sexualitetens historia volym 1: Viljan att veta”. I inledningen ställer sig Hörnqvist ytterst tveksam till de Foucauldianska traditioner som han tycker sig se – diskursanalys, governmentalitystudier och deluezianskt inspirerad kritik – som förvisso är originella ansatser men plågade av en diffus terminologi. De tre traditionerna misstar sig med avseende på de tre områden jag nämnde ovan och deras analyser blir därför partiella och ensidiga. Vad de särskilt försummar är den koppling mellan Foucault och Marx som går att urskilja i flera av hans kanske mer undanskymda texter och som möjliggör kompletteringen av Foucaults maktbegrepp med ett nödvändigt strukturbegrepp. Endast genom en sådan sammanfogning av Foucault och Marxs tankar kan vi besvara frågan om hur det kommer sig att samhället med dess maktstrukturer består över tid.
I bokens första kapitel går Hörnqvist kort igenom hans utgångspunkt: makt är ett nödvändigt begrepp för att förstå samhället då samhället i grunden är ojämlikt och konfliktfylld, så för att bibehålla den sociala ordningen krävs det att individers handlingar måste göras förenliga med den rådande ordningen. Det är detta, säger Hörnqvist, som Foucault försökte kartlägga och analysera under 1970-talet. Tittar vi sedan närmre på det maktbegrepp som Foucault bygger sin analys på märker vi att det präglas av en ’dubbelhet’: å ena sidan makt som relation, å andra sidan makt som aktivitet. Makten som relation innebär att det mellan alla människor – alltså inte bara inom den politiska eller ekonomiska sfären – föreligger diverse styrkeförhållanden som kan konstitueras av en mängd faktorer. ”Makt är inget enhetligt fenomen, styrkeförhållandena är uppbyggda på olika sätt” (s.13). Samhället är uppbyggd av maktrelationer, av differentiella styrkeförhållanden. Men makten är också, som sagt, en aktivitet. Hörnqvist citerar begrepp från Foucault för att påvisa detta: ”Ord som ’växelspel’, ’kamp’, ’konfrontationer’ och ’rubbningar’ framhäver maktens aktiva karaktär” (s.14). Här menar Hörnqvist att det uppstår en stor spänning i Foucaults analyser för ibland identifieras makten blott som aktivitet där makten endast utgörs av sammanstötningen av människor utan att de ojämlika styrkeförhållanden som utgör förutsättningen för sammanstötningen tas i beaktande. Här kritiserar Hörnqvist governmentalitytraditionen för att de följer den senare Foucault i att överge ”sammandrabbningens logik” (s.16) och inriktar sig på makt som ’the conduct of conduct’ – eller strukturerandet av det handlingsfält som en aktör befinner sig i.
Enligt Hörnqvist innebär detta att maktbegreppet går förlorat för då blir makten endast en aktivitet och relationsaspekten tynar bort, med konsekvensen att vi inte heller kan avgränsa vad som är makt från vad som inte är makt då ”det finns oräkneliga handlingar som i någon mån strukturerar fältet av möjliga handlingsalternativ” (s.17). En gedigen och konstruktiv maktanalys kräver istället att både makt som aktivitet och makt som relation inkluderas. I Hörnqvists ögon är problemet att Foucault saknade ett begrepp som ’vertikalitet’ – eller med andra ord de sociala relationernas ojämlika karaktär – och detta bidrog till att han började tänka i termer av governmentality. Lösningen som Hörnqvist presenterar är att de handlingar som utövar makt inte skiljer sig i någon immanent bemärkelse från de handlingar som inte involverar makt utan att gränsen beror på sammanhanget. Han skriver att ”makt är den aktivitet som utgår från och återskapar maktrelationer. Maktutövning innefattar handlingar som utförs av en överordnad part för att utöva inflytande över den andra partens handlingar och som har till syfte eller resultat att återskapa ojämlikheten mellan de båda parterna” (s.18-19). Motstånd kan på liknande sätt definieras som handlingar som utmanar maktrelationen.
Hörnqvist går vidare genom att påpeka att maktrelationer inte bara är ojämlika utan också omstridda och instabila. Kampen kännetecknar alla maktrelationer, men kampen är inte bara en situation som omsluter de kämpande i en specifik situation utan varje kampsituation/maktrelation utspelar sig i ett samhälle och är därför omgiven och invecklad i andra styrkeförhållanden, maktrelationer och kamper. För det tredje är makten instabil, det vill säga att det alltid finns en viss obalans och temporär karaktär till alla maktrelationer. Foucault själv inriktade sig ofta på att redogöra för kamperna på detaljnivå; han ställde de enskilda kombattanterna mot varandra och beskrev deras strategiska och taktiska handlingar såsom de utspelade sig i en specifik situation. Vad Hörnqvist ifrågasätter är frånvaron hos Foucault av analysredskap för att förstå hur dessa instabila kampsituationer omsluts och omvandlas till stabila, trögrörliga relationer. ”Det som måste förklaras är enligt min mening den faktiska reproduktionen av institutionaliserade maktrelationer … Om samhället sönderfaller i en mängd överkorsande men ändå strikt asymmetriska relationer, och om dessutom de styrkeförhållanden som skapas i de ständiga konfrontationerna alltid är instabila, då blir verkligen frågan om samhällelig ordning och stabilitet ett problem” (s.25; författarens kursivering). Vidare skriver Hörnqvist att det är otänkbart att den sociala ordningen spontant skulle reproduceras av enskilda aktörer. De måste istället göras förenliga med ordningen, och de maktrelationer som den förutsätter, genom maktutövning. Här håller Hörnqvist med Foucault om att en sådan analys inte primärt kan grundas på ideologi eller våld; det krävs något ytterligare för att fånga alla aspekter av maktens stabiliserande. Men de försök som Foucault gjorde att undvika att hamna i de klassiska sociologiska analysfällorna känner Hörnqvist inte håller måttet. Termer såsom ’dispositif’ eller ’strategier’ kan inte fylla det tomrum som uppstått. Hela det ovanstående resonemang sammanfattas i slutet på kapitel 1: ”Frågan om den sociala ordningen är det centrala problemet för Foucaults maktanalys. Men det är omöjligt att ställa frågan inom ramen för den analys som han själv presterade, eftersom det saknas en uppfattning om vilken typ av ordning som det rör sig om. Det finns ingen idé om vad som reproduceras” (s.28; författarens kursivering). Om vi däremot kompletterar Foucaults analyser med en förståelse av den sociala ordningen så får vi en analys som är vida överlägsen andra, då Foucaults ramverk om ’vad som reproducerar [är] på gränsen till revolutionerande” (s.29; kursivering borttagen). Detta, avslutar han, är den stora ironin i Foucaults maktanalys: ”den löser ett problem som den inte förmår formulera” (ibid.). Här tror jag att jag sätter punkt för idag. Det blev en utläggning nästan endast om det första kapitlet men det var för att vi här får Hörnqvists ansats mer eller mindre summerad, vilket tjänar oss väl inför fortsatt läsning och reflekterande. Vissa fortsatta delar av boken kommer jag antagligen gå igenom mycket snabbare för det är saker som jag berört flertalet gånger på bloggen, t.ex repressiv makt versus produktiv makt. Andra kanske jag stannar upp längre vid för att redogöra i mer detalj; vi får se hur jag gör. Eftersom jag också har ambitionen att kritisera och argumentera mot vissa aspekter av hans analytiska upplägg krävs det dessutom att jag först visat på vad Hörnqvist faktiskt vill, innan jag tar komma med min åsikt. På återseende!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar