Moderniteten

Tänkt att göra detta inlägget ett bra tag nu och känner att jag äntligen nog med tid över för att ta tag i det, i alla fall delvis.
Begrepp som modernism och postmodernism och deras relation har väl närmast blivit diskuterat till leda och de står mera för klichéfylld retorik än något annat vid det här laget. Trots detta tror jag att det finns en poäng i att utforska i om, och i så fall hur, moderniteten existerar för oss. Jag tror även att man gör detta bäst genom att följa Foucaults tanke om att vi borde "envisage modernity rather as an attitude than as a period of history. And by 'attitude,' I mean a mode of relating to contemporary reality; a voluntary choice made by certain people; in the end, a way of thinking and feeling; a way, too, of acting and behaving". Moderniteten är därför är ett sätt att orientera sig i världen, mer än en avgränsad tidsepok, och denna orientering är väl värd att analyseras.
Detta inlägg bör nog ses mera som del 1 i en än icke bestämd följetong om moderniteten än något slutgiltigt svar. Men jag har tänkt att börja med att återvända till en bok som jag kort nämnt innan, Bruno Latours We have never been modern.

Latour är nog mest känd för sin Actor-Network-teori (ANT). I korta drag går den ut på att beskriva hur nätverk sätts samman genom att sammanfoga olika element, eller aktörer, i heterogena samlingar och hur dessa nätverk vidmakthålls. Ett sådant nätverk skulle t.ex kunna vara psykoterapi som innehåller både idémässiga element i form av teorier om människan, terapeutiska interventioner, ett visst terapeutiskt språk med mera; mänskliga aktörer i och med terapeuten, klienten, gruppen; fysiska beståndsdelar såsom stolar, bord, rum; institutionella ramverk, etcetera. Nätverk kommer att ha olika styrkor beroende på vilka slags element de inkorporerar och hur dessa relationer upprätthålls. ANT är i min mening en väldigt kraftfull teori som kan appliceras på en mängd olika situationer. Man kan bland annat beskriva hur upptäckten av en ny peptid kan förstås som skapandet av ett nätverk där man blandar politiska policys, djurförsök, apparater för isolationen av hormoner, kontorspersonal, standardiserade formulär, övertalningsförsök, ekonomiska incitament och informell kunskap om andra forskare. En vild kombination som i sin varierade sammansättning blir hållbar och svårare att bräcka för andra.
Det som utmärker ANT är att man inte gör någon egentlig skillnad mellan olika aktörer. Ett nätverk kommer att innehålla mänskliga såväl som icke-mänskliga aktörer och inkludera både mikro- och makrofenomen (Latour menar att det inte finns någon kvalitativ skillnad mellan lokala händelser och mera globala utan allt handlar om hur stor utsträckning ett nätverk har). Det finns ingen hemlig hand bakom kapitalismen, för att ta ett vanligt exempel, utan kapitalismens mekanismer är helomfattande därför att den är sammansatt av ett väldigt brett nätverk som innehåller människor (arbetare, kapitalister, börshajar, torghandlare etc), materiella ting (fabriker, produktionsmedel, affärer, media), idéer (tanken om den liberala människan, äganderätt, med flera) och så vidare som skapar så många och diverse relationer mellan element att det är svårt att bryta upp nätverket genom att attackera enskilda punkter.

Latours argument gällande moderniteten är enkelt men genialt. Han menar att vi lider under den moderna föreställningen att saker och ting kan placeras i enkla kategorier. Antingen är det materiellt eller idealiskt; värdeladdat (politik) eller neutral (vetenskap); naturligt eller kulturellt; subjektivt eller objektivt; arv eller miljö. Moderniteten är grundad i denna dualistiska uppdelning där vi är besatta av att 'rena' världen av sådant som verkar överskrida kategorierna och placera dem på rätt plats. Problemet är att saker och ting hela tiden omfattar alla dessa kategorier samtidigt: det är både politiskt och vetenskapligt, naturligt och kulturellt etcetera, något vi såg i ANT. Vår värld är befolkad av hybridnätverk  - i Latours exempel ser vi bland annat AIDS, global uppvärmning och vetenskapens utbredning - men eftersom vi är fast i en modern inställning vägrar vi att erkänna att detta är möjligt vilket gör att vi inte kan hantera dessa problem på ett bra sätt. Istället anser vi att allting bör sättas i sitt korrekta vattentäta skott. Det västerländska samhället har försökt lösa problemet med de icke-accepterade hybriderna på olika sätt, där Latour hävdar att man bör se postmodernismen och den primitivistiska antimodernismen som två svar. Lösningen är dock att vi måste acceptera vår hybridiserade värld, för det är först då som vi på riktigt kan utvärdera effekterna av de hybrider vi gett upphov till. Detta är även varför Latours bok heter We have never been modern då vår värld alltid varit full av hybrider, något som man erkänt i alla andra samhällen förutom vårt. Modernismen är helt enkelt en icke-fungerande illusion.

Som sagt, enkelt men genialt. Om man tvivlar så kan man göra vad Latour gör i början på boken. Läs en dagstidning och se hur ofta som artiklarna hoppar mellan olika kategorier som "egentligen" inte ska ha med varandra att göra:

The same article mixes together chemical reactions and political reactions. A single thread links the most esoteric sciences and the most sordid politics, the most distant sky and some factory in the Lyon suburbs, dangers on a global scale and the impending local elections or the next board meeting. The horizons, the stakes, the time frames, the actors - none of these are commensurable, yet there they are, caught up in the same story.

Hurra, en ny tidsskrift

En ny tidskrift har sett ljuset, och en med det underbara namnet History of the Present: A journal of critical history:

History of the Present is a journal devoted to history as a critical endeavor. Its aim is twofold: to create a space in which scholars can reflect on the role history plays in establishing categories of contemporary debate by making them appear inevitable, natural, or culturally necessary; and to publish work that calls into question certainties about the relationship between past and present that are taken for granted by the majority of practicing historians.

...

The journal's objective is to provide an intellectual space for historical scholarship that is explicitly political and theoretical, but not in the usual sense of those words. The point is to link the present to the past not as its inevitable outcome, but as the contingent product of changes in relationships of power and in the ideas through which such relationships are conceived. We are less interested in articles that concentrate on the affairs of governments or politicians—wherein power is so often a given—than in those that analyze the operations of power through a more finely-grained conceptual frame. We seek neither work that approaches power from a position of simple moralism, as a denunciation of past injustices or as an exposure of the ways the powerful have oppressed or victimized their "others." Nor will we look for work that seeks to right the balance of past mistreatment, showing, for example, that those thought to be without power—women or homosexuals or colonial subjects or workers—indeed had agency. Rather, we will look for articles that analyze power relationships in their complexity: how are they established and justified? How has history been used to legitimize or challenge them? 

Hoppas att den håller sig igång under en längre tid bara, man vet aldrig i sådana här fall.

Edit: Inlägget försvann så publicerar det igen.

Bojkott mot Elsevier (och den idiotiska tidsskriftsmarknaden)

Det verkar vara lite av en rörelse inom (en del av) forskarvärlden att agera mot tidsskriftsförlaget Elsevier och med all rätta. De monopol som finns inom tidsskriftsvärlden är totalt ovettig och bör förändras. Läs mer om bojkotten och de problem som finns gällande bland annat Elsevier här.

En genealogisk reflektion över ADHD (med hjälp)

I DN den 9/1 återfinns Nathan Shachars krönika och jag antar att jag inte är ensam om att ha läst den, då jag redan sett flera diskussioner om den på diverse internetsidor där man på ett antal sätt attackerat hans påståenden. Och det är faktiskt ganska lätt att hitta motargument. Som exempel så verkar indiska barn ha ADHD och alzheimers är inte så självklart som han tror. Och så kan man hålla på om man är intresserad, men återigen så är jag mer sugen på att ta en annan ingång, särskilt när det gäller ADHD som så omtalat och omskrivet av försvarare och kritiker. Den svenska sociologen Eva Kärfve, som är känd ytterst kritisk mot ADHD- och DAMP, menar att ADHD-diagnosen är ett sätt att patologisera de som har haft det svårt och att orubbligt placera människors problem i deras genuppsättning.
Detta är inget ovanligt argument i debatten och man får väl säga att Shachar placerar sig någonstans i den fåran med. Men jag tror att det är olyckligt att försöka placera ADHD med hjälp av en sådan enkelt kategorisering då det leder till att vi "tend toward a false dichotomy whereby we are forced to imagine the disorder as medical and “real” or socially constructed and “unreal”".  Edward Comstock, som skrivit artikeln jag tagit citatet från, har gjort en mycket mer intressant analys av ADHD-diagnosen än de som jag refererat till ovanför. Analysen visar på att det inte går att säga att det endast är tal om social kontroll eller att det är så enkelt som att det är en oproblematisk sanning. Som han säger:

This paper will argue that—reversing the received critical perspective—it is in fact only in the movement away from overt moral judgment, social/expert control, and most significantly, behavioral control in general, that we can begin to understand the recent proliferation of ADHD.

Och för att göra det så måste vi först ta itu med dess genealogi: med andra ord hur ADHD kom att formas till det koncept som vi har att göra med i dag.

Ursprunget till dagens ADHD anses allmänt ha sitt ursprung i en text vid namn "Defect of Moral Control" som är från 1902 och skriven av George Still. Stills influenser kom från en rad diverse håll och hade som mål att förstå länken mellan lagöverskridande beteenden, patologisk fysiologi, rasdegeneration och den 'naturligt kriminelle'. Han syftade till att undersöka de personer som benämndes som moraliska idioter (moral idiots). Dessa var människor som kontinuerligt bröt mot lag och bestämmelser utan att för den skulle uppvisa en bristande intelligens, de var alltså inte idioter i den klassiska betydelsen av låg intellektuell förmåga. Poängen var att man ville hindra att dessa människor skadade samhällskroppen. Så även fast man här började skapa en koppling mellan en viss sorts beteende och en moralisk och social bedömning  så var den begränsad till personer som de facto brutit mot lagen om och om igen. Utöver detta så menar Comstock att:

The intelligibility represented by these sciences mostly dissolved by the mid-century and the meanings given to ADHD behaviors and treatment techniques no longer always cohere to overt moral judgments and valuations. So while it’s true that we can see in these sciences that mapped psychological typology over pre-existing moral judgments, a clear case of top-down “expert control” through knowledge, I believe that we need to limit claims about overt social control to these early relations between knowledge and subjects in order to understand contemporary ADHD.

Att då urskiljningslöst överföra en sådan förståelse till dagens uppfattning kan inte ses som analytiskt fruktbart. Han menar att den kritiska tolkningen av ADHD-diagnostisering som endast social kontroll inte kan förklara hur så många kan acceptera att bli "controlled or “drugged” within broad trends of “over-diagnosis” except by simplifying (or denying) the role of the individual in subjectification through the worn out critical concepts “ideology” and “social control.”" Konsekvensen av dessa onyanserat kritiska argument är att "the ADHD individual ... is in a kind of bad relation to knowledge, is manipulated by or accepting of the ideology of powerful social agents or institutions" och då missar man att "individuals frequently ... establish their identity within an intelligibility of their self (and behaviors) that extends out of accepted knowledge and “truth.”
Med detta sagt så menar inte Comstock att det inte existerar tillfällen då diagnosen fyller en funktion där social kontroll är huvudintentionen, men problemet blir att "these critical categories fail in helping us to understand the complex positions these individuals (and their families) take in relation to the ADHD identity, and the meanings they—and society in general—give to their treatment."
Om vi vill försöka förstå hur själva ADHD-diagnosen blir ett sätt att skapa en begriplighet kring sig själv som en individ i ljuset av en vetenskaplig sanning så måste vi släppa dikotomin som man annars oftast har som hjälp i sin analys.

Relevant blir då att beröra hur olika sorters droger har förståtts i relation till ADHD-problematiken och de personer som ansetts ha ADHD, då det är oftast genom sådana 'teknologier' som relationen mellan person, kunskap och samhälle har förändrats.
Vid skiftet mellan 1800- och 1900-talet så sågs drogerna ha sin effekt genom att ta bort de oönskade beteendena:

In this early experimental research, there is clearly a negative relation between medication and behavior—medication was used to eradicate and control the deviant behavior of children.

Och desto mer:

It was the deviant behaviors themselves, rather than the child as “deep” psychological subject, that drugs targeted .

Så även fast man ansåg att drogerna påverkade själva beteendet så hade det ingen effekt på individens mest essentiella delar, såsom han eller hennes karaktär. Drogerna behandlade heller inte någon specifik anatomisk eller psykologisk störning: "the drug is meant to produce short-term effects of conforming behaviors, rather than to treat the underlying disorder".
Men på mitten av 1900-talet sker en förskjutning i den logik som man anser att drogerna följer, bland annat genom att man börjar använda sig av klorpromazin, och man börjar hävda att drogerna faktiskt kan bota mentala störningar - de blir mediciner. Detta är en omvälvande punkt i ADHDns genealogi då "stimulant treatment has a privileged place in knowledge and in practice in the subjectification of the ADHD individual". Införseln av en ny sorts 'droglogik' omformar hela det nätverk som formats kring ADHD-diagnosen och det uppstår en spänning mellan

the fact that the drugs are meant primarily to eradicate unwanted behavior, and ... the emerging possibility that drugs (alongside other treatment techniques) could help one lead a different kind of existence. We can see here the beginnings of a new relation between drugs and self that would become an important part of psychiatric practice in the late twentieth century. 

Vi kan även finna att ADHD-problematiken har börjat lösgöra sig från sina moraliska och sociala övertoner:

I need to point out again here that whatever our current ADHD subject is, it implies something more than social standards precisely because one can both have ADHD and meet what counts as social standards of behavior.

Och det har även skett en förskjutning i vad man placerar som själva kärnan i problemet, från "behaviors as a sign of an organic or metaphysical deficiency" till "behaviors as the problems themselves". Så det ramverk vi använder oss av för teori och behandling följer en helt annan systematik än den som användes i början av 1900-talet, med ny etiologi, nytt fokus, ny förståelse av behandling, och en ny uppfattning om 'ADHD-subjektet'.
Problemet med den ansats som bland annat Kärfve företräder är att man skapar en allt för stark kontinuitet mellan det konceptuella nätverk som fanns vid 1900-talets början och det som vi lever  under i samtiden. Det gör att man missar sådana fina, men viktiga, nyanser såsom att för den första gången så används droger inte för att ta bort omoraliska beteenden utan för att skapa nya sorters beteenden och identiteter.

Transformationen fortsätter in på 1970-talet. Nu anser man att "the drugs “stabilize the brain” and normalize biological “function,” making the most inner and essential mental processes of the child “more normal”" istället för som tidigare då drogernas funktion var att bedöva barnet. Drogerna nu kan påverka alla delar hos barnet, till och med dess absolut mest djupsittande funktioner, och locka fram det naturliga och normala barnet. Där här, skriver Comstock, är delvis beroende på att den kognitiva revolutionen har börjat att dra igång och gör avtryck i utvecklingspsykologin och gör att man börjar lämna en behavioristisk syn för en mer kognitiv sådan, men också på

"the emergence of a new body—a new human nature made intelligible in part by positing a universal functioning of the individual as naturally self-interested and entrepreneurial.".

Denna nya sorts bild av människan börjar formas under 1950-talet och förändrar hur relationerna mellan läkare, patient, kunskap och kroppen ser ut. Plötsligt börjar individer och familjer att själva försöka få hjälp av psykiater för att kunna få ta del av de möjligheter som dessa nya droger erbjuder, vilket bland annat är kunna omforma sitt själv.

ADHD becomes not so much a label as an identity that allows the subject to imagine and construct the self in new ways and in conformity with “official” knowledge ... many of these individuals begin to “see themselves” in the disorder ... for both adults and children it is pre- cisely the inability to meaningfully integrate behaviors in relation to a volitional self that defines the individual as ADHD in the first place, and by the same token, the ADHD identity allows these individuals to make meaning of their behaviors and lives by linking to knowledge. 

Så under 1970-talet kopplas ADHD och personens själv samman på ett sätt som inte skådats tidigare, och själva grunden för vår förståelse av vad drogerna - numera heltäckande och djupgående - gör förändras, men frågan finns: hur kommer detta sig fastän ingen anatomisk eller neurologisk orsak har avtäckts?

Comstock menar att detta blev möjligt genom att man har infört diagnostik via nya teknologier; bedömningen av problematiska beteenden kan nu säga sig referera till en biologisk och naturlig del av vår existens, hjärnan:

These new techniques would ultimately provide the medical warrant for the differential diagnosis of this behavioral disorder ... without reference to deviancy or morality by making behaviors a “function” of a transcendental human truth written into the neurological substrate. These new techniques helped establish the brain as the ultimate material cause of behavior, and moreover, its “functioning” the background against which behavior could be ordered and evaluated within a kind of differential diagnosis.

Införandet av problematiken i en diskurs centrerad på att göra en jämförelse mot en antagen norm för individens (i.e., hjärnans) normalfunktion, istället för moraliska och sociala normer, gjorde att den vetenskapliga kunskapen kring människans sanna natur kunde få en annan sorts legitimitet. Då man inte längre kunde sätta individens beteende i kontrast mot samhällsnormer blev vetenskapens utsagor om hjärnan den enda auktoriteten gällande hur vi skall fungera:

The point here is ... that these technologies helped to create the conditions of possibility that would bring vague suppositions and assertions about the ADHD-type into a knowledge discourse, allowing for the underwriting of “true” identities and ethical practices of self formation within knowledge.

För att påminna, så var det kring 1900-talets början först när barnet upprepade gånger bröt mot sociala normer och lagar som den medicinska makten kunde börja ingripa; den var beroende på den juridiska apparaten. För att undslippa detta började man göra en analogi mellan moraliska defekter och fysiska defekter: om man var omoralisk så måste man ha en fysisk skada någonstans, till exempel i hjärnan, fastän det inte alltid syntes. Så om man misskötte sig i skolan så var det i sig en indikation på att man hade ett medicinskt problem, vilket gav medicinen möjlighet att ingripa. Men det krävs fortfarande en juridisk bedömning innan medicinen kan träda in.

Men den efterföljande omformuleringen av vilken norm som psykiatrin ska följa gjorde att man undslapp den juridiska och moraliska makten. Numera bedöms personen mot "the “functionality” of the individual him/herself in accordance with concepts of self-interest", en effekt av att vi börjar få en ny bild av människan som en självintresserad och företagsam organism - allt paketerat i den normalfungerande hjärnan. Och drogerna får här ytterligare en funktion, de blir en av de redskap som kan användas som bevis:

many clinical researchers began to claim (roughly) that if the subject has an abnormal reaction to the medication—if the stimulants tend to sedate— then this becomes proof of an analogical physiological pathology

Äntligen har medicinen ryckt sig lös från andra störande maktelement och kan få vara ensam i att göra sin bedömning:

Instead of immoral behavior in school and external rules and norms serving as the test for a corresponding analogical physical abnormality, medicine finds its own test. It is one that ostensibly offers an external objective standard that could replace the external moral and juridical norms, the supposed persistent violation of which, in behavior disorders, always involves a certain amount of subjective evaluation. In other words, if the drugs improve the behavior of the individual, then it can be confirmed that there is a biological disorder .

Här ser vi att det skapas en ny länk mellan beteende och hjärnan. Innan arbetade vi med en analogi mellan de två - om man hade problem i skolan var slutsatsen att det måste föreligga problem gällande fysiologin och anatomin med, även fast man inte hittade några skador - men nu är det tal om en kausal länk där hjärnan är har en direkt påverkan på beteenden eftersom drogerna förändrar hjärnan och i sin tur hur personen beter sig. I förlängningen formas också en annan syn på drogerna och hur de verkar:

For the first time we can see in this experimental discourse that drugs are no longer understood to capture the body only at the level of its emotions and “lower-order” cognitive functioning, but also at the physical level of muscles and nerves, at the level of functions, and, finally, at the level of identity and self-representation (i.e., higher-order functions). Stimulants are viewed as altering the very ground where behaviors originate, rather than the behaviors themselves.

Nu är det inte bara kroppen i dess mest basala uppenbarelse som kan påverkas av drogerna utan hela individens existens kan äntligen bli målet för interventionen, tack vare att hjärnan positioneras som utgångspunkten för hela organismens sätt att leva:

Ritalin and other medications, it was hoped, would not only alter behaviors and temporarily remove bad feelings, but actually “prepare” the grounds on which behavior itself is produced.

ADHD blir en felaktigt fungerande hjärna som kan rättas till med hjälp av droger. Vinsterna är många, bland annat att man inte längre behöver leta efter faktiska anatomiska avvikelser eller vänta på att personen skall bryta mot lagen. Och genom att införa en naturlig norm som underlag för sin bedömning finns det även möjlighet att göra i princip allt till en störning, om det sker på fel sätt i fel sammanhang. Som exempel så kan vi se att en ADHD-forskare menade att inlärning är en central evolutionär strategi, något som alla barn måste klara. Därför blir slutsatsen att:

Any behavior that runs against this function is suspect, such that simply not doing well in school—which is not to say being antisocial or deviant—begins to signify a problem. Because it was shown that drugs could, potentially at least, allow for increased school performance, it became clear in turn that drugs could work as a supplement to somehow induce the natural functioning of the body and the “true” articulation of identity.

Här kan vi se det som jag tjatat om så mycket i flera inlägg: den produktiva biten av makt och kunskap; hur den syftar till att skapa och producera individer, omforma och öppna upp nya områden i våra liv. Vi har kommit en lång väg från hur man konceptualiserade den problematiska individen på början på 1900-talet. Inte längre är det tal om att döva problembeteenden och vilja att de når upp till en transcendent moralisk lag som samhället ska lyda under. Numera lyder vi endast naturens - och funktionens - lagar.
Och det som vi möjliggör med vår nya norm - baserad på organismens funktionalitet istället för moral - är att:

The individual him/herself replaces a universal social reality as the principle of a knowledge of behaviors. Each behavior is given its value no longer in relation to moral systems but relative to an economy of self in which each behavior functions. In other words, it is only in relation to the self that a behavior can be valued; precisely, behaviors are valued to the extent that they are efficacious in the various “markets” the individual is invested in.

 Vi vill få tillbaka så mycket som möjligt i våra beteendemässiga investeringar; det blir en fråga om vinst eller förlust för oss och den som inte agerar på detta sätt är den som måste anses som abnorm. Men för att avgöra detta krävs det att vi även förstår det sammanhang beteendet sker inom. Bakgrunden blir personens själva levnadsbana:

Behaviors cannot be valued except in reference to a kind of biography of the subject. Diagnosis must now “account for . . . the fluctuation of symptoms across settings and the variability of behavior over time” ..., and is only “official” to the extent that it can make intelligible behaviors in reference to a “deeper” lack of self-management that serves as the principle of their (e)valuation

Varje individs "mänskliga natur" kan nu fylla ut den bakgrund som varje problematiskt beteende sker mot:

Behaviors only have value ... in relation to a kind of biography that captures a deep transcendental truth about the subject; in this process, the norm shifts from behavior itself to a new transcendental human nature

Så ADHDs mening ligger inte längre i  hur väl vi lever upp till en extern moralisk lag eller i våra beteenden isolerade från omgivningen, utan i den mänskliga natur som vi alla bär inom oss:

What is important is determining the effects of medication on the “soul” of the organism. The question becomes not “what specific behaviors are associated with this disorder?” but rather, “has medication made this individual’s behavior more productive by allowing the individual to manage all of his/her behaviors?” If the answer is yes, then medicine can assume that there was a pathology of brain function all along; it is the fundamental norm of a universal human nature to be a self-managing and enterprising individual.

Slutsatsen som Comstock ger är att störningen inte längre primärt handlar om hyperaktivitet eller uppmärksamhet - då det är allmänt vedertaget att människor med ADHD kan vara helt koncentrerade på vissa saker men inte andra - utan om något "djupare", någonting som berättar för oss om personens hela existens:

A new organizing principle, based no longer on moral/juridical rules but on the individual subject, emerges that will make behaviors intelligible. By problemitizing behavior in new ways nonreciprocal with Still’s discourse on “moral idiocy,” ADHD is no longer construed through the ability to represent a universal moral truth, but rather through an ability to create and regulate one’s self as a self-interested individual. 

... 

The goal is no longer to identify deviant individuals or to control deviant behaviors—both of which extend from an intelligibility that ascribes absolute (moral) value to behaviors—but to produce new possibilities of behavior and identity by changing the ethical relationship Man has with him/herself. It is in the terms of these processes of subjectification that I believe “drugging” must be viewed in order to understand how these practices are widely accepted (and desired) by individuals. 

 Och då har vi kommit fram till vår samtid (phew). En lång och många gånger komplicerade berättelse, men dock väldigt viktig för den visar på hur felaktig framställningar som Shachars är. Det går inte att på ett bra sätt förstå och kritisera ADHD-diagnosen om man inte samtidigt förstår dess plats i den samhälleliga cirkulationen som uppstår mellan kunskap och makt, med vilket jag menar att det värde och den påverkan som ADHD har i vårt samhälle inte kan endast reduceras till att det gör det enklare för en dominerande grupp att styra över oss. Det Comstock visar på väl är att ADHD inte kunnat uppstått utan en mängd förskjutningar och transformationer i de sätt som vi närmar oss vår relation till oss själva och vad vi anser att vi är och skall vara. Den moraliska normen har gett vika för en funktionell dito med anspråk på att formulera en djupt liggande sanning om oss som mänskliga varelser. Och om vi nu vill förändra ADHD-diagnosen, vilket jag antar att Shachar vill, så måste vi ha med detta i vår beräkning. Filosofen Arnold Davidson har ett uttryck som jag gillar: "conceptual space". Enkelt uttryck innebär det den begreppsram som vi kan tänka och leva inom - den innehåller vilka regler som styr vilka uttalanden vi kan göra och hur vi kan bedöma om de är sanna eller inte; med andra ord den onämnda logik som ligger till grund för oss att säga sanningen om världen - och som vi inte kan skaka av oss hur som helst. Jag tror att för att förändra ADHD måste man även förstå i vilken konceptuell rymd som begreppet har uppstått i och hur vi anser att det faktiskt kan artikulera en sanning om oss på en nivå. Jag hoppas och tror att Comstock har tagit ett steg på den vägen.

Artikeln heter:  Comstock, E. J. (2011). The end of drugging children: Toward the genealogy of the ADHD subject. Journal of the History of the Behavioral Sciences, 47(1), 44-69.

Bokrecension: Eva Illouz - Saving the Modern Soul: Therapy, Emotions and the The Culture of Self-Help

Som jag sa tidigare så har jag tänkt att göra en genomgång av Eva Illouzs bok Saving the Modern Soul: Therapy, Emotions and the The Culture of Self-Help.
Illouzs mål är att analysera "the profound impact of therapeutic discourse on our lives and on our contemporary notions of identity". Det här är, som hon själv säger, något som hon inte är ensam om att försöka göra. Men hon fortsätter med att säga att "My purpose is neither to document the pernicious effects of the therapeutic discourse nor to discuss its emancipatory potential" utan att istället att "to move the field of cultural studies away from the “epistemology of suspicion” on which it has too heavily relied". Konsekvensen blir att man intar ett mera icke-normativt förhållningssätt där målet för analysen "is not to measure cultural practices against what they ought to be or ought to have been but rather to understand how they have come to be what they are and why, in being what they are, they “accomplish things” for people". Fokus blir alltså kring vad dessa nya diskurser kan göra för aktörer i den sociala sfären. Eller lättare uttryckt: vilken praktiskt nytta kan en terapeutisk världssyn ha för individen?
Men det är inte bara en fråga om individens handlingar utan vi måste även titta på hur den terapeutiska diskursen infiltrerar sociala institutioner och blir trådar i samhällets grundväv där de får legitimitet och spridning.

Knowledge and symbolic systems have come to shape who we are because they are enacted within social institutions that bestow authority on certain ways of knowing and speaking and routinize them so that they may become  the  invisible  semiotic codes that organize ordinary conduct and structure the interaction rituals of the self. This assumption informs the main strategy of this book as it examines how the therapeutic discourse has been incorporated into different institutional settings such as the corporation, the family, and ordinary practices of self-help and how it organizes social relations in each one of these spheres.

En terapeutisk världsåskådning, cementerad i samhällets allmänna funktioner, kommer att ge oss nya kategorier, moraliska värderingar, nyckelbilder och narrativ som vi använder för att utvärdera och orientera oss i livet. Den kommer att ge oss nya 'själv'.

The therapeutic discourse  offers an entirely new cultural matrix — made of metaphors, binary oppositions, narrative schemas, explanatory frameworks — that throughout the  twentieth century has increasingly shaped our understandings of the self and of others.

Än så länge är det inte så mycket nytt rent metodologiskt utan vi rör oss inom en sociologisk kulturanalys. Det som Illouz adderar till denna metod är det element som hon anser fungerar som länken mellan struktur och agens: känslor. Känslor är det som ligger till grund för att våra handlingar och de utspelar sig i de relationer om vi har med andra människor:

Emotions originate in the subject’s beliefs and desires and cannot be separated from the ways in which culturally encoded social relationships are lived in and by the self. When someone says, “You are late again,” whether this provokes shame, anger, or guilt will depend almost exclusively on one’s relationship to the person who said it.

 Och desto mer:

Essential to my approach to culture is the pragmatic claim that meanings help solve practical problems in which emotional life figures prominently.

Det föreligger alltså en triad bestående av praktiska problem-meningsskapande-känslor som Illouz använder sig av i sin analys av uppkomsten och funktionen av den terapeutiska diskursen. Det här är som jag vill påstå att Illouz kommer till sin rätt för inkluderandet av en emotionell aspekt, samt dess kopplingar till makroprocesser, är det som gör att hennes analys får en extra dimensionen. Det blir samtidigt en uppmaning till andra sociologiskt inriktade analyser att man tjänar på att försöka teoretisera subjektivitet: att inkludera skapandet av olika själv i sina förklaringsmodeller. Dessutom kan man genom att göra detta förklara hur det kommer sig att folk tar till sig nya sätt att förstå och agera i världen utan att nöja sig med ensidigt konspiratoriska modeller.

I do not ask whether the therapeutic injunction to narcissistic “self-realization” erodes moral commitments or whether the therapeutic confession  is subjection to power  “by other means.” This task has been accomplished by others, and I prefer to examine the therapeutic discourse from the standpoint of what it is called upon to perform, namely to build coherent selves, procure intimacy, provide a feeling of competence in the realm of work, and facilitate social relations in general. We should ask why and how the therapeutic language has come to define languages of selfhood and what makes it a cultural resource, a way for actors to devise strategies of action that help them implement certain definitions of the good life.

Illouz fortsätter med att säga att hennes hypotes är att de tankesystem som blir framgångsrika fyller tre funktioner: de måste passa de sociala strukturerna, det vill säga kunna representera aktörernas upplevelser i samhället; de måste ge vägledning i ambivalenta och/eller konfliktfyllda områden i ens liv; samt så måste de bli en del i våra institutioner.

Med detta som bakgrund så har vi Illouz grundläggande metodologiska ansats. En studie av den terapeutiska diskursens framväxt genom att se på hur den hjälper till att lösa vissa sorters problem (och även är med i processen att skapa en viss sorts framställning av problemet) och att den på så sätt skapar trygghet hos aktörern. Sättet som den gör detta är genom processer som rör mening och narrativ men även genom att transformera och producera vissa sätt att hantera och uttrycka känslor. Resten av boken består av att Illouz tittar närmare på ett par samhällsområden som hon anser har blivit påverkade och omgjorda av den terapeutiska diskursen. Jag har tänkt att kort gå igenom några av dessa.

Hon inleder med att titta på Freuds ankomst till USA och den genomslagskraft som psykoanalysen har haft i landet, där det verkligen har vävts samman med vardagsförståelsen av människan. Det finns ett antal faktorer som bidragit till detta, som exempel: en redan existerande tradition av att "hela sinnet" genom bland annat mesmerismen; ett upptagande av läkarkåren som skänkte en aura av legitimitet och vetenskaplig rationalitet; en stark organisation av analytiker. Men psykoanalysen hade dessutom ett fokus på individens vardagliga livssfär, en sfär som var under stora påfrestningar tack vare framväxten av nya könsroller. Freud brukar oftast tillskrivas som uppfinnaren av "the talking cure" och att det är, bland alla hans blunder och idiotiska antaganden, det som är hans största bidrag till historien. Så må det vara, men jag tror att hans absolut viktigaste insats, och en av de som nämns av Illouz, var att han var en del i den kulturella förskjutning som hade börjat ske sedan 1700-talet där skapandet av identitet och 'självskap' förläggs i människans privata sfär. Det är inte längre så att våra själv har sin utgångspunkt och nexus i det offentliga livet, bland grekernas forum eller den feudala tidens religiösa ritualer. Nu för tiden förankras vi i vår dagliga produktion och reproduktion (för att citera Charles Taylor) där vårt arbete samt vårt liv som sexuella varelser, inklusive familjelivet, är det som står för grunden i vårt självskapande. Och här är ju Freud oöverträffad med sina teorier om sexuella neuroser och gömda meningar i våra felsägningar. Med hjälp av dessa teorier - som menade att både kvinnor och män har en sexualitet som kräver utlopp - kunde Freud hjälpa till att ge tekniker som bättre passade in i den tidens sexualpolitiska tillstånd, men som även medförde en trovärdig och koherent narrativ om självet, där man hela tiden kunde inspektera och analysera sig själv på ett rationellt sätt. På så sätt hjälpte Freud till att möta de motsättningar som den framväxande moderniteten förde med sig och samtidigt så spred han ett visst ramverk att förstå sig själv och livet genom.


I följande kapitel analyserar Illouz hur kapitalismen och företagsvärlden inkluderat den terapeutiska diskursen i sitt fungerande. Hon menar att det moderna företaget präglas av krav på kommunikation och symbolhantering för att det ska kunna fungera. Tvärtemot klassiska sociologiska teorier om att kapitalismen förstör sociala relationer och gör att människan endast agerar under en fattig instrumentell rationalitet så argumenterar Illouz för att sociala relationer, emotionalitet och meningsskapande är vitala delar i en fungerande modern ekonomi. Den terapeutiska diskursen är en metod för arbetare (och chefer) att vara reflexiva: att övervaka sig själva och sina känslor å att det inte 'bubblar över'. Men även att kunna hantera känslor hos andra människor i ens närhet för att underlätta arbetet, att kunna ta andras perspektiv, att ha empati: alla dessa blir fundament i en ny företagskultur där det terapeutiska ramverket har en dominerande roll. Den som släpper på kontrollen och blir känslomässig är svagare och sämre än de andra.

 To get angry, jealous, or explicitly hurt is, as psychological guides to leadership state over and over again, to lack self-confidence, and therefore to lack real social power. Thus psychologists have — I believe successfully — drastically redefined power in emotional terms, as the capacity to hold in control one’s most “limbic” emotions.

Så paradoxen uppstår att för att kunna kommunicera och samarbeta, med andra ord för att kunna ingå i en social relation med någon annan, så måste man samtidigt koppla bort ens känslor och upplevelser av relationen:

Emotional control thus points to a model of sociability in which one must display the ability to remove oneself from the reach of others in order to better cooperate with them. The emotional control of the type propounded by the therapeutic persuasion is at once the mark of a disengaged self (busy with self-mastery and control) and of a sociable self—bracketing emotions for the sake of entering into relations with others.

 Ytterligare ett område Illouz tar upp är hur självhjälpskulturen blev en sådan stark aktör i det amerikanska samhället. Hon inleder med att föra tillbaka till psykoanalysens inträde i USA. Självhjälpsrörelsen kan ses som en symbios mellan en tidigare amerikansk tradition präglad av en optimistisk och pragmatisk, med rester av en protestantisk voluntaristisk, hållning och en psykoanalys där man mer och mer skalat bort Freuds hårt pessimistiska och deterministiska syn på människan: vi är inte bestämda till att vara på ett visst sätt; vi kan förändra oss genom vår egen vilja; problem skall överbryggas. Genom teoretiska utvecklingar genom bland annat Erik Eriksson, Erich Fromm och Alfred Adler kom en psykoanalys att växa fram där alla människor hade en inneboende potential för att växa och mogna som vi alla kan nå. Utöver detta kom en humanistisk psykologi att resonera i det amerikanska samhället där emfas lades på självrealisering och att hitta sitt inre, äkta 'jag'. Att då inte vilja "bli sig själv", att ta varje tillfälle till att växa och utveckla sig, att konstant försöka förbättra något med en själv, kunde förstås som en sjukdom. Ett outvecklat själv är en varningssignal, men även en möjlighet till att få hjälp. Denna psykoanalytiska-humanistiska-självhjälpsrörelse började att få fart i slutet på 1960-talet och passade perfekt in i tidsandan som rådde där alla skulle förverkliga sig själva och vara autentiska: konsumerism och sexuell frigörelse blev vägen in för psykologin. Dessutom började den amerikanska staten att mer och mer acceptera en terapeutisk tolkningsram och man lade pengar på psykologisk forskning, utbildning med mera. 60-talet medförde även att feminismen började spira samtidigt som Vietnamveteraner började återkomma. Båda dessa kategorier av sociala aktörer använde sig av en psykologisk vokabulär för att skänka mening och försöka förstå samtiden - trauma och övergrepp blev konceptuella länkar till att förena privatlivet med det offentliga. Att ha mental och emotionell hälsa blev ett livsmål och en vara som kunde cirkulera på marknaden, i familjen, i staten etcetera och där självhjälpen blev ett sätt att försöka nå detta ideal. Men spridandet av denna vokabulär innehållandes ideal, värderingar och tekniker blir dessutom element som man kan använda för att förstå sig själv och skapa ett självnarrativ vilket fungerar som en kodningsnyckel för individens liv. "Är jag allt jag kan vara?" eller kanske ännu viktigare, "Är jag mig själv?". Den terapeutiska diskursen, kopplat till självhjälp, gör att vi börjar rista in smärta, otillfredställelse och lidande i själva kärnan av vår egen identitet. Återigen en paradox: den helande narrativen som självhjälpen ska stå för får även konsekvensen att den medför en narrativ av lidande.

För att sammanfatta så citerar jag Illouz igen:

Psychology was enthusiastically espoused by  lay actors because it “worked,” that is, it offered tools and technologies to manage the problems that plagued modern men and women, such as the uncertainty generated by the incipient democratic norms and rules in the workplace and in the family, the multiplicity of social roles assumed by men and women, and  the  complexity  of  a  culture  riddled  with  contradictory  normative imperatives. The self has become the prime site for the management of the contradictions of modernity, and psychology has offered techniques to manage those contradictions.

Men finns det några problem då? Jo, så klart tar Illouz upp det med. Särskilt inriktar hon sig på hur den terapeutiska diskursen förändrar lidandets roll och hur vi förstår och hanterar det:

While the experience of suffering has traditionally brought a cultural system to the very limits of its legitimation, in the contemporary therapeutic  worldview  suffering  has  become  a  problem  to  be  managed  by experts of the psyche. The disturbing question regarding the distribution of suffering (or theodicy) — Why do the innocent suffer and the wicked prosper? — that has haunted world religions and modern social utopias has been reduced to an unprecedented banality by a discourse that views suffering as the effect of mismanaged emotions or a dysfunctional psyche or even as an inevitable stage in one’s emotional development.

Vidare:

Clinical psychology is the first cultural system to dispose of the problem altogether by making misfortune the result of a wounded or mismanaged psyche. It brings to perfect completion one of religion’s aims: to explain, rationalize, and ultimately always justify suffering.

Samt slutklämmen:

In the therapeutic ethos there is no such thing as senseless suffering and chaos, and this is why, in the final analysis, its cultural impact should worry us.

Den terapeutiska diskursen är således inte bara godartad, utan den har kostnader för oss och våra liv. Kostnader som Illouz tycker att vi bör fundera över. Särskilt intressant finner jag infallsvinkeln att den terapeutiska förståelsen gör att lidande och ondska förminskas, en tanke som man inte ser så ofta i den kritik som psykologin och terapin ofta får utstå.

Det här var tre exempel och en avslutning från Illouz bok, som jag tycker är mycket värd att läsas.
Det blir även tydligt att det finns ett stark behov att man inte för över förklaringar mellan länder när det kommer till att säga varför till exempel terapi blivit så starkt i ett land, utan att verkligen göra en specifik och konkret analys av de omständigheter som låg till grund. Och jag hoppas starkt på att vi kan få se en sådan forskning även när det gäller Sverige för jag tror det behövs för att vi ska kunna få grepp om vår samtid.

Ett spontant lov

Tänkte jag bara ska säga att jag inte slutat utan det har helt enkelt varit väldigt mycket att göra på sistone vilket har gjort att jag inte uppdaterat på ett tag, men det kommer! Bland annat har jag tänkt att recensera Saving the modern soul: therapy, emotions and the culture of self-help. Men fram tills dess kan man alltid läsa en klassiker inom vetenskapssociologi: Some elements of a sociology of translation: domestication of the scallops and the fishermen of St Brieuc Bay. Rekommenderas varmt!

DN: Därför är det inte längre radikalt att vara stressad

Mycket nyhetsartiklar nu, men det är för det kommit en hel del spännande. Maria Björk skriver på DN om stressens historia och förskjutningar i dess betydelse: från att vara ett radikalt begrepp med implicit kritik mot samhällstillståndet till ett homogent och diffust dito som undangömmer viktiga skillnader mellan människors livsomständigheter. Roligt med forskare som tar sin tredje uppgift på allvar! Dessutom kan man läsa kommentarsfältet för att se någon som totalt missuppfattat essän..