Begrepp som modernism och postmodernism och deras relation har väl närmast blivit diskuterat till leda och de står mera för klichéfylld retorik än något annat vid det här laget. Trots detta tror jag att det finns en poäng i att utforska i om, och i så fall hur, moderniteten existerar för oss. Jag tror även att man gör detta bäst genom att följa Foucaults tanke om att vi borde "envisage modernity rather as an attitude than as a period of history. And by 'attitude,' I mean a mode of relating to contemporary reality; a voluntary choice made by certain people; in the end, a way of thinking and feeling; a way, too, of acting and behaving". Moderniteten är därför är ett sätt att orientera sig i världen, mer än en avgränsad tidsepok, och denna orientering är väl värd att analyseras.
Detta inlägg bör nog ses mera som del 1 i en än icke bestämd följetong om moderniteten än något slutgiltigt svar. Men jag har tänkt att börja med att återvända till en bok som jag kort nämnt innan, Bruno Latours We have never been modern.
Latour är nog mest känd för sin Actor-Network-teori (ANT). I korta drag går den ut på att beskriva hur nätverk sätts samman genom att sammanfoga olika element, eller aktörer, i heterogena samlingar och hur dessa nätverk vidmakthålls. Ett sådant nätverk skulle t.ex kunna vara psykoterapi som innehåller både idémässiga element i form av teorier om människan, terapeutiska interventioner, ett visst terapeutiskt språk med mera; mänskliga aktörer i och med terapeuten, klienten, gruppen; fysiska beståndsdelar såsom stolar, bord, rum; institutionella ramverk, etcetera. Nätverk kommer att ha olika styrkor beroende på vilka slags element de inkorporerar och hur dessa relationer upprätthålls. ANT är i min mening en väldigt kraftfull teori som kan appliceras på en mängd olika situationer. Man kan bland annat beskriva hur upptäckten av en ny peptid kan förstås som skapandet av ett nätverk där man blandar politiska policys, djurförsök, apparater för isolationen av hormoner, kontorspersonal, standardiserade formulär, övertalningsförsök, ekonomiska incitament och informell kunskap om andra forskare. En vild kombination som i sin varierade sammansättning blir hållbar och svårare att bräcka för andra.
Det som utmärker ANT är att man inte gör någon egentlig skillnad mellan olika aktörer. Ett nätverk kommer att innehålla mänskliga såväl som icke-mänskliga aktörer och inkludera både mikro- och makrofenomen (Latour menar att det inte finns någon kvalitativ skillnad mellan lokala händelser och mera globala utan allt handlar om hur stor utsträckning ett nätverk har). Det finns ingen hemlig hand bakom kapitalismen, för att ta ett vanligt exempel, utan kapitalismens mekanismer är helomfattande därför att den är sammansatt av ett väldigt brett nätverk som innehåller människor (arbetare, kapitalister, börshajar, torghandlare etc), materiella ting (fabriker, produktionsmedel, affärer, media), idéer (tanken om den liberala människan, äganderätt, med flera) och så vidare som skapar så många och diverse relationer mellan element att det är svårt att bryta upp nätverket genom att attackera enskilda punkter.
Latours argument gällande moderniteten är enkelt men genialt. Han menar att vi lider under den moderna föreställningen att saker och ting kan placeras i enkla kategorier. Antingen är det materiellt eller idealiskt; värdeladdat (politik) eller neutral (vetenskap); naturligt eller kulturellt; subjektivt eller objektivt; arv eller miljö. Moderniteten är grundad i denna dualistiska uppdelning där vi är besatta av att 'rena' världen av sådant som verkar överskrida kategorierna och placera dem på rätt plats. Problemet är att saker och ting hela tiden omfattar alla dessa kategorier samtidigt: det är både politiskt och vetenskapligt, naturligt och kulturellt etcetera, något vi såg i ANT. Vår värld är befolkad av hybridnätverk - i Latours exempel ser vi bland annat AIDS, global uppvärmning och vetenskapens utbredning - men eftersom vi är fast i en modern inställning vägrar vi att erkänna att detta är möjligt vilket gör att vi inte kan hantera dessa problem på ett bra sätt. Istället anser vi att allting bör sättas i sitt korrekta vattentäta skott. Det västerländska samhället har försökt lösa problemet med de icke-accepterade hybriderna på olika sätt, där Latour hävdar att man bör se postmodernismen och den primitivistiska antimodernismen som två svar. Lösningen är dock att vi måste acceptera vår hybridiserade värld, för det är först då som vi på riktigt kan utvärdera effekterna av de hybrider vi gett upphov till. Detta är även varför Latours bok heter We have never been modern då vår värld alltid varit full av hybrider, något som man erkänt i alla andra samhällen förutom vårt. Modernismen är helt enkelt en icke-fungerande illusion.
Som sagt, enkelt men genialt. Om man tvivlar så kan man göra vad Latour gör i början på boken. Läs en dagstidning och se hur ofta som artiklarna hoppar mellan olika kategorier som "egentligen" inte ska ha med varandra att göra:
The same article mixes together chemical reactions and political reactions. A single thread links the most esoteric sciences and the most sordid politics, the most distant sky and some factory in the Lyon suburbs, dangers on a global scale and the impending local elections or the next board meeting. The horizons, the stakes, the time frames, the actors - none of these are commensurable, yet there they are, caught up in the same story.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar