Bloggtips: We Have Never Been Blogging

Fick precis nys om bloggen "We Have Never Been Blogging" (ett ordskämt på boken "We Have Never Been Modern") som nog kan intressera de som delar mina intressen. Den är inte särskilt aktiv numera men har många äldre inlägg som tar upp frågor som även jag skrivit om. En bra inledning som kan rekommenderas är inlägget "Beneath contempt, beyond critique: Bourdieu on Latour". Trevlig läsning!

Boktips: Pharmaceutical Reason - Knowledge and Value in Global Psychiatry av Andrew Lakoff

Det var ett tag sedan jag sist gjorde en summering av en bok, mycket på grund av tidsbrist, men nu har jag tänkt att jag skall försöka bli lite mer flitig med dem så idag har jag tänkt att ta mig an en bok som förvisso är 7 år gammal men som fortfarande står sig: Pharmaceutical Reason - Knowledge and Value in Global Psychiatry av Andrew Lakoff. Som bokens titel säger är det en analys av den samtida globala psykiatrin, och då särskilt den farmaceutiska aspekten, och på så sätt är den inte unik (se t.ex Healy eller  och Whitaker). Det som däremot gör den så läsvärd är Lakoffs tillvägagångssätt. Pharmaceutical reason är egentligen en antropologisk studie gjord i Argentina, byggd på de iaktagelser, intervjuer och analyser som Lakoff gör av Argentinas psykiatriska vård. Det finns flera anledningar till att Lakoff har valt Argentina av alla länder: en är att det finns en levande och stark - om än i dagsläget något försvagad jämfört med föregående decennier - psykoanalytisk tradition som är influerad av den franske psykoanalytikern Jacques Lacans lingvistiskt baserade tolkning av Sigmund Freud; en annan är att man precis har börjat dra igång privat finansierade forskningprojekt som går ut på att kartlägga och studera den (potentiellt) genetiska basen till diverse psykiatriska åkommor; en tredje är att Argentina historiskt sett varit sliten mellan ett europeiskt kulturarv och en nordamerikansk påverkan som ibland står i motsats till varandra. Genom att förlägga sin studie i detta gränsland mellan psykoanalys och biomedicinsk psykiatri - som samtidigt också är en strid mellan Argentinas självförståelse - kan Lakoff visa på hur olika epistemologiska ordningar konkurrerar mot varandra och får följder för politik, medicin, historia och etik.

Redan i inledningen av boken ger Lakoff ett exempel som illustrerar de tankegånger som resonerar boken igenom. Han beskriver en psykiatriklinik på det lokala sjukhuset i Buenos Aires som har gått med i ett projekt startat av ett franskt biomedicinskt företag som syftar till att hitta gener som går att koppla till utvecklandet av bipolärt syndrom och som de sedan kan patentera som en del i att skapa botemedel. Som tack för att kliniken tar blodprover och skickar till Frankrike får sjukhuset pengar till att utveckla sina vårdavdelningar. Men ett problem föreligger: först måste de veta vilka som har bipolärt syndrom. En av psykiaterna arbetar med att screena patienter för sjukdomen och den dagen har han en kvinnlig patient framför sig. Hon säger att hon är psykoanalytiker och fick höra om studien genom en av sina patienter. Hon kände igen sig i beskrivningen av bipolaritet och bestämde sig för att mest komma för nyfikenhetens skull; anonymt så klart, för det hade varit dåligt för hennes professionella rykte om det blev känt att hon ville kartlägga sitt genetiska arv. Ganska snabbt blir det tydligt att kvinnan kommer med föreställningen att det redan finns ett genetiskt test som visar på om hon är bipolär eller inte, något psykiatern nekar till. Han svarar att man hoppas kunna hitta sådana gener genom projektet, men kvinnan börjar protestera: "hur kan ni veta en persons diagnos om ni inte behandlat denne? Inom psykoanalysen är det först i överföringen mellan patient och terapeut som patientens psykiska struktur kan blottläggas". Psykiatern försöker förklara att det finns vissa tecken som tyder på diagnosen och ber kvinnan berätta varför hon kände igen sig i beskrivningen av syndromet. Hon svarar honom genom att rada upp ett antal (insomni, kokainmissbruk med mera), men följer snabbt upp med att säga att hennes egen analyst sagt att hon har en tvångsneuros, "men å andra sidan har den psykoanalytiska praktiken sina gränser; kan det vara något fysiskt?". De debatterar fram och tillbaka, tills psykiatern säger att han inte kan säga vad exakt hon har och att hennes blod därför inte kommer ingå i studien.

Vad detta exempel visar på är hur psykiatriska diagnoser är rörliga begrepp som interagerar med experters försök att stabilisera dem, med individers egna intentioner och mål gällande hur de förstår sig själva och deras liv, med ekonomiska och sociala faktorer, med mera. Denna rörlighet visade sig i jakten på "bipolära gener" i Argentina som blev svårare än vad man kanske kunnat tro, för det fanns väldigt få diagnostiserade bipolära. Det är inte frågan om att de undgått kartläggning utan att bipolärt syndrom inte setts som ett valid begrepp inom den argentiska psykiatrin; det fanns med andra ord ingen 'psykiatrisk nisch' (för mer om hur termen 'ekologisk nisch' kan användas epistemologiskt, se Hacking) för bipolaritet. Detta visar också på att antagandet att kunskap är universell måste revideras, istället är det en fråga om att på olika sätt förlänga, utöka och sprida ett visst sätt att tänka och agera som dessutom förändras när det införs i nya sammanhang. Att hitta bipolära patienter i Argentina blir alltså en fråga om att etablera sådana strukturer, såväl konceptuella som institutionella, som gör det möjligt för bipolärt syndrom att överleva som en tankemässig och konkret praktik. Men när man göra detta kommer man oundvikligen att hamna i konflikt med andra sätt att tänka om och agera mot människan. Det är dessa konflikter, allianser och transformationer som Lakoff använder sig av för att lättare kunna urskilja den rationalitet som den biomedicinska psykiatrin inkorporerar och som Lakoff således kallar "pharmaceutical reason". Om detta begrepp skriver han:

The goal of linking drug directly to diagnosis draws together a variety of projects among professionals, researchers and administrators to craft new techniques of representation and intervention. These projects range from diagnostic standardization and the generation of clinical protocols to drug development and molecular genetics. This constellation of heterogenous elements is joined together by a strategic I call "pharmaceutical reason". The term [...] refers to the underlying rationale of drug intervention in the new biomedical psychiatry: that targeted drug treatment will restore the subject to a normal condition of cognition, affect, or volition. [s. 7] 

Vad han påpekar är att det finns inte en rak linje från medicinanvändning till den farmeceutiska rationaliteten. Medicin användes i den argentiska, psykoanalytiskt inspirerade, vården från 1950-talet och framåt utan att vården för den skull baserade sig på denna form av tänkande. De effekter och den funktion som tillskrivs medicin är ett resultat av interaktionen mellan kemiska substanser, psykiatrisk expertis och hälsoadministration; medicin har med andra ord ingen essens, ingen nödvändig betydelse. Som exempel tar han att medicinen under 1960-talet endast sågs som ett sätt att få patienten att fungera tillräckligt bra för att tillgodogöra sig psykoanalys. Den syftade då inte till att återställa patienten till normalfunktion (det kanske bör tydliggöras att det inte ens ansågs vara möjligt för medicinen att göra detta!), till skillnad från hur vi tänker idag. Det underliggande resonemang som Lakoff för fram gällande såväl medicinanvändning som psykiatrisk vård är att de inte nödvändigtvis måste se ut, förstås eller fungera på ett specifikt vis. Deras form och innehåll bestäms just av interaktionen av en mängd faktorer som skapar en heterogen, lokal och tillfällig stabilisering. Som exempel skulle man kunna jämföra med hur medicin används och förstås inom den svenska psykiatrin, som jag är säker på ser ganska annorlunda ut just på grund av det olikartade sammanhang som svensk vård fungerar i (en studie som definitivt borde göras).

I bokens kapitel beskriver Lakoff olika aspekter av mötet mellan en biomedicinsk psykiatri, med täta kopplingar till privata aktörer i form av läkemedelsföretag, och den argentiska psykoanalysen, som är sprungen ur ett historiskt sammanhang där den sågs som subversiv mot militärjuntan och ofta sammanföll med socialistiska rörelser, och hur det påverkar experterns yrkesutövande, patienters självidentitet och vårdens utförande. Vad som är viktigt att sägas är att Lakoff ser inte den marknadsdrivna psykiatrin som 'fienden' eller något absolut ont, och inte heller den socialt inriktade psykoanalysen som den nödvändigtvis goda makten, vilket skiljer honom från en del av författarna i denna genren. Det gör att hans analyser kan ta sig bort från att endast ondgöra sig över kapitalismens effekter och även inkludera dess produktiva aspekter: hur den bidrar till att omforma den psykiatriska praktiken; vilken han även gör när det kommer till att analysera hur konsitutionen av psykoanalytisk kunskap hängt samman med den argentiska socialismen. Han sitter dessutom med på neuropsykiatriska konferenser, på dragningar av patientfall med tillhörande diskussioner mellan biologiskt inriktade psykiater och lacanianska psykoanalytiker, han intervjuar klinikchefer, läkarstuderande, historiskt betydelsefulla personer i den argentiska psykiatrin, reklammakare och marknadsundersökare. Lakoffs arbete är djupt, nyanserat och oerhört informativt och det gör att boken lyckas röra sig smidigt mellan å ena sidan en ganska abstrakt analys av den biomedicinska psykiatrins rationalitet, å andra sidan enskilda individers upptagande, motstånd och transformationer av diskursiva regimer. Jag tror att det är i denna riktning som den framtida forskningen bör röra sig för det är endast genom att inkludera flera nivåer i ens analys som det är möjligt att få fram det betydelsefulla samspelet mellan teori och praktik, individ och gemenskap, nutid och historia. Detta är en bok jag verkligen kan rekommendera.

Lästips: Meducating Our Children: The Moral Influence of Adderall on Education, Parenting, and Treatment

Bloggen Somatosphere publicerade för ett par veckor sen ett väldigt intressant inlägg gällande användning av särskilt ADHD-medicin hos personer som inte har en ADHD-diagnos. Att amerikanska college-studenter medicinerar sig själva för att öka deras akademiska prestationsförmåga är något av ett allmänt faktum som jag tror många känner till. Vad Tazin Karim, som artikelförfattaren heter, gör så bra är att hen visar på att det inte är så enkelt som att medicinen fyller ett redan existerande behov; användningen i sig transformerar såväl brukaren som dess förståelse av sin livssituation, men även hela det sociala och medicinska nätverk som brukaren befinner sig i. Här är en del av inledningen för den som vill få en försmak av artikeln:

In my own research with US college students, I depart from these discourses of consumerized cognitive enhancement and examine how students understand and use Adderall. During my twelve months of interviews and participant observation, I found that the “magic bullet” model of cognitive enhancement does not account for the multiple, complex, and often contradictory rationalities that encourage Adderall use. ADHD medications do not simply fill a pre-defined need for college students to manipulate cognitive function; rather, it is the pervasive normalization of their use which is setting new expectations of mental health, academic performance, and social success. For some, the Adderall experience produces new possibilities to access hidden academic and social potentials. For others, it is evidence that their brains are in fact diseased and they need medication to cope with the demands of college life. Thus, experiments with Adderall, rationalized as noble pursuits of health and/or performance, reflect how individuals are relying on pharmaceuticals to not only meet their responsibilities and aspirations, but understand them.

Artikel om de kulturella aspekterna av autism

Nature har publicerat en artikel om hur autism uppfattas beroende på vilken kultur man befinner sig i. Lite intressant läsning! Kan hittas på http://www.nature.com/nature/journal/v491/n7422_supp/full/491S18a.html

Höstens litteraturskörd

Det har kommit ut ett antal intressanta tidsskriftsnummer och böcker på sistone så jag har tänkt göra en post enbart inriktad på det.

Först och främst har vi ett nytt nummer av History of the Human Sciences (http://hhs.sagepub.com/) innehållandes ett antal intressanta artiklar. Bland annat har vi Katherine Angels "Contested psychiatric ontology and feminist critique ‘Female Sexual Dysfunction’ and the Diagnostic and Statistical Manual":

In this article I discuss the emergence of Female Sexual Dysfunction (FSD) within American psychiatry and beyond in the postwar period, setting out what I believe to be important and suggestive questions neglected in existing scholarship. Tracing the nomenclature within successive editions of the American Psychiatric Association’s Diagnostic and Statistical Manual (DSM), I consider the reification of the term ‘FSD’, and the activism and scholarship that the rise of the category has occasioned. I suggest that analysis of FSD benefits from scrutiny of a wider range of sources (especially since the popular and scientific cross-pollinate). I explore the multiplicity of FSD that emerges when one examines this wider range, but I also underscore a reinscribing of anxieties about psychogenic aetiologies. I then argue that what makes the FSD case additionally interesting, over and above other conditions with a contested status, is the historically complex relationship between psychiatry and feminism that is at work in contemporary debates. I suggest that existing literature on FSD has not yet posed some of the most important and salient questions at stake in writing about women’s sexual problems in this period, and can only do this when the relationship between ‘second-wave’ feminism, ‘post-feminism’, psychiatry and psychoanalysis becomes part of the terrain to be analysed, rather than the medium through which analysis is conducted.

Även i senaste nummret av Journal of the History of the Neurosciences (http://www.tandfonline.com/toc/njhn20/current) finns det spännande inslag, t.ex Shai Mulinaris

"Monoamine Theories of Depression: Historical Impact on Biomedical Research":

Monoamine theories associate depression with reduced brain monoamine levels. These theories achieved broad popularity in the mid-1960s. The present article reviews the historical development of monoamine theories and their subsequent impact on biomedical research. Alleged divisions between West European and US researchers over competing versions of the theories are investigated using bibliometrics. Subsequently, the application of monoamine theories in the NIMH Collaborative Program on the Psychobiology of Depression is covered. The article argues that the impact of monoamine theories is best explained by the ability of researchers, governmental agencies, and pharmaceutical companies to invoke theories that advance various projects and agendas.

Sedan har vi två böcker som jag tror kan vara spännande bidrag till att kartlägga psykologins historia. David B. Baker har varit redaktör för antologin "The Oxford Handbook of the History of Psychology", en maffig översikt på över 600 sidor som visar på hur psykologin måste förstås som situerad i tid och rum:

The science and practice of psychology has evolved around the world on different trajectories and timelines, yet with a convergence on the recognition of the need for a human science that can confront the challenges facing the world today. Few would argue that the standard narrative of the history of psychology has emphasized European and American traditions over others, but in today's global culture, there is a greater need in psychology for international understanding. This volume describes the historical development of psychology in countries throughout the world. Contributors provide narratives that examine the political and socioeconomic forces that have shaped their nations' psychologies. Each unique story adds another element to our understanding of the history of psychology. The chapters in this volume remind us that there are unique contexts and circumstances that influence the ways in which the science and practice of psychology are assimilated into our daily lives. Making these contexts and circumstances explicit through historical research and writing provides some promise of greater international insight, as well as a better understanding of the human condition.

Och som en mer specialiserad inlaga i denna forskningstradition har vi "Depression in Japan" av Junko Kitanaka:

Since the 1990s, suicide in recession-plagued Japan has soared, and rates of depression have both increased and received greater public attention. In a nation that has traditionally been uncomfortable addressing mental illness, what factors have allowed for the rising medicalization of depression and suicide? Investigating these profound changes from historical, clinical, and sociolegal perspectives, "Depression in Japan" explores how depression has become a national disease and entered the Japanese lexicon, how psychiatry has responded to the nation's ailing social order, and how, in a remarkable transformation, psychiatry has overcome the longstanding resistance to its intrusion in Japanese life. Questioning claims made by Japanese psychiatrists that depression hardly existed in premodern Japan, Junko Kitanaka shows that Japanese medicine did indeed have a language for talking about depression which was conceived of as an illness where psychological suffering was intimately connected to physiological and social distress.The author looks at how Japanese psychiatrists now use the discourse of depression to persuade patients that they are victims of biological and social forces beyond their control; analyzes how this language has been adopted in legal discourse surrounding "overwork suicide"; and considers how, in contrast to the West, this language curiously emphasizes the suffering of men rather than women. Examining patients' narratives, Kitanaka demonstrates how psychiatry constructs a gendering of depression, one that is closely tied to local politics and questions of legitimate social suffering. Drawing upon extensive research in psychiatric institutions in Tokyo and the surrounding region, "Depression in Japan" uncovers the emergence of psychiatry as a force for social transformation in Japan.

Med andra ord bjuder hösten på mycket läsvärt!

På spaning efter den kritik som flytt

Jag har ju under flertalet tillfällen det senaste året återkommit till en diskussion om begreppet 'kritik' (se bland annat här eller här). Ibland för att tillämpa begreppet på sig självt och försöka visa på former av kritik som jag inte tror är särskilt produktiva, ibland för att försöka skissera på hur jag tycker att kritik bör gå till. Det är knappast en systematisk genomgång av kritikens innebörd och perspektiv, såsom Copyriot gjort i sin fascinerande presentation av olika perspektiv på den ekonomiska krisen , men det är förhoppningsvis början på en allt mer sammanhållen reflektion över kritikens skiftande roll i våra liv. Särskilt då jag tycker att frågan om vad kritik är - och bör vara - aktualiseras allt oftare. Ett exempel är genomslaget av svenska böcker där författarna intar en skeptisk position gentemot allt mer vedertagna samhällsfenomen, såsom Kajsa Ekis Ekmans "Varan och varat: prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan" eller Nina Björks "Lyckliga i alla sina dagar – om pengar och människors värde". Att sådana böcker faktiskt säljer ganska bra är ett positivt tecken, det kan tyda på att en allt starkare kritisk tradition är på väg att bli hyfsat mainstream i det svenska samhället. Däremot är det även ett tecken på att vi bör bli mer uppmärksamma på vad för slags konceptuell apparat som vi mobiliserar i syfte att kritisera med. Min förhoppning är att jag kan dedikera ett antal inlägg till sådana reflektioner, i syfte att undersöka vad det är vi egentligen håller på med, och varför. Inledningsvis tänker jag dock bara försöka organisera de olika former av kritik som förekommer, mest för min egen skull så att det blir lättare att få en överblick över fältet. Till min hjälp har jag använt mig mycket av Fronesis nr 36-37 vars tema är just Kritik (och som för övrigt kan rekommenderas). Precis som med alla andra kategoriseringar och förklarar så kan troligtvis kritikkategoriseringar se ut på andra sätt och ändå vara lika valida. Därför har jag tänkt mig göra ett antal olika förslag på hur man kan dela upp kritiska ansatser utan att mena att de utesluter varandra. Dessa kommer dock delas upp i flera mindre inlägg och spridas ut över en längre tid.

 

Ett förslag på hur det går att förstå olika kritiska perspektiv ges av Magnus Hörnqvist i ovanstående Fronesisnummer. Han menar att det sedan Immanuel Kant funnits en spänning mellan två innebörder av kritik. Den ena traditionen kännetecknas av att man försöker återföra abstrakta storheter till deras sociala ursprung; utgångspunkten blir således att visa på hur något som verkar självstående och icke-mänskligt egentligen grundar sig i förhållanden mellan människor. Detta skulle kunna illustreras med hjälp av Karl Marxs tankar om varufetishism, där varor framstår som självständiga ting men där de egentligen består av relationer människor emellan. Den andra kritiktraditionen är inriktad på att visa på det mest grundläggande som möjliggör en viss form av samhällstillvaro eller kunskap. Här, menar Hörnqvist, är det sociala ursprunget inte relevant utan fokus är på hur mänsklig aktivitet begränsas och struktureras, till exempel "av förståndets kategorier, produktionsförhållandena eller makt som praktik" (s.83). Foucault, som jag skrivit en del om, kan ses som en företrädare för den här traditionen då han ofta försökte visa på hur bland annat den moderna medicinska kunskapen/makten strukturerar våra liv. Fortsättningsvis skriver Hörnqvist att det finns vissa återkommande drag i dessa traditioner som skiljer dem åt. Bland annat så är den förstnämnda traditionen oftare inriktad på att visa hur ideologiska föreställningar hjälper till att förtrycka något autentiskt, sant eller vetenskapligt, medan den senare tradition förkastar sådana distinktioner för att fokusera sitt intresse på det som tas för givet i ett visst sammanhang, det som aldrig talas om utan fortgår i tystnad. Därför stödjer sig den andra kritiska inriktningen inte på en "positiv pol" eller med andra ord en positiv metafysik.

 

Återgår vi till böckerna jag nämnde i inledningen, Ekis Ekman samt Björks, så deltar de mestadels i den första traditionen. De utgår från att de rådande samhällsförhållanden som utger sig för att vara neutrala och självklara egentligen legitimerar ett övertagande av en mer autentisk, naturlig tillvaro. Människans existens förvrids av samhällskrafter som inte uppger sina riktiga namn. Vad vi måste göra är att avtäcka dessa gömda krafter för att bättre kunna förstå vad det är som pågår, och på basis av detta utarbeta en annan framtid som inkorporerar människans riktiga natur på ett bättre sätt. Trots att jag gläjder mig mycket åt att sådan litteratur börjar inta en mer central plats i den offentliga dialogen så är det ganska uppenbart för den som läst tidigare inlägg att jag vänder mig emot en sådan kritik; jag har inte mycket till övers för antropologiska konstanter i ens analytiska arbete. Däremot så börjar jag även känna mig lite otålig med den andra formen av kritik med. Den fastnar mellan att å ena sidan försöka visa på att begränsningar föreligger, å andra sidan inte vilja ställa upp några alternativ. Frågan är om det i längden är en kritik som blir uddlös? Samtidigt är det en position som i allmänhet präglar dagens kritik. I en intervju med Nina Björk återges följande episod från en föreläsning.

Nina Björk torgför sitt budskap med torr humor och stort allvar. ”Vårt ekonomiska system slösar med jordens ändliga resurser, ja med människors liv”.
Kvinnan på stolen bredvid min är högskolelärare, 63 år. Hon reser sig och ställer en fråga:
– Hur kan vi bygga ett annat ekonomiskt system utan att skapa kaos och krig?”
– Min kritik kommer inte från vänster utan från verkligheten, svarar Nina Björk.
Klimatfrågan kan inte lösas med tillväxt. Men hur det ska gå till vet jag inte.
Kvinnan vid min sida viskar: – Nina Björk kan inte svara på denna den yttersta frågan. Det kan ingen.

Uppenbarligen finns det ingen väg ut. Den första kritiska traditionen är i min mening skadeskjuten av den andra formens kritik; det går inte längre att åberopa en ontologisk och epistemologisk privilegierad position i debatter för vi vet att även där finns det outtalade antaganden och praktiker som begränsar dess form och innehåll. Den andra kritiska inriktningen, däremot, ger ingen vägledning, inget konkret hopp, den pekar bara framåt till en alternativ verklighet som vi aldrig kan formulera i förväg.
Min förhoppning är att det går att ta sig ur denna knipa, men det kräver att själva kritiken i sig omkullkastas och nya vägar öppnas upp. Frågan hur detta skall göras, och vad som skall komma av det, hoppas jag kunna återkomma till i flera framtida inlägg.  

"Musikens politiska ekonomi" är klar!

En liten avstickare rent ämnesmässigt från vad jag brukar skriva om men jag kan inte hålla mig från att rekommendera Rasmus Fleischers, a.k.a Copyriot, avhandling "Musikens politiska ekonomi" som nu går att beställa. Jag har inte läst hela än utan bara de utdrag och diskussioner som Fleischer har presenterat på sin utmärkta blog, men jag kan inte tänka mig något annat än att den är fascinerande. Missa inte!