Ideologi och kritik

På sistone har jag allt mer börjat fundera på ideologibegreppet och dess roll i samhällsanalyser (mycket på grund av att jag läst Barbara Cruikshanks The Will to Empower, en bok som jag kommer återkomma till). Inom klassiska samhällsanalyser, och då särskilt sådana med en 'kritisk inriktning', är ideologibegreppet närmast stapelvara och det används för att avmystifiera och precisera diverse samhällsfenomenen och -processer. Ett klassiskt exempel är Den tyska ideologin av Karl Marx och Friedrich Engels där de argumenterar för att den styrande samhällsklassens ideologi mörkar det faktiska samhällstillståndet och försätter arbetarna i en illusion där de inte kan greppa att de blir utnyttjade. I en sådan här analys mobiliseras därför ideologibegreppet för att visa på hur samhällsideologin legitimerar ett orättvist samhälle. De trossystem, kunskapsfält, värderingar och människouppfattningar som ideologin innefattar är således illusoriska och falska då de endast existerar för att mörka och rättfärdiga den styrande klassens intressen. Mot ideologin måste man ställa den neutrala sanningen som kan visar på hur det faktiskt ter sig, bortom ideologins lögner. Kunskap och makt är tvärt åtskilda.
Detta sätt att bedriva samhällsanalyser har sedan Marx och Engels tid spritt sig och appliceras inom flertalet områden, däribland psykologin. Det är ganska lätt att hitta böcker och artiklar om psykologin som grundar sig i denna dikotomi mellan å ena sidan ideologi, å andra sidan objektiv, neutral sanning och där man strävar efter att visa på hur psykologins funktion är att rättfärdiga kapitalism, patriarkat, rasism med mera. Ur ett sådant perspektiv är psykologin endast en falskhet och dess teorier, modeller och praktiker har inget sanningsvärde.

Min uppfattning är det väldigt lätt att falla tillbaka på ideologibegreppet i ens analys och kritik, möjligen för det är så vedertaget inom den västerländska kulturen. Problemet är att det är ett väldigt trubbigt redskap och det bygger på antaganden som jag allt mer börjat tvivla på. I en intervju så tydliggör Foucault hans invändningar mot ideologibegreppet, och de är värda att återge i sin helhet.

The notion of ideology appears to me to be difficult to make use of, for three reasons. The first is that, like it or not, it always stands in virtual opposition to something else which is supposed to count as truth. Now I  believe that the problem does not consist in drawing the line between that in a discourse which falls under the category of scientificity or truth, and that which comes under some other category, but in seeing histori­cally how effects of truth are produced within discourses which in themselves are neither true nor false. The second drawback is that the concept of ideology refers, I think necessarily, to something of the order of a subject. Third, ideology  stands in a secondary  position  relative to something which  functions as its infrastructure, as its material, economic determinant, etc. For these three reasons, I think that this is a notion that cannot be used without circumspection. (The Foucault Reader, s.60)

För att summera så ser Foucault tre aspekter av ideologibegreppet som problematiska: ideologi ställs alltid mot en påstådd sanning; ideologi involverar, på något sätt, ett subjekt som blir förd bakom ljuset; samt ideologin står alltid i en underordnad position till något mer fundamentalt och som determinerar det uttryck som ideologin tar. Foucault ser därför inte att man kan använda sig av ideologibegreppet på ett så obegränsat sätt som annars oftast gör inom kritiska diskurser.

Jag har länge haft svårt att till fullo greppa vad man bör ersätta ideologianalyserna med utan att det blir uddlöst. Om man inte kan kritisera ett fenomen i namnet av en "sannare sanning", vad gör man då? Svaret ges (bland annat) av Cruikshanks bok, då hon förevisar ett väldigt bra exempel på hur man kan genomföra analyser utan att tänka i termer av sanning/ideologi.

I ett av bokens kapitel  undersöker Cruikshank den rörelse som från och med kring begreppet självförtroende (eng. self-esteem) och som argumenterar för att självförtroende är en kritisk resurs i människors liv: allt från utanförskap och kriminalitet till arbetsproduktivitet och mental hälsa kan kopplas på olika sätt, och olika starkt, till självförtroende. I USA sjösattes flera utredningar, projektgrupper och reformplaner i syfte att kartlägga, mäta, analysera och stärka det amerikanska folkets självförtroende. Man försökte lära skolelever, chefer, fångar med mera att hantera sitt självförtroende, samt effekter av en brist på densamme. På så sätt intog själva begreppet en central plats i de försök att styra andra samt sig själv då det blev en resurs för att göra världen förståelig och möjlig att agera i. Självförtroende blev navet i en helt ny maktkonfiguration som skapade nya kopplingar mellan staten,samhället och individen.

Det skulle vara ganska lätt hänt att man försökte förstå detta fenomen i termer av ideologi: självförtroende är en ideologisk term som syftar till att bortförklara och täcka över det kapitalistiska samhällets utsugning; ett begrepp som stärker den narcissistiska, individualiserande kulturen som präglar det amerikanska samhället och vidmakthåller en ökande konsumption; etcetera. Självförtroende blir då en illusion, en samhällslögn.

Cruikshank tar dock en annan väg. Självförtroende har absolut använts på ideologiska sätt, men det kan knappast ses som en heltäckande beskrivning av fenomenet. Låt oss istället närma oss det genom begreppets "positivity", med andra ord genom att analysera begreppet i dess faktiska existens, istället för att utgå ifrån att det endast fungerar som en illusorisk täckmantel över något mer grundläggande. För att förtydliga:

By "positivity", [Foucault] seems to have had in mind how certain ways of thinking, by embodying a certain style of reasoning, ordered som aspect of existence or defined some field of knowledge. (J. Miller, The Passion of Michel Foucault, s. 29)

Ens analys baserar sig därför inte på vad fenomenet/begreppet/diskursen gömmer. Istället intresserar man sig för vad det möjliggör, vad effekterna blir. Självförtroende, oberoende begreppets "absoluta sanningshalt", har som konsekvens att det möjliggör nya sätt att förstå, analysera och påverka sig själv och andra människor. Det leder till att nya former av subjekt uppstår (personen som är kriminell på grund av lågt självförtroende eller som mobbar för att man saknar självförtroende), lägger grunden för nya praktiker (gruppövningar i skolan för att stärka självförtroendet, managementkurser för att chefen skall bättre kunna hantera sina anställda) och skapar nya kopplingar mellan kunskapsområden. Det är även i detta området som analysens kritiska kraft kommer fram, då den visar på effekter som är bortom de enskilda aktörerna. För att återigen citera Foucault:

People know what they do; frequently they know why they do what they do; but what they don't know is what what they do does. (H. L. Drefys & P. Rabinow, Michel Foucault: Beyond structuralism and hermeneutics, s. 182)

Det får som effekt att man undviker problemet att kritisera i namnet av Sanningen och man slipper därtill problemet med ideologins roll. Vår kritik situerar istället fenomenet i ett historiskt sammanhang och tydliggör hur det kan kopplas till subjekt, kunskap, praktiker och makt utan att för den skull ta en allt för normativ hållning. Vissa kanske ser det som en allt för trubbig kritik men i min mening så är den mer nyanserad, intressant och konstruktiv. Det finns nog med intressanta saker att analysera (och kritisera) utan att för den skull tvinga in dem i en dikotomi som använts allt för länge utan några närmre reflektioner på vad det är man gör.

Återkomsten!

Tro det eller ej men har jag inte gett upp bloggen utan jag har bara haft extremt mycket runt omkring att fixa innan jag känt att jag har tid att skriva här med. Men nu ska det bli ändring på det!
Som en liten ursäkt så har jag tänkt att jag skall lägga upp en av de anledningar till att jag inte skrivit så mycket, nämligen min examensuppsats. Här är min abstract (vilken härlig mening att få skriva).

Fastän psykologer och psykologins ställning i samhället ofta sägs ha förändrats så finns det väldigt lite forskning gjord på yrket. Särskilt saknas det studier som inriktar sig på att undersöka omdaningar i den svenska psykologprofessionen över tid. Syftet med uppsatsen är att granska, beskriva och analysera den svenska psykologprofessionen mellan åren 1990 och 2010. Studiens empiriska material utgörs av de nummer av Psykologtidningen, vilket är Svenska Psykologförbundets officiella tidning, som utgivits under dessa år. Dessa har analyserats med hjälp av en diskursanalytisk ansats som utgår från de metoder och teorier som den franska historikern och filosofen Michel Foucault utarbetade. Som analysredskap har även Foucaults begrepp styrningsmentalitet (eng.governmentality) använts för att kunna positionera fynden i ett större historiskt perspektiv.  

Resultatet visar på att diskursen om psykologprofessionen har genomgått ett antal förändringar sedan början av nittiotalet. Den dominanta ställning som psykoterapeutpositionen haft sedan 1980-talet har börjat luckras upp och i dess ställe har nya yrkesuppgifter såsom testning, handledning och chefskap vuxit fram med konsekvensen att yrket blivit mer heterogent. Det har även skett en förskjutning i fokus från vikten av att inrikta sig på att behandla psykisk ohälsa till att främja hälsa, vilket medfört att man börjat röra sig bort från de psykiatriska verksamheterna. Istället framhävs vikten av att arbeta inom förebyggande verksamheter såsom vårdcentraler, skolor och företagshälsor.  Utöver detta har yrket omformulerat sitt förhållande till det omgivande samhället. Sedan mitten på 1990-talet så har det börjat ses allt mindre självklart att psykologer skall arbeta inom den offentliga sektorn. Psykologkåren har även försökt anpassa yrkesrollen till att bli mer gångbar i media. Dessutom har man börjat uttrycka psykologins förtjänster i mer ekonomiska termer, i syfte att konkret kunna visa på ens nytta för samhället. Slutligen har synen på yrkets kunskapsgrund skiftat då psykoanalysen tappat i inflytande. Istället har en mängd andra teorier och modeller brett ut sig med implikationer för yrkets vetenskapsfilosofiska antaganden. Samtidigt har det skett en mer praktisk och politisk kodifiering av vilka former av kunskap som ses som trovärdiga, i och med etablerandet av en specialistordning samt den omskakande debatten om evidensbasering. Dessa händelser har påverkat vilken forskning som ses som tillförlitlig för psykologens arbetsutövning.  

Förändringarna gällande diskursen kring psykologyrket kan förstås i ljuset av en förskjutning i den dominerande styrningsmentaliteten i det svenska samhället, från en välfärdbaserad till en neoliberal styrningsform. Detta har medfört att psykologprofessionen har haft nya samhälleliga krav och behov att förhålla sig till, mot vilka man har artikulerat sin samtida yrkesutövning.

Uppsatsen är lång men, om jag får säga det själv, ändå hyfsat lättläst och kan nog vara intressant för alla de som intresserar sig för psykologi och psykologyrket i Sverige. Den går att hämta hem här. 

Filosofisk roast

Ibland är de roligaste dissarna gjorda av akademiker. Ett exempel är en väldigt skarp recensionen på en bok om avsky, återfinns på http://www-personal.umich.edu/~humean/strohmingermcginn.pdf

Lästips: John Protevi - What does Foucault think is new about neo-liberalism

Medan jag satt och letade lite material till min uppsats så stötte jag på ett utkast till en artikel av John Protevi, en filosof känd för sin kunskap om kontinental filosofi samt sin "ägighet" då han lägger ut allt sitt material till kurser, artiklar med mera på sin hemsida (som rekommenderas). Artikeln heter "What does Foucault think is new about neo-liberalism" och är en väldigt bra genomgång dels av frågan artikeln benämner, dels av hur man kan förstå Foucaults ontologi och epistemologi visavi historiska skildringar. Rekommenderas!

Filosofin uppäten av fysiken?

Det pågår för tillfället lite av en konflikt mellan (vissa) fysiker och (vissa) filosofer som balanserar nära den gräns som går mellan "roligt att läsa" och bara "deprimerande". Men hursomhelst så är det intressant att få följa diskussionerna i andra kunskapsdiscipliner och vilken form av relation som man tänker sig ha till (vetenskaps)filosofi.

Det började med en bokrecension i The New York Times Sunday Book Review där en populärvetenskaplig bok av Lawrence Krauss blev ganska hårt sågad av fysikern och filosofen David Albert.
På detta följde sedan en intervju med Krauss som mestadels bara är sorglig, men där han går till hård attack mot filosofin, som sägs bli allt mer och mer irrelevant på grund av fysikens framsteg.
Och nu i onsdags har en replik på både intervjun och boken publicerat på en vetenskapsblog.

Måhända är hela grejen sammantaget ganska småbarnslig men det är i alla fall underhållande läsning.

Breivik, del II

DN publicerar idag en intressanta krönika om Breivik som rekommenderas.

Om Breivik tolkas som modern fascist – utifrån den aktuella forskningen om denna ideologi – upphör han vara ett mysterium. I stället blir han begriplig och hans handlingar logiska

Läs den här.

Breivik

Att rättegången mot Breivik och hans handlingar är det absolut mest rapporterade stoffet i svensk media kan knappast ha undgått någon som slagit på en radio eller tv de senaste veckorna. I centrum står så klart frågan om hans ansvar/skuld för det som hänt: är han galen, politiskt radikal eller endast empatilös? Eller allt? Man har också diskuterat vilken slags relation som Breiviks världssyn har med högerpopulistiska och högerextrema partier, däribland Sverigedemokraterna.Nu är jag inte så intresserad av att säga att Breivik gjorde som han gjorde på grund av det existerar partier som propagerar för en viss uppfattning om samhället - för jag tror inte att det går ett sådant enkelt kausalt samband mellan de två - men däremot bör man titta närmare på vilka form av diskurs som man till viss del har gemensam och hur den är uppbyggd. Det har gjorts andra analyser av Breivik med hjälp av Foucault (bland annat nämns han här) men oftast bara i relation till Foucaults arbete på "galenskap" eller fundamentalism men jag är av åsikten att det går att göra andra, kanske mindre intuitiva men ändock givande, kopplingar.

I en föreläsning vid namn Society must be defended (eller egentligen, Il faut défendre la société) gör Foucault en analys av en form av historie- och samhällsförståelse vars ursprung är från slutet av medeltiden och som går ut på att styrningen av samhället/nationen/historien i grund och botten karakteriseras av en kamp mellan grupper, till skillnad från den tidigare historieskrivningen som lyfte fram styrningen av samhället som en kontinuitet mellan härskare. Allt som oftast var den kampbaserade historian baserad på ras, i en väldigt lös mening som egentligen bara pekar ut två grupper som inte är likadana. I England var det saxerna mot de invaderade normanderna, till exempel. Med tidens gång installerar sig denna diskurs som ett verktyg för staten att legitimera sig själv och sina göromål, något som förvandlar kampdiskursen som

mutates utterly from the idea that there is a struggle between opposing forces which is basic to society to the idea that society itself is the agent caught in a struggle with its enemies both within and without—from the discourse of race struggle to that of state racism. This involves the idea of the nation as race, of a people as which is racially homogenous, for which internal and external racial others are dangers. (källa)

En annan form av Biopower?

Inkorporerandet av kampdiskursen på ett mer statsmässigt plan hänger samman med uppkomsten av en ny maktmodalitet som Foucault kallar biomakt eller biopolitik (biopower alternativt biopolitics). Biomakt är, till skillnad från tidigare maktformer där den primära utövningen är att döda de som skadar samhället, inriktad på ett främjande av befolkningen som en helhet, dess egenskaper, hälsotillstånd, etcetera. Biomakt syftar inte bara till att hålla befolkningen under kontroll utan har en positiv sida på så sätt att man vill öka befolkningens vitalitet, nativitet, produktiva förmågor och annat som maximerar samhällets tillstånd i stort.Biomakten vill utveckla, skydda och förbättra dess styrandeobjekt: populationen. Men som Kelly pekar på blir det därför paradoxalt att försöka få ihop en biomaktsmodalitet med den tidigare rätten att döda element ur befolkningen.

Hence there needs to be a way in which this killing can be squared with biopolitics. This is where state racism comes in. Our society is identified as a race which is threatened by racial enemies without and within; the population with which biopolitics is concerned is demarcated from the enemies of the population

 Och fortsättningsvis

State racism allows for the identification of enemies as being outside of the population, whether they are to be found inside or outside the boundaries of the state, and thus licenses the killing of these people, or simply letting them die, since part of the biopolitical technology, at least in its more developed form, is trying to keep people alive.

Det intressanta som Foucault gör i sin föreläsning är att han även visar på att detta samhällstänkande inte bara genomsyrar så uppenbara kandidater som det nazistiska styret i Tyskland utan även i många socialistiska och marxistiska styrelseskick. Att sköta om befolkningen kräver att man motarbetar kapitalistiska fientliga element i samhället och eliminerar dem om möjligt. Socialismen har om inte explicit accepterat biomakten som en viktig del i dess styre så i alla fall inte utmanat den utan förutsatt dess verkningar.

Men ja, Breivik. Trots den korta utvikningen om biomakt och statsrasism så tycker jag att det tillåter en att tänka lite annorlunda om kopplingen mellan Breiviks handlingar och sådana partier som Sverigedemokraterna men även om vårt politiska styre i stort. Breivik har ju sagt ett antal gånger att anledningen varför han utförde sina handlingar är för att skydda det norska (vita) folket mot de fiender som kulturmarxismen och det multikulturella samhället representerar. Endast genom att döda de som hotar befolkningen kan det norska folket få växa som det skall. På så sätt tar Breivik biomaktens uppmaning till sin spets och inkarnerar dess utövning i sig själv som enväldigt subjekt.
Men som Kelly visar i sin analys av Australien samt USAs krig i Irak är biomakten något som fortfarande strömmar genom våra västerländska samhällen och att maktmodaliteten innehar en viktig position i hur vi uppfattar världen och vad vi anser vara legitima sätt att agera och styra. Så även fast Breiviks framställning självklart är både extrem och totalt omoralisk är hans utgångspunkter kanske inte så radikalt annorlunda som det ibland framställs. Det är inte bara tal om att han blivit inspirerad av högerextrema partier utan en viktig del i hans ideologi finns bland våra normala samhällspraktiker med. Och frågan är om inte risken för att sådana här dåd återupprepas kvarstår om vi inte börjar försöka få upp ögonen för hur biomakten opererar i vårt moderna samhälle, och kanske hittar andra sätt att hantera de problem som vi står inför. Kelly formulerar det bra då han säger att

it seems to me that state racism in Foucaultʼs sense is an important, extremely simple, yet utterly necessary concept for understanding the gross inconsistencies in the valuation of human life by our society, whether it be in Iraq, in Woomera, or even in our own prison system. This is not to be confused with the claim that racism in the narrow sense is necessary to biopolitical societies – it is certainly possible that our states can eliminate narrow racial prejudices and still maintain their right to kill (although it is equally important to note that they have not done this). There needs only to be a chauvinism of the population as such, that takes as its a priori the slogan, “Society must be defended!”