Höstens litteraturskörd

Det har kommit ut ett antal intressanta tidsskriftsnummer och böcker på sistone så jag har tänkt göra en post enbart inriktad på det.

Först och främst har vi ett nytt nummer av History of the Human Sciences (http://hhs.sagepub.com/) innehållandes ett antal intressanta artiklar. Bland annat har vi Katherine Angels "Contested psychiatric ontology and feminist critique ‘Female Sexual Dysfunction’ and the Diagnostic and Statistical Manual":

In this article I discuss the emergence of Female Sexual Dysfunction (FSD) within American psychiatry and beyond in the postwar period, setting out what I believe to be important and suggestive questions neglected in existing scholarship. Tracing the nomenclature within successive editions of the American Psychiatric Association’s Diagnostic and Statistical Manual (DSM), I consider the reification of the term ‘FSD’, and the activism and scholarship that the rise of the category has occasioned. I suggest that analysis of FSD benefits from scrutiny of a wider range of sources (especially since the popular and scientific cross-pollinate). I explore the multiplicity of FSD that emerges when one examines this wider range, but I also underscore a reinscribing of anxieties about psychogenic aetiologies. I then argue that what makes the FSD case additionally interesting, over and above other conditions with a contested status, is the historically complex relationship between psychiatry and feminism that is at work in contemporary debates. I suggest that existing literature on FSD has not yet posed some of the most important and salient questions at stake in writing about women’s sexual problems in this period, and can only do this when the relationship between ‘second-wave’ feminism, ‘post-feminism’, psychiatry and psychoanalysis becomes part of the terrain to be analysed, rather than the medium through which analysis is conducted.

Även i senaste nummret av Journal of the History of the Neurosciences (http://www.tandfonline.com/toc/njhn20/current) finns det spännande inslag, t.ex Shai Mulinaris

"Monoamine Theories of Depression: Historical Impact on Biomedical Research":

Monoamine theories associate depression with reduced brain monoamine levels. These theories achieved broad popularity in the mid-1960s. The present article reviews the historical development of monoamine theories and their subsequent impact on biomedical research. Alleged divisions between West European and US researchers over competing versions of the theories are investigated using bibliometrics. Subsequently, the application of monoamine theories in the NIMH Collaborative Program on the Psychobiology of Depression is covered. The article argues that the impact of monoamine theories is best explained by the ability of researchers, governmental agencies, and pharmaceutical companies to invoke theories that advance various projects and agendas.

Sedan har vi två böcker som jag tror kan vara spännande bidrag till att kartlägga psykologins historia. David B. Baker har varit redaktör för antologin "The Oxford Handbook of the History of Psychology", en maffig översikt på över 600 sidor som visar på hur psykologin måste förstås som situerad i tid och rum:

The science and practice of psychology has evolved around the world on different trajectories and timelines, yet with a convergence on the recognition of the need for a human science that can confront the challenges facing the world today. Few would argue that the standard narrative of the history of psychology has emphasized European and American traditions over others, but in today's global culture, there is a greater need in psychology for international understanding. This volume describes the historical development of psychology in countries throughout the world. Contributors provide narratives that examine the political and socioeconomic forces that have shaped their nations' psychologies. Each unique story adds another element to our understanding of the history of psychology. The chapters in this volume remind us that there are unique contexts and circumstances that influence the ways in which the science and practice of psychology are assimilated into our daily lives. Making these contexts and circumstances explicit through historical research and writing provides some promise of greater international insight, as well as a better understanding of the human condition.

Och som en mer specialiserad inlaga i denna forskningstradition har vi "Depression in Japan" av Junko Kitanaka:

Since the 1990s, suicide in recession-plagued Japan has soared, and rates of depression have both increased and received greater public attention. In a nation that has traditionally been uncomfortable addressing mental illness, what factors have allowed for the rising medicalization of depression and suicide? Investigating these profound changes from historical, clinical, and sociolegal perspectives, "Depression in Japan" explores how depression has become a national disease and entered the Japanese lexicon, how psychiatry has responded to the nation's ailing social order, and how, in a remarkable transformation, psychiatry has overcome the longstanding resistance to its intrusion in Japanese life. Questioning claims made by Japanese psychiatrists that depression hardly existed in premodern Japan, Junko Kitanaka shows that Japanese medicine did indeed have a language for talking about depression which was conceived of as an illness where psychological suffering was intimately connected to physiological and social distress.The author looks at how Japanese psychiatrists now use the discourse of depression to persuade patients that they are victims of biological and social forces beyond their control; analyzes how this language has been adopted in legal discourse surrounding "overwork suicide"; and considers how, in contrast to the West, this language curiously emphasizes the suffering of men rather than women. Examining patients' narratives, Kitanaka demonstrates how psychiatry constructs a gendering of depression, one that is closely tied to local politics and questions of legitimate social suffering. Drawing upon extensive research in psychiatric institutions in Tokyo and the surrounding region, "Depression in Japan" uncovers the emergence of psychiatry as a force for social transformation in Japan.

Med andra ord bjuder hösten på mycket läsvärt!

På spaning efter den kritik som flytt

Jag har ju under flertalet tillfällen det senaste året återkommit till en diskussion om begreppet 'kritik' (se bland annat här eller här). Ibland för att tillämpa begreppet på sig självt och försöka visa på former av kritik som jag inte tror är särskilt produktiva, ibland för att försöka skissera på hur jag tycker att kritik bör gå till. Det är knappast en systematisk genomgång av kritikens innebörd och perspektiv, såsom Copyriot gjort i sin fascinerande presentation av olika perspektiv på den ekonomiska krisen , men det är förhoppningsvis början på en allt mer sammanhållen reflektion över kritikens skiftande roll i våra liv. Särskilt då jag tycker att frågan om vad kritik är - och bör vara - aktualiseras allt oftare. Ett exempel är genomslaget av svenska böcker där författarna intar en skeptisk position gentemot allt mer vedertagna samhällsfenomen, såsom Kajsa Ekis Ekmans "Varan och varat: prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan" eller Nina Björks "Lyckliga i alla sina dagar – om pengar och människors värde". Att sådana böcker faktiskt säljer ganska bra är ett positivt tecken, det kan tyda på att en allt starkare kritisk tradition är på väg att bli hyfsat mainstream i det svenska samhället. Däremot är det även ett tecken på att vi bör bli mer uppmärksamma på vad för slags konceptuell apparat som vi mobiliserar i syfte att kritisera med. Min förhoppning är att jag kan dedikera ett antal inlägg till sådana reflektioner, i syfte att undersöka vad det är vi egentligen håller på med, och varför. Inledningsvis tänker jag dock bara försöka organisera de olika former av kritik som förekommer, mest för min egen skull så att det blir lättare att få en överblick över fältet. Till min hjälp har jag använt mig mycket av Fronesis nr 36-37 vars tema är just Kritik (och som för övrigt kan rekommenderas). Precis som med alla andra kategoriseringar och förklarar så kan troligtvis kritikkategoriseringar se ut på andra sätt och ändå vara lika valida. Därför har jag tänkt mig göra ett antal olika förslag på hur man kan dela upp kritiska ansatser utan att mena att de utesluter varandra. Dessa kommer dock delas upp i flera mindre inlägg och spridas ut över en längre tid.

 

Ett förslag på hur det går att förstå olika kritiska perspektiv ges av Magnus Hörnqvist i ovanstående Fronesisnummer. Han menar att det sedan Immanuel Kant funnits en spänning mellan två innebörder av kritik. Den ena traditionen kännetecknas av att man försöker återföra abstrakta storheter till deras sociala ursprung; utgångspunkten blir således att visa på hur något som verkar självstående och icke-mänskligt egentligen grundar sig i förhållanden mellan människor. Detta skulle kunna illustreras med hjälp av Karl Marxs tankar om varufetishism, där varor framstår som självständiga ting men där de egentligen består av relationer människor emellan. Den andra kritiktraditionen är inriktad på att visa på det mest grundläggande som möjliggör en viss form av samhällstillvaro eller kunskap. Här, menar Hörnqvist, är det sociala ursprunget inte relevant utan fokus är på hur mänsklig aktivitet begränsas och struktureras, till exempel "av förståndets kategorier, produktionsförhållandena eller makt som praktik" (s.83). Foucault, som jag skrivit en del om, kan ses som en företrädare för den här traditionen då han ofta försökte visa på hur bland annat den moderna medicinska kunskapen/makten strukturerar våra liv. Fortsättningsvis skriver Hörnqvist att det finns vissa återkommande drag i dessa traditioner som skiljer dem åt. Bland annat så är den förstnämnda traditionen oftare inriktad på att visa hur ideologiska föreställningar hjälper till att förtrycka något autentiskt, sant eller vetenskapligt, medan den senare tradition förkastar sådana distinktioner för att fokusera sitt intresse på det som tas för givet i ett visst sammanhang, det som aldrig talas om utan fortgår i tystnad. Därför stödjer sig den andra kritiska inriktningen inte på en "positiv pol" eller med andra ord en positiv metafysik.

 

Återgår vi till böckerna jag nämnde i inledningen, Ekis Ekman samt Björks, så deltar de mestadels i den första traditionen. De utgår från att de rådande samhällsförhållanden som utger sig för att vara neutrala och självklara egentligen legitimerar ett övertagande av en mer autentisk, naturlig tillvaro. Människans existens förvrids av samhällskrafter som inte uppger sina riktiga namn. Vad vi måste göra är att avtäcka dessa gömda krafter för att bättre kunna förstå vad det är som pågår, och på basis av detta utarbeta en annan framtid som inkorporerar människans riktiga natur på ett bättre sätt. Trots att jag gläjder mig mycket åt att sådan litteratur börjar inta en mer central plats i den offentliga dialogen så är det ganska uppenbart för den som läst tidigare inlägg att jag vänder mig emot en sådan kritik; jag har inte mycket till övers för antropologiska konstanter i ens analytiska arbete. Däremot så börjar jag även känna mig lite otålig med den andra formen av kritik med. Den fastnar mellan att å ena sidan försöka visa på att begränsningar föreligger, å andra sidan inte vilja ställa upp några alternativ. Frågan är om det i längden är en kritik som blir uddlös? Samtidigt är det en position som i allmänhet präglar dagens kritik. I en intervju med Nina Björk återges följande episod från en föreläsning.

Nina Björk torgför sitt budskap med torr humor och stort allvar. ”Vårt ekonomiska system slösar med jordens ändliga resurser, ja med människors liv”.
Kvinnan på stolen bredvid min är högskolelärare, 63 år. Hon reser sig och ställer en fråga:
– Hur kan vi bygga ett annat ekonomiskt system utan att skapa kaos och krig?”
– Min kritik kommer inte från vänster utan från verkligheten, svarar Nina Björk.
Klimatfrågan kan inte lösas med tillväxt. Men hur det ska gå till vet jag inte.
Kvinnan vid min sida viskar: – Nina Björk kan inte svara på denna den yttersta frågan. Det kan ingen.

Uppenbarligen finns det ingen väg ut. Den första kritiska traditionen är i min mening skadeskjuten av den andra formens kritik; det går inte längre att åberopa en ontologisk och epistemologisk privilegierad position i debatter för vi vet att även där finns det outtalade antaganden och praktiker som begränsar dess form och innehåll. Den andra kritiska inriktningen, däremot, ger ingen vägledning, inget konkret hopp, den pekar bara framåt till en alternativ verklighet som vi aldrig kan formulera i förväg.
Min förhoppning är att det går att ta sig ur denna knipa, men det kräver att själva kritiken i sig omkullkastas och nya vägar öppnas upp. Frågan hur detta skall göras, och vad som skall komma av det, hoppas jag kunna återkomma till i flera framtida inlägg.  

"Musikens politiska ekonomi" är klar!

En liten avstickare rent ämnesmässigt från vad jag brukar skriva om men jag kan inte hålla mig från att rekommendera Rasmus Fleischers, a.k.a Copyriot, avhandling "Musikens politiska ekonomi" som nu går att beställa. Jag har inte läst hela än utan bara de utdrag och diskussioner som Fleischer har presenterat på sin utmärkta blog, men jag kan inte tänka mig något annat än att den är fascinerande. Missa inte!

Möjligheterna för en gemensam teori för psykologin?

Nyligen stötte jag på en post på bloggen Notes from Two Scientific Psychologists som argumenterade för att det är dags för psykologin att skaffa sig en grundläggande teoretisk inriktning. Med det menar de att det saknas ett gemensamt teoretiskt ramverk som hjälper till att formulera frågeställningar, relatera empiriska fynd till, avgränsa forskningsområden samt skapa en holistisk disciplin. Istället fylls psykologin av mängder av fristående och divergerande forskningsresultat som man sedan försöker förklara med hjälp av illa gjorda ad hoc-teorier. Utan en gemensam grund återstår det bara kaos.

This fragmentation means psychology is doing nothing but running in empirical circles: there's nothing resembling progress. All you get are individuals with their own collection of hunches running their own experiments on their own little experimental phenomena. Psychology needs to pick a side, suck it up and get on with some for a change.

Blogförfattarna menar att det nu är hög tid för psykologin att träda in i "normalvetenskap-fasen", vilket är en referens till Tomas Kuhns vetenskapshistoriska modell där en vetenskap arbetar inom ett gemensamt paradigm (det normalvetenskapliga tillstånd) som sedan avlöses av en vetenskapsrevolution som leder till etablerandet av ett nytt ledande paradigm. Ett klassiskt (om ändock ofta övertolkat) exempel är fysiken där man gick från en Newtonbaserad fysik till en relativitetsbaserad dito.

Inlägget är behäftat med ett antal problematiska punkter, där varje punkt egentligen är värd ett eget inlägg (t.ex den ganska teoridrivna "metateori" som de postulerar att vetenskapen arbetar från och som på senare år bemötts av flera författare. Dessa bortser jag dock från för tillfället. Frågan som jag ställer mig är istället om det är möjligt att ha en gemensam teori för alla de subspecialiseringar av psykologin och fortfarande bibehålla den position i samhället som disciplinen besitter? Jag är tveksam till detta.

Psykologin som ämne har i princip varit "teoretiskt förvirrad" sedan starten (se till exempel Martin Kuschs bok som jag sammanfattade för ett tag sedan) och många är de som argumenterat för att just deras teori bör inta platsen som den organiserande principen, precis som blogförfattarna gör. Men den situation som anhängarna ser som pinsam, okonstruktiv och beklagansvärd har en del samhälls- och ídehistoriska forskare sett som gynnsam. Förutom min omtjatade favorit Nikolas Rose så har fler börjat se den applicerade psykologin som värd att ta på allvar i sin egen rätt, förstådd som åtminstone delvis självständig från den teoretiska/akademiska psykologin. En lättläst introduktion till ett sådant perspektiv ges av Jeroen Jansz och Peter Van Drunen där de beskriver hur den tillämpade psykologin bredde ut sig inom olika samhällssfärer under 1900-talet. Anpassningen, och genomslaget, av psykologin i så vitt spridda områden som hemmet, skolan, fabriken, militären, mentalsjukhuset med mera tror jag inte hade gått om man utgått från en enda teoretisk bakgrund. Jämfört med fysiken vars tillämpningar oftast sker i särskilt utsedda och strukturellt unika lokaler såsom laboratorium och partikelacceleratorer så har psykologin helt andra förutsättningar och krav. Detta kan också vara en anledning till att blogförfattarna är så inne på en gemensam teori, då de tillhör det kognitionspsykologiska fältet vilket får sägas vara av en ganska allmän- och grundvetenskaplig karaktär. Dessa brukar - i alla fall är min fördom så - vara mer präglade av ett gemensamt paradigm, jämfört med bland annat pedagogik och dylika discipliner.

Att psykologin ser annorlunda ut gällande sin teoretiska form beroende på var den tillämpas är således ett historiskt argument för tanken att kunskap och sociala strukturer/grupperingar samspelar, något som jag ofta argumenterat för i bloggen (samt i min uppsats). Följden blir att en homogenisering av psykologins tankegods kommer att inskränka på dess förmåga att vara verksam i så vitt skiljda områden som den är för tillfället. Det är en samhällelig konsekvens jag tror få psykologer är villiga att acceptera. Eller?

Specialnummer av SSS: Kuhn och Latour

I juninumret av Social Studies of Science finns det en specialsektion dedicerad åt Kuhns The Structure of Scientific Revolutions samt Latours Science in Action, då de kom för 50 respektive 25 år sen. Då jag berört dessa författare tidigare i bloggen så kan det ju vara roligt att läsa vad Science Studies-folk tänker om dem och deras verk. Tyvärr krävs det tillgång till journalen, t.ex genom universitetsbibliotek. Numret återfinns på http://sss.sagepub.com/content/42/3.toc

Behövs det en ny form av kritik?

Som en sorts uppföljning på mitt tidigare inlägg så har jag precis fått tag på en text av Bruno Latour där han berör behovet av att på nytt utvärdera vad det innebär att 'göra kritik', särskilt i relation till vetenskaperna. Han själv uttrycker det så här:

My argument is that a certain form of critical spirit has sent us down the wrong path, encouraging us to fight the wrong enemies and, worst of all, to be considered as friends by the wrong sort of allies because of a little mistake in the definition of its main target. The question was never to get away from facts but closer to them, not fighting empiricism but, on the contrary, renewing empiricism.

Hela texten går att finna här. 

Ideologi och kritik

På sistone har jag allt mer börjat fundera på ideologibegreppet och dess roll i samhällsanalyser (mycket på grund av att jag läst Barbara Cruikshanks The Will to Empower, en bok som jag kommer återkomma till). Inom klassiska samhällsanalyser, och då särskilt sådana med en 'kritisk inriktning', är ideologibegreppet närmast stapelvara och det används för att avmystifiera och precisera diverse samhällsfenomenen och -processer. Ett klassiskt exempel är Den tyska ideologin av Karl Marx och Friedrich Engels där de argumenterar för att den styrande samhällsklassens ideologi mörkar det faktiska samhällstillståndet och försätter arbetarna i en illusion där de inte kan greppa att de blir utnyttjade. I en sådan här analys mobiliseras därför ideologibegreppet för att visa på hur samhällsideologin legitimerar ett orättvist samhälle. De trossystem, kunskapsfält, värderingar och människouppfattningar som ideologin innefattar är således illusoriska och falska då de endast existerar för att mörka och rättfärdiga den styrande klassens intressen. Mot ideologin måste man ställa den neutrala sanningen som kan visar på hur det faktiskt ter sig, bortom ideologins lögner. Kunskap och makt är tvärt åtskilda.
Detta sätt att bedriva samhällsanalyser har sedan Marx och Engels tid spritt sig och appliceras inom flertalet områden, däribland psykologin. Det är ganska lätt att hitta böcker och artiklar om psykologin som grundar sig i denna dikotomi mellan å ena sidan ideologi, å andra sidan objektiv, neutral sanning och där man strävar efter att visa på hur psykologins funktion är att rättfärdiga kapitalism, patriarkat, rasism med mera. Ur ett sådant perspektiv är psykologin endast en falskhet och dess teorier, modeller och praktiker har inget sanningsvärde.

Min uppfattning är det väldigt lätt att falla tillbaka på ideologibegreppet i ens analys och kritik, möjligen för det är så vedertaget inom den västerländska kulturen. Problemet är att det är ett väldigt trubbigt redskap och det bygger på antaganden som jag allt mer börjat tvivla på. I en intervju så tydliggör Foucault hans invändningar mot ideologibegreppet, och de är värda att återge i sin helhet.

The notion of ideology appears to me to be difficult to make use of, for three reasons. The first is that, like it or not, it always stands in virtual opposition to something else which is supposed to count as truth. Now I  believe that the problem does not consist in drawing the line between that in a discourse which falls under the category of scientificity or truth, and that which comes under some other category, but in seeing histori­cally how effects of truth are produced within discourses which in themselves are neither true nor false. The second drawback is that the concept of ideology refers, I think necessarily, to something of the order of a subject. Third, ideology  stands in a secondary  position  relative to something which  functions as its infrastructure, as its material, economic determinant, etc. For these three reasons, I think that this is a notion that cannot be used without circumspection. (The Foucault Reader, s.60)

För att summera så ser Foucault tre aspekter av ideologibegreppet som problematiska: ideologi ställs alltid mot en påstådd sanning; ideologi involverar, på något sätt, ett subjekt som blir förd bakom ljuset; samt ideologin står alltid i en underordnad position till något mer fundamentalt och som determinerar det uttryck som ideologin tar. Foucault ser därför inte att man kan använda sig av ideologibegreppet på ett så obegränsat sätt som annars oftast gör inom kritiska diskurser.

Jag har länge haft svårt att till fullo greppa vad man bör ersätta ideologianalyserna med utan att det blir uddlöst. Om man inte kan kritisera ett fenomen i namnet av en "sannare sanning", vad gör man då? Svaret ges (bland annat) av Cruikshanks bok, då hon förevisar ett väldigt bra exempel på hur man kan genomföra analyser utan att tänka i termer av sanning/ideologi.

I ett av bokens kapitel  undersöker Cruikshank den rörelse som från och med kring begreppet självförtroende (eng. self-esteem) och som argumenterar för att självförtroende är en kritisk resurs i människors liv: allt från utanförskap och kriminalitet till arbetsproduktivitet och mental hälsa kan kopplas på olika sätt, och olika starkt, till självförtroende. I USA sjösattes flera utredningar, projektgrupper och reformplaner i syfte att kartlägga, mäta, analysera och stärka det amerikanska folkets självförtroende. Man försökte lära skolelever, chefer, fångar med mera att hantera sitt självförtroende, samt effekter av en brist på densamme. På så sätt intog själva begreppet en central plats i de försök att styra andra samt sig själv då det blev en resurs för att göra världen förståelig och möjlig att agera i. Självförtroende blev navet i en helt ny maktkonfiguration som skapade nya kopplingar mellan staten,samhället och individen.

Det skulle vara ganska lätt hänt att man försökte förstå detta fenomen i termer av ideologi: självförtroende är en ideologisk term som syftar till att bortförklara och täcka över det kapitalistiska samhällets utsugning; ett begrepp som stärker den narcissistiska, individualiserande kulturen som präglar det amerikanska samhället och vidmakthåller en ökande konsumption; etcetera. Självförtroende blir då en illusion, en samhällslögn.

Cruikshank tar dock en annan väg. Självförtroende har absolut använts på ideologiska sätt, men det kan knappast ses som en heltäckande beskrivning av fenomenet. Låt oss istället närma oss det genom begreppets "positivity", med andra ord genom att analysera begreppet i dess faktiska existens, istället för att utgå ifrån att det endast fungerar som en illusorisk täckmantel över något mer grundläggande. För att förtydliga:

By "positivity", [Foucault] seems to have had in mind how certain ways of thinking, by embodying a certain style of reasoning, ordered som aspect of existence or defined some field of knowledge. (J. Miller, The Passion of Michel Foucault, s. 29)

Ens analys baserar sig därför inte på vad fenomenet/begreppet/diskursen gömmer. Istället intresserar man sig för vad det möjliggör, vad effekterna blir. Självförtroende, oberoende begreppets "absoluta sanningshalt", har som konsekvens att det möjliggör nya sätt att förstå, analysera och påverka sig själv och andra människor. Det leder till att nya former av subjekt uppstår (personen som är kriminell på grund av lågt självförtroende eller som mobbar för att man saknar självförtroende), lägger grunden för nya praktiker (gruppövningar i skolan för att stärka självförtroendet, managementkurser för att chefen skall bättre kunna hantera sina anställda) och skapar nya kopplingar mellan kunskapsområden. Det är även i detta området som analysens kritiska kraft kommer fram, då den visar på effekter som är bortom de enskilda aktörerna. För att återigen citera Foucault:

People know what they do; frequently they know why they do what they do; but what they don't know is what what they do does. (H. L. Drefys & P. Rabinow, Michel Foucault: Beyond structuralism and hermeneutics, s. 182)

Det får som effekt att man undviker problemet att kritisera i namnet av Sanningen och man slipper därtill problemet med ideologins roll. Vår kritik situerar istället fenomenet i ett historiskt sammanhang och tydliggör hur det kan kopplas till subjekt, kunskap, praktiker och makt utan att för den skull ta en allt för normativ hållning. Vissa kanske ser det som en allt för trubbig kritik men i min mening så är den mer nyanserad, intressant och konstruktiv. Det finns nog med intressanta saker att analysera (och kritisera) utan att för den skull tvinga in dem i en dikotomi som använts allt för länge utan några närmre reflektioner på vad det är man gör.