Filosofin uppäten av fysiken?

Det pågår för tillfället lite av en konflikt mellan (vissa) fysiker och (vissa) filosofer som balanserar nära den gräns som går mellan "roligt att läsa" och bara "deprimerande". Men hursomhelst så är det intressant att få följa diskussionerna i andra kunskapsdiscipliner och vilken form av relation som man tänker sig ha till (vetenskaps)filosofi.

Det började med en bokrecension i The New York Times Sunday Book Review där en populärvetenskaplig bok av Lawrence Krauss blev ganska hårt sågad av fysikern och filosofen David Albert.
På detta följde sedan en intervju med Krauss som mestadels bara är sorglig, men där han går till hård attack mot filosofin, som sägs bli allt mer och mer irrelevant på grund av fysikens framsteg.
Och nu i onsdags har en replik på både intervjun och boken publicerat på en vetenskapsblog.

Måhända är hela grejen sammantaget ganska småbarnslig men det är i alla fall underhållande läsning.

Breivik, del II

DN publicerar idag en intressanta krönika om Breivik som rekommenderas.

Om Breivik tolkas som modern fascist – utifrån den aktuella forskningen om denna ideologi – upphör han vara ett mysterium. I stället blir han begriplig och hans handlingar logiska

Läs den här.

Breivik

Att rättegången mot Breivik och hans handlingar är det absolut mest rapporterade stoffet i svensk media kan knappast ha undgått någon som slagit på en radio eller tv de senaste veckorna. I centrum står så klart frågan om hans ansvar/skuld för det som hänt: är han galen, politiskt radikal eller endast empatilös? Eller allt? Man har också diskuterat vilken slags relation som Breiviks världssyn har med högerpopulistiska och högerextrema partier, däribland Sverigedemokraterna.Nu är jag inte så intresserad av att säga att Breivik gjorde som han gjorde på grund av det existerar partier som propagerar för en viss uppfattning om samhället - för jag tror inte att det går ett sådant enkelt kausalt samband mellan de två - men däremot bör man titta närmare på vilka form av diskurs som man till viss del har gemensam och hur den är uppbyggd. Det har gjorts andra analyser av Breivik med hjälp av Foucault (bland annat nämns han här) men oftast bara i relation till Foucaults arbete på "galenskap" eller fundamentalism men jag är av åsikten att det går att göra andra, kanske mindre intuitiva men ändock givande, kopplingar.

I en föreläsning vid namn Society must be defended (eller egentligen, Il faut défendre la société) gör Foucault en analys av en form av historie- och samhällsförståelse vars ursprung är från slutet av medeltiden och som går ut på att styrningen av samhället/nationen/historien i grund och botten karakteriseras av en kamp mellan grupper, till skillnad från den tidigare historieskrivningen som lyfte fram styrningen av samhället som en kontinuitet mellan härskare. Allt som oftast var den kampbaserade historian baserad på ras, i en väldigt lös mening som egentligen bara pekar ut två grupper som inte är likadana. I England var det saxerna mot de invaderade normanderna, till exempel. Med tidens gång installerar sig denna diskurs som ett verktyg för staten att legitimera sig själv och sina göromål, något som förvandlar kampdiskursen som

mutates utterly from the idea that there is a struggle between opposing forces which is basic to society to the idea that society itself is the agent caught in a struggle with its enemies both within and without—from the discourse of race struggle to that of state racism. This involves the idea of the nation as race, of a people as which is racially homogenous, for which internal and external racial others are dangers. (källa)

En annan form av Biopower?

Inkorporerandet av kampdiskursen på ett mer statsmässigt plan hänger samman med uppkomsten av en ny maktmodalitet som Foucault kallar biomakt eller biopolitik (biopower alternativt biopolitics). Biomakt är, till skillnad från tidigare maktformer där den primära utövningen är att döda de som skadar samhället, inriktad på ett främjande av befolkningen som en helhet, dess egenskaper, hälsotillstånd, etcetera. Biomakt syftar inte bara till att hålla befolkningen under kontroll utan har en positiv sida på så sätt att man vill öka befolkningens vitalitet, nativitet, produktiva förmågor och annat som maximerar samhällets tillstånd i stort.Biomakten vill utveckla, skydda och förbättra dess styrandeobjekt: populationen. Men som Kelly pekar på blir det därför paradoxalt att försöka få ihop en biomaktsmodalitet med den tidigare rätten att döda element ur befolkningen.

Hence there needs to be a way in which this killing can be squared with biopolitics. This is where state racism comes in. Our society is identified as a race which is threatened by racial enemies without and within; the population with which biopolitics is concerned is demarcated from the enemies of the population

 Och fortsättningsvis

State racism allows for the identification of enemies as being outside of the population, whether they are to be found inside or outside the boundaries of the state, and thus licenses the killing of these people, or simply letting them die, since part of the biopolitical technology, at least in its more developed form, is trying to keep people alive.

Det intressanta som Foucault gör i sin föreläsning är att han även visar på att detta samhällstänkande inte bara genomsyrar så uppenbara kandidater som det nazistiska styret i Tyskland utan även i många socialistiska och marxistiska styrelseskick. Att sköta om befolkningen kräver att man motarbetar kapitalistiska fientliga element i samhället och eliminerar dem om möjligt. Socialismen har om inte explicit accepterat biomakten som en viktig del i dess styre så i alla fall inte utmanat den utan förutsatt dess verkningar.

Men ja, Breivik. Trots den korta utvikningen om biomakt och statsrasism så tycker jag att det tillåter en att tänka lite annorlunda om kopplingen mellan Breiviks handlingar och sådana partier som Sverigedemokraterna men även om vårt politiska styre i stort. Breivik har ju sagt ett antal gånger att anledningen varför han utförde sina handlingar är för att skydda det norska (vita) folket mot de fiender som kulturmarxismen och det multikulturella samhället representerar. Endast genom att döda de som hotar befolkningen kan det norska folket få växa som det skall. På så sätt tar Breivik biomaktens uppmaning till sin spets och inkarnerar dess utövning i sig själv som enväldigt subjekt.
Men som Kelly visar i sin analys av Australien samt USAs krig i Irak är biomakten något som fortfarande strömmar genom våra västerländska samhällen och att maktmodaliteten innehar en viktig position i hur vi uppfattar världen och vad vi anser vara legitima sätt att agera och styra. Så även fast Breiviks framställning självklart är både extrem och totalt omoralisk är hans utgångspunkter kanske inte så radikalt annorlunda som det ibland framställs. Det är inte bara tal om att han blivit inspirerad av högerextrema partier utan en viktig del i hans ideologi finns bland våra normala samhällspraktiker med. Och frågan är om inte risken för att sådana här dåd återupprepas kvarstår om vi inte börjar försöka få upp ögonen för hur biomakten opererar i vårt moderna samhälle, och kanske hittar andra sätt att hantera de problem som vi står inför. Kelly formulerar det bra då han säger att

it seems to me that state racism in Foucaultʼs sense is an important, extremely simple, yet utterly necessary concept for understanding the gross inconsistencies in the valuation of human life by our society, whether it be in Iraq, in Woomera, or even in our own prison system. This is not to be confused with the claim that racism in the narrow sense is necessary to biopolitical societies – it is certainly possible that our states can eliminate narrow racial prejudices and still maintain their right to kill (although it is equally important to note that they have not done this). There needs only to be a chauvinism of the population as such, that takes as its a priori the slogan, “Society must be defended!”

Titt i arkiven

Som del i mitt ex-jobb så går jag igen gamla nummer av Psykologtidningen. Oftast väldigt härligt för det blir tydligt hur varje tid har sitt dominerande ramverk. Är tvungen att lägga upp denna bilden från en recension av en beteendeterapeutisk bok om skolfobi. En annan tid..

Artikeltips: New York state of mind : culture , history , and psychology in New York City

Det har kommit en spännande, och lyckligtvis engelsk, artikel i den primärt portugisiska tidsskriften Memorandum som alla borde läsa. Den är skriven av Wade Pickren och heter New York state of mind : culture , history , and psychology in New York City. Smidigt nog är den gratis och kan hämtas hem här! Abstracten är:

Place is important for understanding knowledge and scientific practices. In turn, knowledge and practice influence the place they occur. Place is not simply the stage where the real action happens, but it is itself constitutive of systems of human interaction, thus ideas are produced and shaped in resonance with their environments. Here the author argues that New York City was an important site for the growth and diversification of application of psychology during the decade of the 1920s. The city both shaped the science and practice that grew there and was shaped by it.

Geografi är tyvärr ett ganska underskattat område när det gäller vetenskapsstudier. Delvis, skulle jag tro, på en rådande uppfattning att kunskap (i.e., vetenskap) utmärks just av dess 'icke-spatialitet'. Men som en författare , citerad av Pickren, säger

Space is not simply the stage on which the real action takes place. It is itself constitutive of systems of human interaction. Ideas are produced in, and shaped by, settings. They must resonate with their environments or they could not find expression, secure agreement, or mobilize followers. 

Därför hoppas jag att man även börjar se sådan här forskning gällande den svenska psykologin. Idéhistorikern och psykoanalytikern Per-Magnus Johansson har skrivit ett antal böcker om psykoanalysens, och psykiatrins, historia i Göteborg men utöver det så är det ont om bra forskning vilket är synd för jag tror att man hade fått fram mycket intressant. Särskilt med tanke på Sveriges ganska säregna politiska och sociala historia med stark välfärdsstat, icke-indraget i andra världskriget, homogen befolkning med mera. Ett arbete som bara väntar på att bli gjort, med andra ord!

Podcasts om psykologins historia

För dem som vill lyssna om episoder, ämnen och personer som gjort avtryck i psykologins historia så kan jag rekommendera This week in the history of psychology, som precis börjat sända igen. Lättsmält och intressant, perfekt som något att lyssna på om man är ute och går!

Moderniteten

Tänkt att göra detta inlägget ett bra tag nu och känner att jag äntligen nog med tid över för att ta tag i det, i alla fall delvis.
Begrepp som modernism och postmodernism och deras relation har väl närmast blivit diskuterat till leda och de står mera för klichéfylld retorik än något annat vid det här laget. Trots detta tror jag att det finns en poäng i att utforska i om, och i så fall hur, moderniteten existerar för oss. Jag tror även att man gör detta bäst genom att följa Foucaults tanke om att vi borde "envisage modernity rather as an attitude than as a period of history. And by 'attitude,' I mean a mode of relating to contemporary reality; a voluntary choice made by certain people; in the end, a way of thinking and feeling; a way, too, of acting and behaving". Moderniteten är därför är ett sätt att orientera sig i världen, mer än en avgränsad tidsepok, och denna orientering är väl värd att analyseras.
Detta inlägg bör nog ses mera som del 1 i en än icke bestämd följetong om moderniteten än något slutgiltigt svar. Men jag har tänkt att börja med att återvända till en bok som jag kort nämnt innan, Bruno Latours We have never been modern.

Latour är nog mest känd för sin Actor-Network-teori (ANT). I korta drag går den ut på att beskriva hur nätverk sätts samman genom att sammanfoga olika element, eller aktörer, i heterogena samlingar och hur dessa nätverk vidmakthålls. Ett sådant nätverk skulle t.ex kunna vara psykoterapi som innehåller både idémässiga element i form av teorier om människan, terapeutiska interventioner, ett visst terapeutiskt språk med mera; mänskliga aktörer i och med terapeuten, klienten, gruppen; fysiska beståndsdelar såsom stolar, bord, rum; institutionella ramverk, etcetera. Nätverk kommer att ha olika styrkor beroende på vilka slags element de inkorporerar och hur dessa relationer upprätthålls. ANT är i min mening en väldigt kraftfull teori som kan appliceras på en mängd olika situationer. Man kan bland annat beskriva hur upptäckten av en ny peptid kan förstås som skapandet av ett nätverk där man blandar politiska policys, djurförsök, apparater för isolationen av hormoner, kontorspersonal, standardiserade formulär, övertalningsförsök, ekonomiska incitament och informell kunskap om andra forskare. En vild kombination som i sin varierade sammansättning blir hållbar och svårare att bräcka för andra.
Det som utmärker ANT är att man inte gör någon egentlig skillnad mellan olika aktörer. Ett nätverk kommer att innehålla mänskliga såväl som icke-mänskliga aktörer och inkludera både mikro- och makrofenomen (Latour menar att det inte finns någon kvalitativ skillnad mellan lokala händelser och mera globala utan allt handlar om hur stor utsträckning ett nätverk har). Det finns ingen hemlig hand bakom kapitalismen, för att ta ett vanligt exempel, utan kapitalismens mekanismer är helomfattande därför att den är sammansatt av ett väldigt brett nätverk som innehåller människor (arbetare, kapitalister, börshajar, torghandlare etc), materiella ting (fabriker, produktionsmedel, affärer, media), idéer (tanken om den liberala människan, äganderätt, med flera) och så vidare som skapar så många och diverse relationer mellan element att det är svårt att bryta upp nätverket genom att attackera enskilda punkter.

Latours argument gällande moderniteten är enkelt men genialt. Han menar att vi lider under den moderna föreställningen att saker och ting kan placeras i enkla kategorier. Antingen är det materiellt eller idealiskt; värdeladdat (politik) eller neutral (vetenskap); naturligt eller kulturellt; subjektivt eller objektivt; arv eller miljö. Moderniteten är grundad i denna dualistiska uppdelning där vi är besatta av att 'rena' världen av sådant som verkar överskrida kategorierna och placera dem på rätt plats. Problemet är att saker och ting hela tiden omfattar alla dessa kategorier samtidigt: det är både politiskt och vetenskapligt, naturligt och kulturellt etcetera, något vi såg i ANT. Vår värld är befolkad av hybridnätverk  - i Latours exempel ser vi bland annat AIDS, global uppvärmning och vetenskapens utbredning - men eftersom vi är fast i en modern inställning vägrar vi att erkänna att detta är möjligt vilket gör att vi inte kan hantera dessa problem på ett bra sätt. Istället anser vi att allting bör sättas i sitt korrekta vattentäta skott. Det västerländska samhället har försökt lösa problemet med de icke-accepterade hybriderna på olika sätt, där Latour hävdar att man bör se postmodernismen och den primitivistiska antimodernismen som två svar. Lösningen är dock att vi måste acceptera vår hybridiserade värld, för det är först då som vi på riktigt kan utvärdera effekterna av de hybrider vi gett upphov till. Detta är även varför Latours bok heter We have never been modern då vår värld alltid varit full av hybrider, något som man erkänt i alla andra samhällen förutom vårt. Modernismen är helt enkelt en icke-fungerande illusion.

Som sagt, enkelt men genialt. Om man tvivlar så kan man göra vad Latour gör i början på boken. Läs en dagstidning och se hur ofta som artiklarna hoppar mellan olika kategorier som "egentligen" inte ska ha med varandra att göra:

The same article mixes together chemical reactions and political reactions. A single thread links the most esoteric sciences and the most sordid politics, the most distant sky and some factory in the Lyon suburbs, dangers on a global scale and the impending local elections or the next board meeting. The horizons, the stakes, the time frames, the actors - none of these are commensurable, yet there they are, caught up in the same story.