Möjligheterna för en gemensam teori för psykologin?

Nyligen stötte jag på en post på bloggen Notes from Two Scientific Psychologists som argumenterade för att det är dags för psykologin att skaffa sig en grundläggande teoretisk inriktning. Med det menar de att det saknas ett gemensamt teoretiskt ramverk som hjälper till att formulera frågeställningar, relatera empiriska fynd till, avgränsa forskningsområden samt skapa en holistisk disciplin. Istället fylls psykologin av mängder av fristående och divergerande forskningsresultat som man sedan försöker förklara med hjälp av illa gjorda ad hoc-teorier. Utan en gemensam grund återstår det bara kaos.

This fragmentation means psychology is doing nothing but running in empirical circles: there's nothing resembling progress. All you get are individuals with their own collection of hunches running their own experiments on their own little experimental phenomena. Psychology needs to pick a side, suck it up and get on with some for a change.

Blogförfattarna menar att det nu är hög tid för psykologin att träda in i "normalvetenskap-fasen", vilket är en referens till Tomas Kuhns vetenskapshistoriska modell där en vetenskap arbetar inom ett gemensamt paradigm (det normalvetenskapliga tillstånd) som sedan avlöses av en vetenskapsrevolution som leder till etablerandet av ett nytt ledande paradigm. Ett klassiskt (om ändock ofta övertolkat) exempel är fysiken där man gick från en Newtonbaserad fysik till en relativitetsbaserad dito.

Inlägget är behäftat med ett antal problematiska punkter, där varje punkt egentligen är värd ett eget inlägg (t.ex den ganska teoridrivna "metateori" som de postulerar att vetenskapen arbetar från och som på senare år bemötts av flera författare. Dessa bortser jag dock från för tillfället. Frågan som jag ställer mig är istället om det är möjligt att ha en gemensam teori för alla de subspecialiseringar av psykologin och fortfarande bibehålla den position i samhället som disciplinen besitter? Jag är tveksam till detta.

Psykologin som ämne har i princip varit "teoretiskt förvirrad" sedan starten (se till exempel Martin Kuschs bok som jag sammanfattade för ett tag sedan) och många är de som argumenterat för att just deras teori bör inta platsen som den organiserande principen, precis som blogförfattarna gör. Men den situation som anhängarna ser som pinsam, okonstruktiv och beklagansvärd har en del samhälls- och ídehistoriska forskare sett som gynnsam. Förutom min omtjatade favorit Nikolas Rose så har fler börjat se den applicerade psykologin som värd att ta på allvar i sin egen rätt, förstådd som åtminstone delvis självständig från den teoretiska/akademiska psykologin. En lättläst introduktion till ett sådant perspektiv ges av Jeroen Jansz och Peter Van Drunen där de beskriver hur den tillämpade psykologin bredde ut sig inom olika samhällssfärer under 1900-talet. Anpassningen, och genomslaget, av psykologin i så vitt spridda områden som hemmet, skolan, fabriken, militären, mentalsjukhuset med mera tror jag inte hade gått om man utgått från en enda teoretisk bakgrund. Jämfört med fysiken vars tillämpningar oftast sker i särskilt utsedda och strukturellt unika lokaler såsom laboratorium och partikelacceleratorer så har psykologin helt andra förutsättningar och krav. Detta kan också vara en anledning till att blogförfattarna är så inne på en gemensam teori, då de tillhör det kognitionspsykologiska fältet vilket får sägas vara av en ganska allmän- och grundvetenskaplig karaktär. Dessa brukar - i alla fall är min fördom så - vara mer präglade av ett gemensamt paradigm, jämfört med bland annat pedagogik och dylika discipliner.

Att psykologin ser annorlunda ut gällande sin teoretiska form beroende på var den tillämpas är således ett historiskt argument för tanken att kunskap och sociala strukturer/grupperingar samspelar, något som jag ofta argumenterat för i bloggen (samt i min uppsats). Följden blir att en homogenisering av psykologins tankegods kommer att inskränka på dess förmåga att vara verksam i så vitt skiljda områden som den är för tillfället. Det är en samhällelig konsekvens jag tror få psykologer är villiga att acceptera. Eller?

Specialnummer av SSS: Kuhn och Latour

I juninumret av Social Studies of Science finns det en specialsektion dedicerad åt Kuhns The Structure of Scientific Revolutions samt Latours Science in Action, då de kom för 50 respektive 25 år sen. Då jag berört dessa författare tidigare i bloggen så kan det ju vara roligt att läsa vad Science Studies-folk tänker om dem och deras verk. Tyvärr krävs det tillgång till journalen, t.ex genom universitetsbibliotek. Numret återfinns på http://sss.sagepub.com/content/42/3.toc

Behövs det en ny form av kritik?

Som en sorts uppföljning på mitt tidigare inlägg så har jag precis fått tag på en text av Bruno Latour där han berör behovet av att på nytt utvärdera vad det innebär att 'göra kritik', särskilt i relation till vetenskaperna. Han själv uttrycker det så här:

My argument is that a certain form of critical spirit has sent us down the wrong path, encouraging us to fight the wrong enemies and, worst of all, to be considered as friends by the wrong sort of allies because of a little mistake in the definition of its main target. The question was never to get away from facts but closer to them, not fighting empiricism but, on the contrary, renewing empiricism.

Hela texten går att finna här. 

Ideologi och kritik

På sistone har jag allt mer börjat fundera på ideologibegreppet och dess roll i samhällsanalyser (mycket på grund av att jag läst Barbara Cruikshanks The Will to Empower, en bok som jag kommer återkomma till). Inom klassiska samhällsanalyser, och då särskilt sådana med en 'kritisk inriktning', är ideologibegreppet närmast stapelvara och det används för att avmystifiera och precisera diverse samhällsfenomenen och -processer. Ett klassiskt exempel är Den tyska ideologin av Karl Marx och Friedrich Engels där de argumenterar för att den styrande samhällsklassens ideologi mörkar det faktiska samhällstillståndet och försätter arbetarna i en illusion där de inte kan greppa att de blir utnyttjade. I en sådan här analys mobiliseras därför ideologibegreppet för att visa på hur samhällsideologin legitimerar ett orättvist samhälle. De trossystem, kunskapsfält, värderingar och människouppfattningar som ideologin innefattar är således illusoriska och falska då de endast existerar för att mörka och rättfärdiga den styrande klassens intressen. Mot ideologin måste man ställa den neutrala sanningen som kan visar på hur det faktiskt ter sig, bortom ideologins lögner. Kunskap och makt är tvärt åtskilda.
Detta sätt att bedriva samhällsanalyser har sedan Marx och Engels tid spritt sig och appliceras inom flertalet områden, däribland psykologin. Det är ganska lätt att hitta böcker och artiklar om psykologin som grundar sig i denna dikotomi mellan å ena sidan ideologi, å andra sidan objektiv, neutral sanning och där man strävar efter att visa på hur psykologins funktion är att rättfärdiga kapitalism, patriarkat, rasism med mera. Ur ett sådant perspektiv är psykologin endast en falskhet och dess teorier, modeller och praktiker har inget sanningsvärde.

Min uppfattning är det väldigt lätt att falla tillbaka på ideologibegreppet i ens analys och kritik, möjligen för det är så vedertaget inom den västerländska kulturen. Problemet är att det är ett väldigt trubbigt redskap och det bygger på antaganden som jag allt mer börjat tvivla på. I en intervju så tydliggör Foucault hans invändningar mot ideologibegreppet, och de är värda att återge i sin helhet.

The notion of ideology appears to me to be difficult to make use of, for three reasons. The first is that, like it or not, it always stands in virtual opposition to something else which is supposed to count as truth. Now I  believe that the problem does not consist in drawing the line between that in a discourse which falls under the category of scientificity or truth, and that which comes under some other category, but in seeing histori­cally how effects of truth are produced within discourses which in themselves are neither true nor false. The second drawback is that the concept of ideology refers, I think necessarily, to something of the order of a subject. Third, ideology  stands in a secondary  position  relative to something which  functions as its infrastructure, as its material, economic determinant, etc. For these three reasons, I think that this is a notion that cannot be used without circumspection. (The Foucault Reader, s.60)

För att summera så ser Foucault tre aspekter av ideologibegreppet som problematiska: ideologi ställs alltid mot en påstådd sanning; ideologi involverar, på något sätt, ett subjekt som blir förd bakom ljuset; samt ideologin står alltid i en underordnad position till något mer fundamentalt och som determinerar det uttryck som ideologin tar. Foucault ser därför inte att man kan använda sig av ideologibegreppet på ett så obegränsat sätt som annars oftast gör inom kritiska diskurser.

Jag har länge haft svårt att till fullo greppa vad man bör ersätta ideologianalyserna med utan att det blir uddlöst. Om man inte kan kritisera ett fenomen i namnet av en "sannare sanning", vad gör man då? Svaret ges (bland annat) av Cruikshanks bok, då hon förevisar ett väldigt bra exempel på hur man kan genomföra analyser utan att tänka i termer av sanning/ideologi.

I ett av bokens kapitel  undersöker Cruikshank den rörelse som från och med kring begreppet självförtroende (eng. self-esteem) och som argumenterar för att självförtroende är en kritisk resurs i människors liv: allt från utanförskap och kriminalitet till arbetsproduktivitet och mental hälsa kan kopplas på olika sätt, och olika starkt, till självförtroende. I USA sjösattes flera utredningar, projektgrupper och reformplaner i syfte att kartlägga, mäta, analysera och stärka det amerikanska folkets självförtroende. Man försökte lära skolelever, chefer, fångar med mera att hantera sitt självförtroende, samt effekter av en brist på densamme. På så sätt intog själva begreppet en central plats i de försök att styra andra samt sig själv då det blev en resurs för att göra världen förståelig och möjlig att agera i. Självförtroende blev navet i en helt ny maktkonfiguration som skapade nya kopplingar mellan staten,samhället och individen.

Det skulle vara ganska lätt hänt att man försökte förstå detta fenomen i termer av ideologi: självförtroende är en ideologisk term som syftar till att bortförklara och täcka över det kapitalistiska samhällets utsugning; ett begrepp som stärker den narcissistiska, individualiserande kulturen som präglar det amerikanska samhället och vidmakthåller en ökande konsumption; etcetera. Självförtroende blir då en illusion, en samhällslögn.

Cruikshank tar dock en annan väg. Självförtroende har absolut använts på ideologiska sätt, men det kan knappast ses som en heltäckande beskrivning av fenomenet. Låt oss istället närma oss det genom begreppets "positivity", med andra ord genom att analysera begreppet i dess faktiska existens, istället för att utgå ifrån att det endast fungerar som en illusorisk täckmantel över något mer grundläggande. För att förtydliga:

By "positivity", [Foucault] seems to have had in mind how certain ways of thinking, by embodying a certain style of reasoning, ordered som aspect of existence or defined some field of knowledge. (J. Miller, The Passion of Michel Foucault, s. 29)

Ens analys baserar sig därför inte på vad fenomenet/begreppet/diskursen gömmer. Istället intresserar man sig för vad det möjliggör, vad effekterna blir. Självförtroende, oberoende begreppets "absoluta sanningshalt", har som konsekvens att det möjliggör nya sätt att förstå, analysera och påverka sig själv och andra människor. Det leder till att nya former av subjekt uppstår (personen som är kriminell på grund av lågt självförtroende eller som mobbar för att man saknar självförtroende), lägger grunden för nya praktiker (gruppövningar i skolan för att stärka självförtroendet, managementkurser för att chefen skall bättre kunna hantera sina anställda) och skapar nya kopplingar mellan kunskapsområden. Det är även i detta området som analysens kritiska kraft kommer fram, då den visar på effekter som är bortom de enskilda aktörerna. För att återigen citera Foucault:

People know what they do; frequently they know why they do what they do; but what they don't know is what what they do does. (H. L. Drefys & P. Rabinow, Michel Foucault: Beyond structuralism and hermeneutics, s. 182)

Det får som effekt att man undviker problemet att kritisera i namnet av Sanningen och man slipper därtill problemet med ideologins roll. Vår kritik situerar istället fenomenet i ett historiskt sammanhang och tydliggör hur det kan kopplas till subjekt, kunskap, praktiker och makt utan att för den skull ta en allt för normativ hållning. Vissa kanske ser det som en allt för trubbig kritik men i min mening så är den mer nyanserad, intressant och konstruktiv. Det finns nog med intressanta saker att analysera (och kritisera) utan att för den skull tvinga in dem i en dikotomi som använts allt för länge utan några närmre reflektioner på vad det är man gör.

Återkomsten!

Tro det eller ej men har jag inte gett upp bloggen utan jag har bara haft extremt mycket runt omkring att fixa innan jag känt att jag har tid att skriva här med. Men nu ska det bli ändring på det!
Som en liten ursäkt så har jag tänkt att jag skall lägga upp en av de anledningar till att jag inte skrivit så mycket, nämligen min examensuppsats. Här är min abstract (vilken härlig mening att få skriva).

Fastän psykologer och psykologins ställning i samhället ofta sägs ha förändrats så finns det väldigt lite forskning gjord på yrket. Särskilt saknas det studier som inriktar sig på att undersöka omdaningar i den svenska psykologprofessionen över tid. Syftet med uppsatsen är att granska, beskriva och analysera den svenska psykologprofessionen mellan åren 1990 och 2010. Studiens empiriska material utgörs av de nummer av Psykologtidningen, vilket är Svenska Psykologförbundets officiella tidning, som utgivits under dessa år. Dessa har analyserats med hjälp av en diskursanalytisk ansats som utgår från de metoder och teorier som den franska historikern och filosofen Michel Foucault utarbetade. Som analysredskap har även Foucaults begrepp styrningsmentalitet (eng.governmentality) använts för att kunna positionera fynden i ett större historiskt perspektiv.  

Resultatet visar på att diskursen om psykologprofessionen har genomgått ett antal förändringar sedan början av nittiotalet. Den dominanta ställning som psykoterapeutpositionen haft sedan 1980-talet har börjat luckras upp och i dess ställe har nya yrkesuppgifter såsom testning, handledning och chefskap vuxit fram med konsekvensen att yrket blivit mer heterogent. Det har även skett en förskjutning i fokus från vikten av att inrikta sig på att behandla psykisk ohälsa till att främja hälsa, vilket medfört att man börjat röra sig bort från de psykiatriska verksamheterna. Istället framhävs vikten av att arbeta inom förebyggande verksamheter såsom vårdcentraler, skolor och företagshälsor.  Utöver detta har yrket omformulerat sitt förhållande till det omgivande samhället. Sedan mitten på 1990-talet så har det börjat ses allt mindre självklart att psykologer skall arbeta inom den offentliga sektorn. Psykologkåren har även försökt anpassa yrkesrollen till att bli mer gångbar i media. Dessutom har man börjat uttrycka psykologins förtjänster i mer ekonomiska termer, i syfte att konkret kunna visa på ens nytta för samhället. Slutligen har synen på yrkets kunskapsgrund skiftat då psykoanalysen tappat i inflytande. Istället har en mängd andra teorier och modeller brett ut sig med implikationer för yrkets vetenskapsfilosofiska antaganden. Samtidigt har det skett en mer praktisk och politisk kodifiering av vilka former av kunskap som ses som trovärdiga, i och med etablerandet av en specialistordning samt den omskakande debatten om evidensbasering. Dessa händelser har påverkat vilken forskning som ses som tillförlitlig för psykologens arbetsutövning.  

Förändringarna gällande diskursen kring psykologyrket kan förstås i ljuset av en förskjutning i den dominerande styrningsmentaliteten i det svenska samhället, från en välfärdbaserad till en neoliberal styrningsform. Detta har medfört att psykologprofessionen har haft nya samhälleliga krav och behov att förhålla sig till, mot vilka man har artikulerat sin samtida yrkesutövning.

Uppsatsen är lång men, om jag får säga det själv, ändå hyfsat lättläst och kan nog vara intressant för alla de som intresserar sig för psykologi och psykologyrket i Sverige. Den går att hämta hem här. 

Filosofisk roast

Ibland är de roligaste dissarna gjorda av akademiker. Ett exempel är en väldigt skarp recensionen på en bok om avsky, återfinns på http://www-personal.umich.edu/~humean/strohmingermcginn.pdf

Lästips: John Protevi - What does Foucault think is new about neo-liberalism

Medan jag satt och letade lite material till min uppsats så stötte jag på ett utkast till en artikel av John Protevi, en filosof känd för sin kunskap om kontinental filosofi samt sin "ägighet" då han lägger ut allt sitt material till kurser, artiklar med mera på sin hemsida (som rekommenderas). Artikeln heter "What does Foucault think is new about neo-liberalism" och är en väldigt bra genomgång dels av frågan artikeln benämner, dels av hur man kan förstå Foucaults ontologi och epistemologi visavi historiska skildringar. Rekommenderas!