Historia och psykologi - en omöjlig kombination?

Att påstå att psykologin inte har en särskilt stor sensibilitet för historia kan knappast ses som en överdrift. Oftast porträtteras psykologin som studiet av människans känslor, tankar och beteenden utifrån ett universellt perspektiv, med andra ord människans psykologi som ett fenomen som står bortom tid och rum.
Eftersom psykologin i princip endast intresserar sig för en sådan förståelse, och där det enda undantaget är den ofta ganska fattigt konstruerade "crosscultural"-varianten, så har man heller aldrig haft någon anledning att införa ett historiskt perspektiv i disciplinen. Dock brukar man alltid ha med ett kort avsnitt i varje lärobok med ämnets historia, men det här skrivs i princip alltid i formen av "Oj, vad tokig man tänkte förr. Men nu vet vi ju bättre!" (för en problematisering av psykologins historia, se fotnot 1).

Den här sortens historieskrivning brukar ofta kallas antingen "presentism" eller "Whig history", döpt efter en viss sorts engelska historieskrivare som under 1700- och 1800-talet skapade historieskildringar som skildrade historien som en enda lång marsch mot historiens klimax, vilket de tog som den brittiska konstitutionella monarkin. Inbakade i den här sortens skildringar finner man alltså en viss form av teleologi, att historien har ett ändamål eller syfte vilket i många fall blir det som historikern själv representerar. Genom att använda sig av detta ramverk förminskar man, och oftast utelämnar, allt runt omkring då slutresultatet är givet, självklart och nödvändigt.

En teleologisk hållning är väldigt vanlig inom vetenskapen, särskilt hos mera populärvetenskapliga framställningar. Vetenskapen (som man i ett lätt svep buntar ihop till ett enhetligt fenomenen, en förståelse som problematiseras bland annat av Peter Galison et al.) baseras på en kumulativ progressiv rörelse som bit för bit avtäcker världens struktur.
Den här uppfattningen har dock blivit utmanad inom vetenskaphistoria och -sociologi, med sin start redan så långt tillbaka som på 1930-talet. Och jag tror att det är denna utmaning som man måste ta i beaktande om man vill försöka förena psykologin med ett historiskt perspektiv. Så låt oss därför kort sammanfatta dess utveckling.

Jag nämnde att man redan på 1930-talet började ifrågasätta tanken om att vetenskapen och det skedde genom Ludwik Fleck som då släppte The Genesis and Development of a Scientific Fact där han visar på att alla forskningssamfund präglas av ett visst "tankestil" inklusive medföljande mönster i perception, metodik med mera. Dessa samfund förenade av en och samma tankestil kallade han för tankekollektiv och kan förstås som följande:

[Tankestilen] is characterized by common features in the problems of interest to a thought collective, by the judgement which the thought collective considers evident, and by the methods which it applies as a means of cognition.

Dessa mönster handlar inte bara om begränsningar i kunskapsansamlingen, utan är fundamentala delar i att kunna skapa kunskap överhuvudtaget. Kunskap kan endast förstås i relation till en viss sorts tankestil (för mer info, läs vidare här och för ett exempel se fotnot 2)! Och eftersom dessa tankestilar är influerade av historiska och sociala processer så innebär det även att dominerande tankestilar tynar bort och ersätts av nya stilar, med andra uppfattningar om vad som kan och bör uppfattas, vad som skall räknas som bevis och vilka metoder som skall ses som legitima. Därför är vetenskapsutvecklingen inte kontinuerlig utan osammanhängande och "revolutionär".

Fleck var dock före sin tid och det dröjde fram tills 1960-talet innan den anglosaxiska världen började komma ifatt, för 1962 släppte Thomas Kuhn sin numera klassiska bok The Structure of Scientific Revolutions. I den argumenterar Kuhn för att vetenskapen måste förstås som att den bedrivs inom olika paradigm, ett diffust begrepp men som närmast kan förstås som ett sammanhängande världsförståelse eller perspektiv, förenat i vissa grundläggande antaganden. Som man lätt ser så är det väldigt likt Flecks begrepp tankestil! Vetenskapsmän arbetar inom ett visst paradigm - ett tillstånd Kuhn kallar normalvetenskap - tills nog med avvikande och oförklarbara fenomen har påträffats. Då sker en vetenskapsrevolution och ett nytt paradigm sätts på plats. Valet av det nya paradigmet är inte bara beroende på hur väl det "löser problem" utan kan handla om enkelhet, flexibilitet, hur väl det går samman med andra värderingar med mera.
Ett vanligt refererat exempel på en sådan revolution skulle vara kvantfysiken, som fungerar på andra sätt än den klassiska fysiken (så klart är detta en väldigt förenklad bild av paradigmskifte då dessa även fungerar tillsammans i viss mån) och har andra uppfattningar om samma fenomen, till exempel massa. Så även i Kuhns modell av vetenskapen så är den diskontinuerlig.

Det här har varit en crashcourse i väldig tidig vetenskapssociologi, en jag har tänkt att utveckla och fördjupa längre fram. Men nu kan vi ställa oss frågan: Vad har då allt detta med psykologin att göra? Jo, för om kunskapsansamlingens gång inte är kumulativ, progressiv och nödvändig så får historia en annan roll när det gäller att förstå var vi befinner oss i nuläget. Som Kuhn inleder sin bok:

History, if viewed as a repository for more than anecdote or chronology, could produce a decisive transformation in the image of science by which we are now possessed.

Så först och främst, om vetenskapens utveckling inte är kumulativ så kan vi heller inte prata om att den rör sig mot ett specifikt mål, att den har en "slutstation". Istället måste man förstå varje tankestil eller paradigm som mer eller mindre autonomt med sina egna krav gällande metodik, sina egna objekt att undersöka, sin unika perception och en egen uppfattning om vad som utgör bevis. På detta sätt försvinner varje möjlighet tilll att skriva en Whig-baserad-redogörelse över psykologins utveckling. Det som återstår är att skriva olika kunskapskonfigurationer - med andra ord olika uppsättningar av metoder, teknologier, objekt och normer - och hur dessa varierat genom tiderna.
Jämte dessa variationer krävs det att man även analyserar de samhällstillstånd kunskapen verkat i, de problem den sagt sig ha svar på, de värderingar som legat till grund för metodval, vilka ekonomiska intressen som spelat in, etcetera. Historien blir mer än bara den bok där framgångar och misslyckanden skrivs in, utan den får en skapande, produktiv roll i vår förståelse av vetenskap.
Så när det kommer till psykologin är det endast genom att analysera dess framväxt och förbindelser med samhället i övrigt som vi kommer att kunna förstå varför den tagit dagens form och där får det historiska perspektivet en framträdande roll.

Fotnot 1: Smith, R. (2005) The history of psychological categories. Studies in History and Philosophy of Science Part C, 36(1), 55-94.
Fotnot 2: De Camargo Jr., K. R. (2002) The thought style of physicians: Strategies for keeping up with medical knowledge. Social Studies of Science, 32(5-6), 827-855.