Ranka de mest inflytelserika psykologerna!

Ett par psykologihistoriaforskare har skapat ett spel, om man nu kan kalla det så, där man skall välja vilken av två psykologer som man tycker gjort mest avtryck i världen. Sedan får man ett nytt par som man skall välja mellan, och så fortsätter det tills man är nöjd. Roligt och till och med lite beroendeframkallande! Spelet finns här.

Hur replikerbar är den psykologiska forskningen?

The Atlantic har skrivit en intressant artikel om de problem som verkar finnas inom psykologin när det gäller att kunna reproducera samma resultat som tidigare studier påvisat. En forskare i USA har tillsammans med en mängd kollegor replikerat 100 psykologistudier och slutsatsen är deprimerande:

Although 97 percent of the 100 studies originally reported statistically significant results, just 36 percent of the replications did. ... They also considered the effect sizes of the studies. These measure the strength of a phenomenon; if your experiment shows that red lights make people angry, the effect size tells you how much angrier they get. And again, the results were worrisome. On average, the effect sizes of the replications were half those of the originals.

Frågan blir hur detta kommer tas emot i forskarvärlden. Är det ändå godtagbara replikationsresultat? Är det viktigare - som en i artikeln skriver - att sträva efter innovativa resultat och då får man räkna med en del "false positives"? Är det ett tecken på krisen inom psykologin? Förhoppningsvis leder det åtminstone till en vettig diskussion kring forskningsprocessen och vilka normer och verifikationskriterier som bör råda.

Artikel: Consciousness Began When the Gods Stopped Speaking

Bloggen Mindhacks tipsar om en spännande artikel i Nautilus om Julian Jaynes klassiska bok The Origin of Consciousness in the Breakdown of the Bicameral Mind från 1976. Jaynes drev den fascinerande (och spekulativa) tesen att människans självmedvetande först uppstod ca 3000 år sedan och att man innan dess upplevde det som att den inre röst som vi nu tänker är oss själva egentligen var gudarnas röst. Artikeln beskriver hur Jaynes kom att bli intresserad av självmedvetande som fenomen, hur hans bok kom till men också hur dagens neuroforskare och filosofer ser på Jaynes påståenden.

Hitta artikeln här: Consciousness Began When the Gods Stopped Speaking

Artikel: Does Psychology Have a Gender?

Alexandra Rutherford, Kelli Vaughn-Johnson och Elissa Rodkey har skrivit en kort text om den "könade" psykologin och den "könade" psykologen i The Psychologist:

Gender historian Judith Zinsser has recently commented that, ‘Historians of every region of the world know that “learning” and the “learned” have not been fixed entities. All that has been fixed in the past is the sex and gender of those who defined the concept and enjoyed its prerogatives’ (Zinsser, 2014, p.5). So we pose the questions, Does psychology have a gender? What would a history that approached psychology as itself gendered look like? Why would it matter?

 Hitta den här!

Madness and Meaning: Depictions of insanity through history

Psykiatrihistorikern Andrew Scull har skrivit en lättläst och trevlig översiktsartikel om "galenskapens" historia samt illustrerat denna med fascinerande bilder. Artikeln, som finnes här, rekommenderas starkt som eftermiddagsläsning!

Avbildningen av den babyloniska kungen Nebuchadnezzar drabbad av galenskap

Temanummer av History of Psychiatry från 2011

Jag råkade nyligen stöta på ett intressant nummer av tidskriften History of Psychiatry med temat "Writing the history of psychiatry in the 20th century". Numret är ett par år gammalt och verkar ha gått ganska obemärkt förbi, åtminstone om man tittar på hur många citeringar som artiklarna fått, vilket är synd för många av dem är riktigt bra. Särskilt bra är den introduktionsartikel som ramar in numret och som lyfter fram behovet av att hitta nya narrativ gällande psykiatrin, istället för att återanvända de traditionella dito som dels har sina rötter i den antipsykiatriska rörelsen från 1960-talet, dels i stor del bygger på forskning gjord på psykiatrins historia på 1800-talet. Dessa, menar Volker Hess och Benoît Majerus, är inte adekvata för att beskriva psykiatrin efter Andra världskriget.

In recent decades we have seen innumerable different studies on psychiatry in the twentieth century published each year in which we learn much about the foundation and emergence of particular hospitals, the introduction and advance of new treatments and the development of classifications for psychiatric illnesses and their impact on medical practice. However, re- examining these studies – which is what we would like to do in this introductory article – raises the question of the way in which historiography is associated with a theoretical framework that helps us to understand the specific features of psychiatry in the late nineteenth and early twentieth centuries, but not in the present one.

 Hess och Majerus pekar på tre tänkbara vägar framåt: frigöra sig ännu mer från sin antipsykiatriska genealogi; bli metodologiskt och teoretiskt inspirerad av Science Studies; samt bli bättre på att tänka nya former av periodisering. Tre tips som undertecknad tycker låter strålande och som alla kan leda till en mer intressant och nyanserad historieskrivning av psykiatrin och dess roll i samhället.

'The ontological turn' och psy-disciplinerna, del 1

Jag skulle vilja återvända till ett ämne jag skrivit lite om tidigare, nämligen ontologi, konstruktionism och vetenskapssyn. I mitt tidigare inlägg redogjorde jag kort för ett par olika sätt att närma sig frågan och att jag personligen är mera dragen åt Actor network-theory-hållet än vad jag är åt de två andra perspektiven. I detta inlägg har jag tänkt ägna mig mindre åt att jämföra olika ansatser och mera fokusera på att fördjupa vad det är jag finner intressant i de strömningar som ANT är en del av samt hur de kan spela en betydelsefull roll i att skänka nya sätt att se på psy-vetenskaperna.

ANT har, som sagt, fått utgöra mitt exempel på de nya sätt att teoretiska kring vetenskap, samhälle och kunskap som börjat växa fram, men faktum är att det egentligen bara är en "tradition" bland många. Vad exakt som den övergripande rörelsen, eller vad man nu vill kategorisera det som, bör kallas är inte helt enkelt. Termer som man kan stöta på i litteraturen är New Materialism, the Ontological Turn, Material Semiotics, Agential Realism, Enactment, Posthumanism, Empirical Ontology, Postrepresentationalism - ja, listan går att fyllas på i all oändlighet. Jag kommer huvudsakligen använda mig av the ontological turn för att termen gör kontrasten tydlig med the linguistic turn, vilket föregick den förstnämnda och som också får representera mycket av det som man vänder sig mot. Den korta versionen av the linguistic turn är att många akademiker, filosofer, samhällsvetare och dylikt under åren efter Andra världskriget började uppmärksamma språkets roll för vår världsuppfattning och kunskapsanspråk. Istället för att förstå språket som ett mer eller mindre oproblematisk medium för såväl världen som för "vårt inre" så började man argumentera för att språket är konstituerande - med andra ord, skapande, och det skrevs väldigt mycket om hur språket bidrar till konstituerandet av såväl subjekt (vilka vi är/tror vi är) som objekt. En viktig del i denna vändning var att man därtill började bli allt mer skeptisk till idén att det går att "nå" en värld "där ute" på ett relativt självklart sätt. Det enda vi kan ha vetskap om är våra förställningar och representationer om vad världen, aldrig världen i sig självt. Det öppnar sig på så sätt en avgrund mellan representationer och vad som sägs representeras. Ontologi, läran om hur världen är beskaffad, försvinner sålunda helt som diskussionsämne därför att det är en omöjlighet för oss att kunna få reda på hur det faktiskt ligger till. Istället blir epistemologi, läran om hur vi får kunskap och vad kunskap är, blir istället det enda som återstår.

Jag tror inte att någon hävdar att den 'språkliga vändningen' varit onödig eller fel; tvärtom så har den gett oss mycket värdefull kunskap om produktionen av kunskap, om språkets roll att underbygga och reproducera maktrelationer, ojämlikheter, om vetenskapens plats i samhället, etcetera. Däremot menar många som arbetar "inom" den ontologiska vändningen att det uppstår en mängd teoretiska och praktiska problem i och med att det uppstår ett sådant glapp mellan representationer och det som skall representeras - problem som aldrig kommer gå att lösas inom det ramverk som den språkliga vändningen utgör. Filosofen Joseph Rouse skriver i sin bok från 1996 (skamlöst stulet ur Barad, K. (2003). Posthumanist Performativity: Toward an Understanding of How Matter Comes to Matter. Signs: Journal of Women in Culture and Society, 28(3), 801–831):

I want to encourage doubt about [the] presumption that representations (that is, their meaning or content) are more accessible to us than the things they supposedly represent. If there is no magic language through which we can unerringly reach out directly to its referents, why should we think there is nevertheless a language that magically enables us to reach out directly to its sense or representational content? The presumption that we can know what we mean, or what our verbal performances say, more readily than we can know the objects those sayings are about is a Cartesian legacy, a linguistic variation on Descartes’ insistence that we have a direct and privileged access to the contents of our thoughts that we lack towards the “external” world.

Eller som Bruno Latour skriver i Pandora's Hope:

What I have been groping toward, from the beginning of this book, is an alternative to the model of statements that posits a world “out there” which language tries to reach through a correspondence across the yawning gap separating the two ... we have abandoned, as largely illusory, the demarcation between ontological and epistemological questions.

På liknande sätt har det riktats kritik mot att hela den språkliga vändningen bygger på dikotomier som delar upp världen i distinkta sfärer eller komponenter såsom kultur-natur; subjekt-objekt; representation-representerat. Flera menar att detta innebär att ramverket fortfarande är detsamma som går att finna i mer traditionella, "objektivistiska" världs/vetenskapsuppfattningar men att man bara lagt emfas på det "andra benet", det vill säga att istället för att säga att vår kunskap kommer från naturen så kommer den från kulturen. Således är det i grund och botten inte en fråga om något kvalitativt annorlunda.

Den ontologiska vändningen vill med andra ord hitta andra sätt tänka och (inter)agera som inte bygger på en epistemologisk avgrund mellan människa och värld, som inte bygger på ett representationalistiskt ramverk, som inte privilegierar språket på bekostnad av allt annnat, och som kan på nytt befatta sig med ontologiska och materiella frågor utan att hamna tillbaka i ett pre-språklig vändningsramverk. Som Karen Barad skriver i artikeln nämnd ovanför:

The linguistic turn, the semiotic turn, the interpretative turn, the cultural turn: it seems that at every turn lately every “thing”—even materiality—is turned into a
matter of language or some other form of cultural representation. ... Rather, it seems to be symptomatic of the extent to which matters of “fact” (so to speak) have been replaced with matters of signification (no scare quotes here). Language matters. Discourse matters. Culture matters. There is an important sense in which the only thing that does not seem to matter anymore is matter

Det som utmärker många av de som arbetar inom den ontologiska fåran är därför deras tyngdpunkt på hur materia/material ingår i skapandet av världen. Vidare intresserar man sig också mycket för praktiker, eller performativity som det ofta kallas på engelska, istället för representationer. Aktivitet är en nyckelterm, både gällande vad folk gör och vad ting/naturen gör och allt som oftast vad som görs tillsammans. När de vattentäta skotten mellan dikotomierna faller bort och vi är tillåtna att tänka i termer av och och tillsammans med, istället för eller, så är det just överlappningarna, sammansmältningarna och korsningarna mellan heterogena material och praktiker som kommer i fokus. Tanken är att det är dessa praktiker som sedan producerar subjekt och objekt, natur och kultur, med mera. Karen Barad, återigen, summerar det på detta sätt (phenomena skall här förstås som"ontologically primitive relations—relations without preexisting relata", med vilket hon menar att fenomen är odistinkta fält av materialitet och diskursivitet)

[I]t is through such practices that the differential bound-aries between “humans” and “nonhumans,” “culture” and “nature,” the “social” and the “scientific” are constituted. Phenomena are constitutive of reality. Reality is not composed of things-in-themselves or things- behind-phenomena but “things”-in-phenomena

Den ontologiska vändningen framhäver således ofta det relationella i världen och ser relationalitet som en grundaspekt av hur saker och ting konstitueras. Detta tar oss bort från den rävsax som det representationalistiska ramverket satt oss i, i och med dess uppfattning om det ontologiska glappet mellan människa och värld, mellan språk och ting. Vi får återigen ett sätt att tänka kring hur vi, och andra aktörer i världen, deltar i världen och hur vi är med och skapar den.

En illustration av fler viktiga punkter kan ges av John Law, som i texten nedan (Law, J. (2008). Actor-network theory and material semiotics) karakteriserar ANT men samma utgångspunkter skulle jag påstå gäller generellt för alla ontologiska ansatser:

There is semiotic relationality (it’s a network whose elements define and shape one another), heterogeneity (there are different kinds of actors, human and otherwise), and materiality (stuff is there a-plenty, not just ‘the social’). There is an insistence on process and its precariousness (all elements need to play their part moment by moment or it all comes unstuck). There is attention to power as an effect (it is a function of network configuration and in particular the creation of immutable mobiles), to space and to scale (how it is that networks extend themselves and translate distant actors)

Skillnaden mellan den ontologiska och den språkliga vändningen blir här väldigt tydlig. Man intresserar sig inte bara för semiotisk relationalitet (vilket man nog kan påstå är en del av den språkliga vändningen med) utan också för icke-mänskliga aktörer och materialitet, för flöde och osäkerhet istället för robusta strukturer, för det relativa skapandet av rum och skala och ett distanserande från att bara prata om "det sociala". Alla dessa punkter för med sig att helt andra aspekter av vetenskap, kunskap och samhälle blir (eller görs, rättare sagt) synliga.

Här tror jag att jag avslutar del 1 av denna serie, för att i framtida delar dels utveckla resonemangen kring det ontologiska ramverket, dels se hur det kan påverka vår förståelse av psykologins historia.