Hur replikerbar är den psykologiska forskningen?

The Atlantic har skrivit en intressant artikel om de problem som verkar finnas inom psykologin när det gäller att kunna reproducera samma resultat som tidigare studier påvisat. En forskare i USA har tillsammans med en mängd kollegor replikerat 100 psykologistudier och slutsatsen är deprimerande:

Although 97 percent of the 100 studies originally reported statistically significant results, just 36 percent of the replications did. ... They also considered the effect sizes of the studies. These measure the strength of a phenomenon; if your experiment shows that red lights make people angry, the effect size tells you how much angrier they get. And again, the results were worrisome. On average, the effect sizes of the replications were half those of the originals.

Frågan blir hur detta kommer tas emot i forskarvärlden. Är det ändå godtagbara replikationsresultat? Är det viktigare - som en i artikeln skriver - att sträva efter innovativa resultat och då får man räkna med en del "false positives"? Är det ett tecken på krisen inom psykologin? Förhoppningsvis leder det åtminstone till en vettig diskussion kring forskningsprocessen och vilka normer och verifikationskriterier som bör råda.