'The ontological turn' och psy-disciplinerna, del 1

Jag skulle vilja återvända till ett ämne jag skrivit lite om tidigare, nämligen ontologi, konstruktionism och vetenskapssyn. I mitt tidigare inlägg redogjorde jag kort för ett par olika sätt att närma sig frågan och att jag personligen är mera dragen åt Actor network-theory-hållet än vad jag är åt de två andra perspektiven. I detta inlägg har jag tänkt ägna mig mindre åt att jämföra olika ansatser och mera fokusera på att fördjupa vad det är jag finner intressant i de strömningar som ANT är en del av samt hur de kan spela en betydelsefull roll i att skänka nya sätt att se på psy-vetenskaperna.

ANT har, som sagt, fått utgöra mitt exempel på de nya sätt att teoretiska kring vetenskap, samhälle och kunskap som börjat växa fram, men faktum är att det egentligen bara är en "tradition" bland många. Vad exakt som den övergripande rörelsen, eller vad man nu vill kategorisera det som, bör kallas är inte helt enkelt. Termer som man kan stöta på i litteraturen är New Materialism, the Ontological Turn, Material Semiotics, Agential Realism, Enactment, Posthumanism, Empirical Ontology, Postrepresentationalism - ja, listan går att fyllas på i all oändlighet. Jag kommer huvudsakligen använda mig av the ontological turn för att termen gör kontrasten tydlig med the linguistic turn, vilket föregick den förstnämnda och som också får representera mycket av det som man vänder sig mot. Den korta versionen av the linguistic turn är att många akademiker, filosofer, samhällsvetare och dylikt under åren efter Andra världskriget började uppmärksamma språkets roll för vår världsuppfattning och kunskapsanspråk. Istället för att förstå språket som ett mer eller mindre oproblematisk medium för såväl världen som för "vårt inre" så började man argumentera för att språket är konstituerande - med andra ord, skapande, och det skrevs väldigt mycket om hur språket bidrar till konstituerandet av såväl subjekt (vilka vi är/tror vi är) som objekt. En viktig del i denna vändning var att man därtill började bli allt mer skeptisk till idén att det går att "nå" en värld "där ute" på ett relativt självklart sätt. Det enda vi kan ha vetskap om är våra förställningar och representationer om vad världen, aldrig världen i sig självt. Det öppnar sig på så sätt en avgrund mellan representationer och vad som sägs representeras. Ontologi, läran om hur världen är beskaffad, försvinner sålunda helt som diskussionsämne därför att det är en omöjlighet för oss att kunna få reda på hur det faktiskt ligger till. Istället blir epistemologi, läran om hur vi får kunskap och vad kunskap är, blir istället det enda som återstår.

Jag tror inte att någon hävdar att den 'språkliga vändningen' varit onödig eller fel; tvärtom så har den gett oss mycket värdefull kunskap om produktionen av kunskap, om språkets roll att underbygga och reproducera maktrelationer, ojämlikheter, om vetenskapens plats i samhället, etcetera. Däremot menar många som arbetar "inom" den ontologiska vändningen att det uppstår en mängd teoretiska och praktiska problem i och med att det uppstår ett sådant glapp mellan representationer och det som skall representeras - problem som aldrig kommer gå att lösas inom det ramverk som den språkliga vändningen utgör. Filosofen Joseph Rouse skriver i sin bok från 1996 (skamlöst stulet ur Barad, K. (2003). Posthumanist Performativity: Toward an Understanding of How Matter Comes to Matter. Signs: Journal of Women in Culture and Society, 28(3), 801–831):

I want to encourage doubt about [the] presumption that representations (that is, their meaning or content) are more accessible to us than the things they supposedly represent. If there is no magic language through which we can unerringly reach out directly to its referents, why should we think there is nevertheless a language that magically enables us to reach out directly to its sense or representational content? The presumption that we can know what we mean, or what our verbal performances say, more readily than we can know the objects those sayings are about is a Cartesian legacy, a linguistic variation on Descartes’ insistence that we have a direct and privileged access to the contents of our thoughts that we lack towards the “external” world.

Eller som Bruno Latour skriver i Pandora's Hope:

What I have been groping toward, from the beginning of this book, is an alternative to the model of statements that posits a world “out there” which language tries to reach through a correspondence across the yawning gap separating the two ... we have abandoned, as largely illusory, the demarcation between ontological and epistemological questions.

På liknande sätt har det riktats kritik mot att hela den språkliga vändningen bygger på dikotomier som delar upp världen i distinkta sfärer eller komponenter såsom kultur-natur; subjekt-objekt; representation-representerat. Flera menar att detta innebär att ramverket fortfarande är detsamma som går att finna i mer traditionella, "objektivistiska" världs/vetenskapsuppfattningar men att man bara lagt emfas på det "andra benet", det vill säga att istället för att säga att vår kunskap kommer från naturen så kommer den från kulturen. Således är det i grund och botten inte en fråga om något kvalitativt annorlunda.

Den ontologiska vändningen vill med andra ord hitta andra sätt tänka och (inter)agera som inte bygger på en epistemologisk avgrund mellan människa och värld, som inte bygger på ett representationalistiskt ramverk, som inte privilegierar språket på bekostnad av allt annnat, och som kan på nytt befatta sig med ontologiska och materiella frågor utan att hamna tillbaka i ett pre-språklig vändningsramverk. Som Karen Barad skriver i artikeln nämnd ovanför:

The linguistic turn, the semiotic turn, the interpretative turn, the cultural turn: it seems that at every turn lately every “thing”—even materiality—is turned into a
matter of language or some other form of cultural representation. ... Rather, it seems to be symptomatic of the extent to which matters of “fact” (so to speak) have been replaced with matters of signification (no scare quotes here). Language matters. Discourse matters. Culture matters. There is an important sense in which the only thing that does not seem to matter anymore is matter

Det som utmärker många av de som arbetar inom den ontologiska fåran är därför deras tyngdpunkt på hur materia/material ingår i skapandet av världen. Vidare intresserar man sig också mycket för praktiker, eller performativity som det ofta kallas på engelska, istället för representationer. Aktivitet är en nyckelterm, både gällande vad folk gör och vad ting/naturen gör och allt som oftast vad som görs tillsammans. När de vattentäta skotten mellan dikotomierna faller bort och vi är tillåtna att tänka i termer av och och tillsammans med, istället för eller, så är det just överlappningarna, sammansmältningarna och korsningarna mellan heterogena material och praktiker som kommer i fokus. Tanken är att det är dessa praktiker som sedan producerar subjekt och objekt, natur och kultur, med mera. Karen Barad, återigen, summerar det på detta sätt (phenomena skall här förstås som"ontologically primitive relations—relations without preexisting relata", med vilket hon menar att fenomen är odistinkta fält av materialitet och diskursivitet)

[I]t is through such practices that the differential bound-aries between “humans” and “nonhumans,” “culture” and “nature,” the “social” and the “scientific” are constituted. Phenomena are constitutive of reality. Reality is not composed of things-in-themselves or things- behind-phenomena but “things”-in-phenomena

Den ontologiska vändningen framhäver således ofta det relationella i världen och ser relationalitet som en grundaspekt av hur saker och ting konstitueras. Detta tar oss bort från den rävsax som det representationalistiska ramverket satt oss i, i och med dess uppfattning om det ontologiska glappet mellan människa och värld, mellan språk och ting. Vi får återigen ett sätt att tänka kring hur vi, och andra aktörer i världen, deltar i världen och hur vi är med och skapar den.

En illustration av fler viktiga punkter kan ges av John Law, som i texten nedan (Law, J. (2008). Actor-network theory and material semiotics) karakteriserar ANT men samma utgångspunkter skulle jag påstå gäller generellt för alla ontologiska ansatser:

There is semiotic relationality (it’s a network whose elements define and shape one another), heterogeneity (there are different kinds of actors, human and otherwise), and materiality (stuff is there a-plenty, not just ‘the social’). There is an insistence on process and its precariousness (all elements need to play their part moment by moment or it all comes unstuck). There is attention to power as an effect (it is a function of network configuration and in particular the creation of immutable mobiles), to space and to scale (how it is that networks extend themselves and translate distant actors)

Skillnaden mellan den ontologiska och den språkliga vändningen blir här väldigt tydlig. Man intresserar sig inte bara för semiotisk relationalitet (vilket man nog kan påstå är en del av den språkliga vändningen med) utan också för icke-mänskliga aktörer och materialitet, för flöde och osäkerhet istället för robusta strukturer, för det relativa skapandet av rum och skala och ett distanserande från att bara prata om "det sociala". Alla dessa punkter för med sig att helt andra aspekter av vetenskap, kunskap och samhälle blir (eller görs, rättare sagt) synliga.

Här tror jag att jag avslutar del 1 av denna serie, för att i framtida delar dels utveckla resonemangen kring det ontologiska ramverket, dels se hur det kan påverka vår förståelse av psykologins historia.