Artikel: Does Psychology Have a Gender?

Alexandra Rutherford, Kelli Vaughn-Johnson och Elissa Rodkey har skrivit en kort text om den "könade" psykologin och den "könade" psykologen i The Psychologist:

Gender historian Judith Zinsser has recently commented that, ‘Historians of every region of the world know that “learning” and the “learned” have not been fixed entities. All that has been fixed in the past is the sex and gender of those who defined the concept and enjoyed its prerogatives’ (Zinsser, 2014, p.5). So we pose the questions, Does psychology have a gender? What would a history that approached psychology as itself gendered look like? Why would it matter?

 Hitta den här!

Madness and Meaning: Depictions of insanity through history

Psykiatrihistorikern Andrew Scull har skrivit en lättläst och trevlig översiktsartikel om "galenskapens" historia samt illustrerat denna med fascinerande bilder. Artikeln, som finnes här, rekommenderas starkt som eftermiddagsläsning!

Avbildningen av den babyloniska kungen Nebuchadnezzar drabbad av galenskap

Temanummer av History of Psychiatry från 2011

Jag råkade nyligen stöta på ett intressant nummer av tidskriften History of Psychiatry med temat "Writing the history of psychiatry in the 20th century". Numret är ett par år gammalt och verkar ha gått ganska obemärkt förbi, åtminstone om man tittar på hur många citeringar som artiklarna fått, vilket är synd för många av dem är riktigt bra. Särskilt bra är den introduktionsartikel som ramar in numret och som lyfter fram behovet av att hitta nya narrativ gällande psykiatrin, istället för att återanvända de traditionella dito som dels har sina rötter i den antipsykiatriska rörelsen från 1960-talet, dels i stor del bygger på forskning gjord på psykiatrins historia på 1800-talet. Dessa, menar Volker Hess och Benoît Majerus, är inte adekvata för att beskriva psykiatrin efter Andra världskriget.

In recent decades we have seen innumerable different studies on psychiatry in the twentieth century published each year in which we learn much about the foundation and emergence of particular hospitals, the introduction and advance of new treatments and the development of classifications for psychiatric illnesses and their impact on medical practice. However, re- examining these studies – which is what we would like to do in this introductory article – raises the question of the way in which historiography is associated with a theoretical framework that helps us to understand the specific features of psychiatry in the late nineteenth and early twentieth centuries, but not in the present one.

 Hess och Majerus pekar på tre tänkbara vägar framåt: frigöra sig ännu mer från sin antipsykiatriska genealogi; bli metodologiskt och teoretiskt inspirerad av Science Studies; samt bli bättre på att tänka nya former av periodisering. Tre tips som undertecknad tycker låter strålande och som alla kan leda till en mer intressant och nyanserad historieskrivning av psykiatrin och dess roll i samhället.

'The ontological turn' och psy-disciplinerna, del 1

Jag skulle vilja återvända till ett ämne jag skrivit lite om tidigare, nämligen ontologi, konstruktionism och vetenskapssyn. I mitt tidigare inlägg redogjorde jag kort för ett par olika sätt att närma sig frågan och att jag personligen är mera dragen åt Actor network-theory-hållet än vad jag är åt de två andra perspektiven. I detta inlägg har jag tänkt ägna mig mindre åt att jämföra olika ansatser och mera fokusera på att fördjupa vad det är jag finner intressant i de strömningar som ANT är en del av samt hur de kan spela en betydelsefull roll i att skänka nya sätt att se på psy-vetenskaperna.

ANT har, som sagt, fått utgöra mitt exempel på de nya sätt att teoretiska kring vetenskap, samhälle och kunskap som börjat växa fram, men faktum är att det egentligen bara är en "tradition" bland många. Vad exakt som den övergripande rörelsen, eller vad man nu vill kategorisera det som, bör kallas är inte helt enkelt. Termer som man kan stöta på i litteraturen är New Materialism, the Ontological Turn, Material Semiotics, Agential Realism, Enactment, Posthumanism, Empirical Ontology, Postrepresentationalism - ja, listan går att fyllas på i all oändlighet. Jag kommer huvudsakligen använda mig av the ontological turn för att termen gör kontrasten tydlig med the linguistic turn, vilket föregick den förstnämnda och som också får representera mycket av det som man vänder sig mot. Den korta versionen av the linguistic turn är att många akademiker, filosofer, samhällsvetare och dylikt under åren efter Andra världskriget började uppmärksamma språkets roll för vår världsuppfattning och kunskapsanspråk. Istället för att förstå språket som ett mer eller mindre oproblematisk medium för såväl världen som för "vårt inre" så började man argumentera för att språket är konstituerande - med andra ord, skapande, och det skrevs väldigt mycket om hur språket bidrar till konstituerandet av såväl subjekt (vilka vi är/tror vi är) som objekt. En viktig del i denna vändning var att man därtill började bli allt mer skeptisk till idén att det går att "nå" en värld "där ute" på ett relativt självklart sätt. Det enda vi kan ha vetskap om är våra förställningar och representationer om vad världen, aldrig världen i sig självt. Det öppnar sig på så sätt en avgrund mellan representationer och vad som sägs representeras. Ontologi, läran om hur världen är beskaffad, försvinner sålunda helt som diskussionsämne därför att det är en omöjlighet för oss att kunna få reda på hur det faktiskt ligger till. Istället blir epistemologi, läran om hur vi får kunskap och vad kunskap är, blir istället det enda som återstår.

Jag tror inte att någon hävdar att den 'språkliga vändningen' varit onödig eller fel; tvärtom så har den gett oss mycket värdefull kunskap om produktionen av kunskap, om språkets roll att underbygga och reproducera maktrelationer, ojämlikheter, om vetenskapens plats i samhället, etcetera. Däremot menar många som arbetar "inom" den ontologiska vändningen att det uppstår en mängd teoretiska och praktiska problem i och med att det uppstår ett sådant glapp mellan representationer och det som skall representeras - problem som aldrig kommer gå att lösas inom det ramverk som den språkliga vändningen utgör. Filosofen Joseph Rouse skriver i sin bok från 1996 (skamlöst stulet ur Barad, K. (2003). Posthumanist Performativity: Toward an Understanding of How Matter Comes to Matter. Signs: Journal of Women in Culture and Society, 28(3), 801–831):

I want to encourage doubt about [the] presumption that representations (that is, their meaning or content) are more accessible to us than the things they supposedly represent. If there is no magic language through which we can unerringly reach out directly to its referents, why should we think there is nevertheless a language that magically enables us to reach out directly to its sense or representational content? The presumption that we can know what we mean, or what our verbal performances say, more readily than we can know the objects those sayings are about is a Cartesian legacy, a linguistic variation on Descartes’ insistence that we have a direct and privileged access to the contents of our thoughts that we lack towards the “external” world.

Eller som Bruno Latour skriver i Pandora's Hope:

What I have been groping toward, from the beginning of this book, is an alternative to the model of statements that posits a world “out there” which language tries to reach through a correspondence across the yawning gap separating the two ... we have abandoned, as largely illusory, the demarcation between ontological and epistemological questions.

På liknande sätt har det riktats kritik mot att hela den språkliga vändningen bygger på dikotomier som delar upp världen i distinkta sfärer eller komponenter såsom kultur-natur; subjekt-objekt; representation-representerat. Flera menar att detta innebär att ramverket fortfarande är detsamma som går att finna i mer traditionella, "objektivistiska" världs/vetenskapsuppfattningar men att man bara lagt emfas på det "andra benet", det vill säga att istället för att säga att vår kunskap kommer från naturen så kommer den från kulturen. Således är det i grund och botten inte en fråga om något kvalitativt annorlunda.

Den ontologiska vändningen vill med andra ord hitta andra sätt tänka och (inter)agera som inte bygger på en epistemologisk avgrund mellan människa och värld, som inte bygger på ett representationalistiskt ramverk, som inte privilegierar språket på bekostnad av allt annnat, och som kan på nytt befatta sig med ontologiska och materiella frågor utan att hamna tillbaka i ett pre-språklig vändningsramverk. Som Karen Barad skriver i artikeln nämnd ovanför:

The linguistic turn, the semiotic turn, the interpretative turn, the cultural turn: it seems that at every turn lately every “thing”—even materiality—is turned into a
matter of language or some other form of cultural representation. ... Rather, it seems to be symptomatic of the extent to which matters of “fact” (so to speak) have been replaced with matters of signification (no scare quotes here). Language matters. Discourse matters. Culture matters. There is an important sense in which the only thing that does not seem to matter anymore is matter

Det som utmärker många av de som arbetar inom den ontologiska fåran är därför deras tyngdpunkt på hur materia/material ingår i skapandet av världen. Vidare intresserar man sig också mycket för praktiker, eller performativity som det ofta kallas på engelska, istället för representationer. Aktivitet är en nyckelterm, både gällande vad folk gör och vad ting/naturen gör och allt som oftast vad som görs tillsammans. När de vattentäta skotten mellan dikotomierna faller bort och vi är tillåtna att tänka i termer av och och tillsammans med, istället för eller, så är det just överlappningarna, sammansmältningarna och korsningarna mellan heterogena material och praktiker som kommer i fokus. Tanken är att det är dessa praktiker som sedan producerar subjekt och objekt, natur och kultur, med mera. Karen Barad, återigen, summerar det på detta sätt (phenomena skall här förstås som"ontologically primitive relations—relations without preexisting relata", med vilket hon menar att fenomen är odistinkta fält av materialitet och diskursivitet)

[I]t is through such practices that the differential bound-aries between “humans” and “nonhumans,” “culture” and “nature,” the “social” and the “scientific” are constituted. Phenomena are constitutive of reality. Reality is not composed of things-in-themselves or things- behind-phenomena but “things”-in-phenomena

Den ontologiska vändningen framhäver således ofta det relationella i världen och ser relationalitet som en grundaspekt av hur saker och ting konstitueras. Detta tar oss bort från den rävsax som det representationalistiska ramverket satt oss i, i och med dess uppfattning om det ontologiska glappet mellan människa och värld, mellan språk och ting. Vi får återigen ett sätt att tänka kring hur vi, och andra aktörer i världen, deltar i världen och hur vi är med och skapar den.

En illustration av fler viktiga punkter kan ges av John Law, som i texten nedan (Law, J. (2008). Actor-network theory and material semiotics) karakteriserar ANT men samma utgångspunkter skulle jag påstå gäller generellt för alla ontologiska ansatser:

There is semiotic relationality (it’s a network whose elements define and shape one another), heterogeneity (there are different kinds of actors, human and otherwise), and materiality (stuff is there a-plenty, not just ‘the social’). There is an insistence on process and its precariousness (all elements need to play their part moment by moment or it all comes unstuck). There is attention to power as an effect (it is a function of network configuration and in particular the creation of immutable mobiles), to space and to scale (how it is that networks extend themselves and translate distant actors)

Skillnaden mellan den ontologiska och den språkliga vändningen blir här väldigt tydlig. Man intresserar sig inte bara för semiotisk relationalitet (vilket man nog kan påstå är en del av den språkliga vändningen med) utan också för icke-mänskliga aktörer och materialitet, för flöde och osäkerhet istället för robusta strukturer, för det relativa skapandet av rum och skala och ett distanserande från att bara prata om "det sociala". Alla dessa punkter för med sig att helt andra aspekter av vetenskap, kunskap och samhälle blir (eller görs, rättare sagt) synliga.

Här tror jag att jag avslutar del 1 av denna serie, för att i framtida delar dels utveckla resonemangen kring det ontologiska ramverket, dels se hur det kan påverka vår förståelse av psykologins historia.

Temanummer av Science in Context: Of Means and Ends: Mind and Brain Science in the Twentieth Century

Det nya numret av Science in Context är dedikerat till ämnet "Of Means and Ends: Mind and Brain Science in the Twentieth Century"; med redaktören Stephen Caspers ord:

This topical issue addresses how scientists, physicians, and psychologists came to see the ends of technology as important in-and-of themselves. In so doing, the authors of these essays offer an interpretation of historian Paul Forman's revisionist and highly contextualist chronology of the twentieth century, which presents the comparatively recent tendency to aggrandize the ends of technology as evidence of a major, epochal transformation in the epistemic culture of twentieth-century American science. This collection of papers suggests that it was in the vanguard of such fields as psychology, psychiatry, and neurophysiology in North America and Europe that the ends and applications of technology became important in-and-of themselves.

 Av särskilt intresse för den psykologiintresserade kan följande artiklar vara:

Jason Miller -  Dredging and Projecting the Depths of Personality: The Thematic Apperception Test and the Narratives of the Unconscious

The Thematic Apperception Test (TAT) was a projective psychological test created by Harvard psychologist Henry A. Murray and his lover Christina Morgan in the 1930s. The test entered the nascent intelligence service of the United States (the OSS) during the Second World War due to its celebrated reputation for revealing the deepest aspects of an individual's unconscious. It subsequently spread as a scientifically objective research tool capable not only of dredging the unconscious depths, but also of determining the best candidate for a management position, the psychological complexes of human nature, and the unique characteristics of a culture. Two suppositions underlie the utility of the test. One is the power of narrative. The test entails a calculated abuse of the subjects tested, based on their inability to interpret their own narrative. The form of the test requires that a subject fail to decipher the coded, unconscious meaning their narrative reveals. Murray believed the interpretation of a subject's narrative and the projection contained therein depended exclusively on the psychologist. This view of interpretation stems from the seemingly more reasonable belief of nineteenth-century Romantic thinkers that a literary text serves as a proxy for an author's deepest self. The TAT also supposes that there is something beyond consciousness closely resembling a psychoanalytic unconscious, which also has clear precedents in nineteenth-century German thought. Murray's views on literary interpretation, his view of psychology as well as the continuing prevalence of the TAT, signals a nineteenth-century concept of self that insists “on relations of depth and surface, inner and outer life” . It is clear the hermeneutic practice of Freud's psychoanalysis, amplified in Jung, drew on literary conceptions of the unconscious wider than those of nineteenth-century psychology.

Jeremy Blatter - Screening the Psychological Laboratory: Hugo Münsterberg, Psychotechnics, and the Cinema, 1892–1916

According to Hugo Münsterberg, the direct application of experimental psychology to the practical problems of education, law, industry, and art belonged by definition to the domain of psychotechnics. Whether in the form of pedagogical prescription, interrogation technique, hiring practice, or aesthetic principle, the psychotechnical method implied bringing the psychological laboratory to bear on everyday life. There were, however, significant pitfalls to leaving behind the putative purity of the early psychological laboratory in pursuit of technological utility. In the Vocation Bureau, for example, psychological instruments were often deemed too intimidating for a public unfamiliar with the inner workings of experimental science. Similarly, when psychotechnical means were employed by big business in screening job candidates, ethical red flags were raised about this new alliance between science and capital. This tension was particularly evident in Münsterberg's collaboration with the Paramount Pictures Corporation in 1916. In translating psychological tests into short experimental films, Münsterberg not only envisioned a new mass medium for the dissemination of psychotechnics, but a means by which to initiate the masses into the culture of experimental psychology.

Rebecca Schilling & Steven Casper - Of Psychometric Means: Starke R. Hathaway and the Popularization of the Minnesota Multiphasic Personality Inventory

The Minnesota Multiphasic Personality Inventory (MMPI) was developed at the University of Minnesota, Minneapolis, in the 1930s and 1940s. It became a highly successful and highly controversial psychometric tool. In professional terms, psychometric tools such as the MMPI transformed psychology and psychiatry. Psychometric instruments thus readily fit into the developmental history of psychology, psychiatry, and neurology; they were a significant part of the narrative of those fields’ advances in understanding, intervening, and treating people with mental illnesses. At the same time, the advent of such tools also fits into a history of those disciplines that records the rise of obsessional observational and evaluative techniques and technologies in order to facilitate patterns of social control that became typical during the Progressive Era in the United States and after. It was those patterns that also nurtured the resistance to psychometrics that emerged during the Vietnam War and after.

Andrew Scull - Contending Professions: Sciences of the Brain and Mind in the United States, 1850–2013

This paper examines the intersecting histories of psychiatry and psychology (particularly in its clinical guise) in the United States from the second half of the nineteenth century to the present. It suggests that there have been three major shifts in the ideological and intellectual orientation of the “psy complex.” The first period sees the dominance of the asylum in the provision of mental health care, with psychology, once it emerges in the early twentieth century, remaining a small enterprise largely operating outside the clinical arena, save for the development of psychometric technology. It is followed, between 1945 and 1980, by the rise of psychoanalytic psychiatry and the emergence of clinical psychology. Finally, the re-emergence of biological psychiatry is closely associated with two major developments: an emphasis that emerges in the late 1970s on rendering the diagnosis of psychiatric illnesses mechanical and predictable; and the long-term effects of the psychopharmacological revolution that began in the early 1950s. This third period has seen a shift the orientation of mainstream psychiatry away from psychotherapy, the end of traditional mental hospitals, and a transformed environment within which clinical psychologists ply their trade.

Michael Pettit om om psykologisk expertis, subjektifiering och historiografi

Michael Pettit, som bland annat skrivit The Science of Deception, har i det senaste numret av Social Studies of Science skrivit en utmärkt essärecension av fem böcker som alla berör psykologins historia, tesen om samhällets psykologisering, psykologisk expertis, den publik som psykologer riktar sig mot, med mera. Som han så klokt skriver i inledningen:

"Few have greater confidence in psychology’s ability to mold subjectivity than its critics. However, there is a tension in much of the historical and sociological literature on psychology and the psychological society between a commitment to a microphysics of power ... and the kinds of sources and voices that get included in such analyses. ‘Subjectification’ ... is all too often taken for granted, rather than made into a matter of inquiry involving contestation, multiplicity, and rejection. Relationships between scientists and publics are largely understood in terms of a hypodermic needle model of communication ... On this basis, critical psychologist-historians select their favored disorder or construct, offer a largely intellectual history of it, and then assert that everyday experience has been psychologized. Such an approach speaks more to scientists’ visions and pretensions than to the social life of psychological facts ... Moreover, this approach bolsters and inflates, rather than critically scrutinizes, the scientist’s authority. We need greater specificity about psychology’s impact, better evidence of the circuits between expert description and self-understanding, and appreciation of the complicated lives of scientific methods and theories." (Referenser borttagna)

 Precis som Pettit skriver så överdrivs psykologins inflytande i vissa kritiska artiklar och man lyckas inte "fånga in" det förhandlande som egentligen alla former av såväl subjektifiering som objektifiering innebär. Hans artikel kan starkt rekommenderas och hittas här.

Shoutout till Advances in the History of Psychology för tipset.

Bordet - en osynlig experimentell apparatur?

Emily Martin, som bland annat skrivit böcker om manins historia, har gjort ett lättläst och intressant inlägg om bordet som "a technology that stabilizes people and things in space for a time". Sådana ting som vi egentligen inte räknar in i metod och material - hur många psykologiska artiklar nämner att ett bord ingick i experimentet? - men som är nödvändiga för att stabilisera våra resultat och teorier. Inlägget i sig hittas på Somatosphere.