'The ontological turn' och psy-disciplinerna, del 1

Jag skulle vilja återvända till ett ämne jag skrivit lite om tidigare, nämligen ontologi, konstruktionism och vetenskapssyn. I mitt tidigare inlägg redogjorde jag kort för ett par olika sätt att närma sig frågan och att jag personligen är mera dragen åt Actor network-theory-hållet än vad jag är åt de två andra perspektiven. I detta inlägg har jag tänkt ägna mig mindre åt att jämföra olika ansatser och mera fokusera på att fördjupa vad det är jag finner intressant i de strömningar som ANT är en del av samt hur de kan spela en betydelsefull roll i att skänka nya sätt att se på psy-vetenskaperna.

ANT har, som sagt, fått utgöra mitt exempel på de nya sätt att teoretiska kring vetenskap, samhälle och kunskap som börjat växa fram, men faktum är att det egentligen bara är en "tradition" bland många. Vad exakt som den övergripande rörelsen, eller vad man nu vill kategorisera det som, bör kallas är inte helt enkelt. Termer som man kan stöta på i litteraturen är New Materialism, the Ontological Turn, Material Semiotics, Agential Realism, Enactment, Posthumanism, Empirical Ontology, Postrepresentationalism - ja, listan går att fyllas på i all oändlighet. Jag kommer huvudsakligen använda mig av the ontological turn för att termen gör kontrasten tydlig med the linguistic turn, vilket föregick den förstnämnda och som också får representera mycket av det som man vänder sig mot. Den korta versionen av the linguistic turn är att många akademiker, filosofer, samhällsvetare och dylikt under åren efter Andra världskriget började uppmärksamma språkets roll för vår världsuppfattning och kunskapsanspråk. Istället för att förstå språket som ett mer eller mindre oproblematisk medium för såväl världen som för "vårt inre" så började man argumentera för att språket är konstituerande - med andra ord, skapande, och det skrevs väldigt mycket om hur språket bidrar till konstituerandet av såväl subjekt (vilka vi är/tror vi är) som objekt. En viktig del i denna vändning var att man därtill började bli allt mer skeptisk till idén att det går att "nå" en värld "där ute" på ett relativt självklart sätt. Det enda vi kan ha vetskap om är våra förställningar och representationer om vad världen, aldrig världen i sig självt. Det öppnar sig på så sätt en avgrund mellan representationer och vad som sägs representeras. Ontologi, läran om hur världen är beskaffad, försvinner sålunda helt som diskussionsämne därför att det är en omöjlighet för oss att kunna få reda på hur det faktiskt ligger till. Istället blir epistemologi, läran om hur vi får kunskap och vad kunskap är, blir istället det enda som återstår.

Jag tror inte att någon hävdar att den 'språkliga vändningen' varit onödig eller fel; tvärtom så har den gett oss mycket värdefull kunskap om produktionen av kunskap, om språkets roll att underbygga och reproducera maktrelationer, ojämlikheter, om vetenskapens plats i samhället, etcetera. Däremot menar många som arbetar "inom" den ontologiska vändningen att det uppstår en mängd teoretiska och praktiska problem i och med att det uppstår ett sådant glapp mellan representationer och det som skall representeras - problem som aldrig kommer gå att lösas inom det ramverk som den språkliga vändningen utgör. Filosofen Joseph Rouse skriver i sin bok från 1996 (skamlöst stulet ur Barad, K. (2003). Posthumanist Performativity: Toward an Understanding of How Matter Comes to Matter. Signs: Journal of Women in Culture and Society, 28(3), 801–831):

I want to encourage doubt about [the] presumption that representations (that is, their meaning or content) are more accessible to us than the things they supposedly represent. If there is no magic language through which we can unerringly reach out directly to its referents, why should we think there is nevertheless a language that magically enables us to reach out directly to its sense or representational content? The presumption that we can know what we mean, or what our verbal performances say, more readily than we can know the objects those sayings are about is a Cartesian legacy, a linguistic variation on Descartes’ insistence that we have a direct and privileged access to the contents of our thoughts that we lack towards the “external” world.

Eller som Bruno Latour skriver i Pandora's Hope:

What I have been groping toward, from the beginning of this book, is an alternative to the model of statements that posits a world “out there” which language tries to reach through a correspondence across the yawning gap separating the two ... we have abandoned, as largely illusory, the demarcation between ontological and epistemological questions.

På liknande sätt har det riktats kritik mot att hela den språkliga vändningen bygger på dikotomier som delar upp världen i distinkta sfärer eller komponenter såsom kultur-natur; subjekt-objekt; representation-representerat. Flera menar att detta innebär att ramverket fortfarande är detsamma som går att finna i mer traditionella, "objektivistiska" världs/vetenskapsuppfattningar men att man bara lagt emfas på det "andra benet", det vill säga att istället för att säga att vår kunskap kommer från naturen så kommer den från kulturen. Således är det i grund och botten inte en fråga om något kvalitativt annorlunda.

Den ontologiska vändningen vill med andra ord hitta andra sätt tänka och (inter)agera som inte bygger på en epistemologisk avgrund mellan människa och värld, som inte bygger på ett representationalistiskt ramverk, som inte privilegierar språket på bekostnad av allt annnat, och som kan på nytt befatta sig med ontologiska och materiella frågor utan att hamna tillbaka i ett pre-språklig vändningsramverk. Som Karen Barad skriver i artikeln nämnd ovanför:

The linguistic turn, the semiotic turn, the interpretative turn, the cultural turn: it seems that at every turn lately every “thing”—even materiality—is turned into a
matter of language or some other form of cultural representation. ... Rather, it seems to be symptomatic of the extent to which matters of “fact” (so to speak) have been replaced with matters of signification (no scare quotes here). Language matters. Discourse matters. Culture matters. There is an important sense in which the only thing that does not seem to matter anymore is matter

Det som utmärker många av de som arbetar inom den ontologiska fåran är därför deras tyngdpunkt på hur materia/material ingår i skapandet av världen. Vidare intresserar man sig också mycket för praktiker, eller performativity som det ofta kallas på engelska, istället för representationer. Aktivitet är en nyckelterm, både gällande vad folk gör och vad ting/naturen gör och allt som oftast vad som görs tillsammans. När de vattentäta skotten mellan dikotomierna faller bort och vi är tillåtna att tänka i termer av och och tillsammans med, istället för eller, så är det just överlappningarna, sammansmältningarna och korsningarna mellan heterogena material och praktiker som kommer i fokus. Tanken är att det är dessa praktiker som sedan producerar subjekt och objekt, natur och kultur, med mera. Karen Barad, återigen, summerar det på detta sätt (phenomena skall här förstås som"ontologically primitive relations—relations without preexisting relata", med vilket hon menar att fenomen är odistinkta fält av materialitet och diskursivitet)

[I]t is through such practices that the differential bound-aries between “humans” and “nonhumans,” “culture” and “nature,” the “social” and the “scientific” are constituted. Phenomena are constitutive of reality. Reality is not composed of things-in-themselves or things- behind-phenomena but “things”-in-phenomena

Den ontologiska vändningen framhäver således ofta det relationella i världen och ser relationalitet som en grundaspekt av hur saker och ting konstitueras. Detta tar oss bort från den rävsax som det representationalistiska ramverket satt oss i, i och med dess uppfattning om det ontologiska glappet mellan människa och värld, mellan språk och ting. Vi får återigen ett sätt att tänka kring hur vi, och andra aktörer i världen, deltar i världen och hur vi är med och skapar den.

En illustration av fler viktiga punkter kan ges av John Law, som i texten nedan (Law, J. (2008). Actor-network theory and material semiotics) karakteriserar ANT men samma utgångspunkter skulle jag påstå gäller generellt för alla ontologiska ansatser:

There is semiotic relationality (it’s a network whose elements define and shape one another), heterogeneity (there are different kinds of actors, human and otherwise), and materiality (stuff is there a-plenty, not just ‘the social’). There is an insistence on process and its precariousness (all elements need to play their part moment by moment or it all comes unstuck). There is attention to power as an effect (it is a function of network configuration and in particular the creation of immutable mobiles), to space and to scale (how it is that networks extend themselves and translate distant actors)

Skillnaden mellan den ontologiska och den språkliga vändningen blir här väldigt tydlig. Man intresserar sig inte bara för semiotisk relationalitet (vilket man nog kan påstå är en del av den språkliga vändningen med) utan också för icke-mänskliga aktörer och materialitet, för flöde och osäkerhet istället för robusta strukturer, för det relativa skapandet av rum och skala och ett distanserande från att bara prata om "det sociala". Alla dessa punkter för med sig att helt andra aspekter av vetenskap, kunskap och samhälle blir (eller görs, rättare sagt) synliga.

Här tror jag att jag avslutar del 1 av denna serie, för att i framtida delar dels utveckla resonemangen kring det ontologiska ramverket, dels se hur det kan påverka vår förståelse av psykologins historia.

Temanummer av Science in Context: Of Means and Ends: Mind and Brain Science in the Twentieth Century

Det nya numret av Science in Context är dedikerat till ämnet "Of Means and Ends: Mind and Brain Science in the Twentieth Century"; med redaktören Stephen Caspers ord:

This topical issue addresses how scientists, physicians, and psychologists came to see the ends of technology as important in-and-of themselves. In so doing, the authors of these essays offer an interpretation of historian Paul Forman's revisionist and highly contextualist chronology of the twentieth century, which presents the comparatively recent tendency to aggrandize the ends of technology as evidence of a major, epochal transformation in the epistemic culture of twentieth-century American science. This collection of papers suggests that it was in the vanguard of such fields as psychology, psychiatry, and neurophysiology in North America and Europe that the ends and applications of technology became important in-and-of themselves.

 Av särskilt intresse för den psykologiintresserade kan följande artiklar vara:

Jason Miller -  Dredging and Projecting the Depths of Personality: The Thematic Apperception Test and the Narratives of the Unconscious

The Thematic Apperception Test (TAT) was a projective psychological test created by Harvard psychologist Henry A. Murray and his lover Christina Morgan in the 1930s. The test entered the nascent intelligence service of the United States (the OSS) during the Second World War due to its celebrated reputation for revealing the deepest aspects of an individual's unconscious. It subsequently spread as a scientifically objective research tool capable not only of dredging the unconscious depths, but also of determining the best candidate for a management position, the psychological complexes of human nature, and the unique characteristics of a culture. Two suppositions underlie the utility of the test. One is the power of narrative. The test entails a calculated abuse of the subjects tested, based on their inability to interpret their own narrative. The form of the test requires that a subject fail to decipher the coded, unconscious meaning their narrative reveals. Murray believed the interpretation of a subject's narrative and the projection contained therein depended exclusively on the psychologist. This view of interpretation stems from the seemingly more reasonable belief of nineteenth-century Romantic thinkers that a literary text serves as a proxy for an author's deepest self. The TAT also supposes that there is something beyond consciousness closely resembling a psychoanalytic unconscious, which also has clear precedents in nineteenth-century German thought. Murray's views on literary interpretation, his view of psychology as well as the continuing prevalence of the TAT, signals a nineteenth-century concept of self that insists “on relations of depth and surface, inner and outer life” . It is clear the hermeneutic practice of Freud's psychoanalysis, amplified in Jung, drew on literary conceptions of the unconscious wider than those of nineteenth-century psychology.

Jeremy Blatter - Screening the Psychological Laboratory: Hugo Münsterberg, Psychotechnics, and the Cinema, 1892–1916

According to Hugo Münsterberg, the direct application of experimental psychology to the practical problems of education, law, industry, and art belonged by definition to the domain of psychotechnics. Whether in the form of pedagogical prescription, interrogation technique, hiring practice, or aesthetic principle, the psychotechnical method implied bringing the psychological laboratory to bear on everyday life. There were, however, significant pitfalls to leaving behind the putative purity of the early psychological laboratory in pursuit of technological utility. In the Vocation Bureau, for example, psychological instruments were often deemed too intimidating for a public unfamiliar with the inner workings of experimental science. Similarly, when psychotechnical means were employed by big business in screening job candidates, ethical red flags were raised about this new alliance between science and capital. This tension was particularly evident in Münsterberg's collaboration with the Paramount Pictures Corporation in 1916. In translating psychological tests into short experimental films, Münsterberg not only envisioned a new mass medium for the dissemination of psychotechnics, but a means by which to initiate the masses into the culture of experimental psychology.

Rebecca Schilling & Steven Casper - Of Psychometric Means: Starke R. Hathaway and the Popularization of the Minnesota Multiphasic Personality Inventory

The Minnesota Multiphasic Personality Inventory (MMPI) was developed at the University of Minnesota, Minneapolis, in the 1930s and 1940s. It became a highly successful and highly controversial psychometric tool. In professional terms, psychometric tools such as the MMPI transformed psychology and psychiatry. Psychometric instruments thus readily fit into the developmental history of psychology, psychiatry, and neurology; they were a significant part of the narrative of those fields’ advances in understanding, intervening, and treating people with mental illnesses. At the same time, the advent of such tools also fits into a history of those disciplines that records the rise of obsessional observational and evaluative techniques and technologies in order to facilitate patterns of social control that became typical during the Progressive Era in the United States and after. It was those patterns that also nurtured the resistance to psychometrics that emerged during the Vietnam War and after.

Andrew Scull - Contending Professions: Sciences of the Brain and Mind in the United States, 1850–2013

This paper examines the intersecting histories of psychiatry and psychology (particularly in its clinical guise) in the United States from the second half of the nineteenth century to the present. It suggests that there have been three major shifts in the ideological and intellectual orientation of the “psy complex.” The first period sees the dominance of the asylum in the provision of mental health care, with psychology, once it emerges in the early twentieth century, remaining a small enterprise largely operating outside the clinical arena, save for the development of psychometric technology. It is followed, between 1945 and 1980, by the rise of psychoanalytic psychiatry and the emergence of clinical psychology. Finally, the re-emergence of biological psychiatry is closely associated with two major developments: an emphasis that emerges in the late 1970s on rendering the diagnosis of psychiatric illnesses mechanical and predictable; and the long-term effects of the psychopharmacological revolution that began in the early 1950s. This third period has seen a shift the orientation of mainstream psychiatry away from psychotherapy, the end of traditional mental hospitals, and a transformed environment within which clinical psychologists ply their trade.

Michael Pettit om om psykologisk expertis, subjektifiering och historiografi

Michael Pettit, som bland annat skrivit The Science of Deception, har i det senaste numret av Social Studies of Science skrivit en utmärkt essärecension av fem böcker som alla berör psykologins historia, tesen om samhällets psykologisering, psykologisk expertis, den publik som psykologer riktar sig mot, med mera. Som han så klokt skriver i inledningen:

"Few have greater confidence in psychology’s ability to mold subjectivity than its critics. However, there is a tension in much of the historical and sociological literature on psychology and the psychological society between a commitment to a microphysics of power ... and the kinds of sources and voices that get included in such analyses. ‘Subjectification’ ... is all too often taken for granted, rather than made into a matter of inquiry involving contestation, multiplicity, and rejection. Relationships between scientists and publics are largely understood in terms of a hypodermic needle model of communication ... On this basis, critical psychologist-historians select their favored disorder or construct, offer a largely intellectual history of it, and then assert that everyday experience has been psychologized. Such an approach speaks more to scientists’ visions and pretensions than to the social life of psychological facts ... Moreover, this approach bolsters and inflates, rather than critically scrutinizes, the scientist’s authority. We need greater specificity about psychology’s impact, better evidence of the circuits between expert description and self-understanding, and appreciation of the complicated lives of scientific methods and theories." (Referenser borttagna)

 Precis som Pettit skriver så överdrivs psykologins inflytande i vissa kritiska artiklar och man lyckas inte "fånga in" det förhandlande som egentligen alla former av såväl subjektifiering som objektifiering innebär. Hans artikel kan starkt rekommenderas och hittas här.

Shoutout till Advances in the History of Psychology för tipset.

Bordet - en osynlig experimentell apparatur?

Emily Martin, som bland annat skrivit böcker om manins historia, har gjort ett lättläst och intressant inlägg om bordet som "a technology that stabilizes people and things in space for a time". Sådana ting som vi egentligen inte räknar in i metod och material - hur många psykologiska artiklar nämner att ett bord ingick i experimentet? - men som är nödvändiga för att stabilisera våra resultat och teorier. Inlägget i sig hittas på Somatosphere.

Ny bok av Roger Smith: Between Mind and Nature: a history of psychology

Psykologhistorikern Roger R. Smith har nyligen släppt sin nya bok Between Mind and Nature: a history of psychology.

We live in a psychological age. Psychologists are increasingly prominent and active in every sphere of life and we understand ourselves in psychological terms. It was not always so: psychology has a history. The word 'psychology' flags the idea that there is or, will be, a unified, true knowledge of the mind. Currently, the candidacy of evolutionary neuroscience holds sway. Yet, now and in the past, 'psychology' is a family name for a bewildering range of beliefs and

preoccupations about what psychologists know and do. There is an intrinsic interest in knowing how people think about themselves, how they see their spiritual or material nature. What people think psychology's relation is to religion, politics, the arts, social life, the natural sciences and technology is an integral part of our human story. Between Mind and Nature explores the big questions bound up in this history: What is human nature? Is natural science the only rational way of thought? Will psychology provide answers to human problems? Does the very notion of being an individual, of having a 'self', depend on social and historical conditions? Can the brain explain mind? Cogently written, this book will reveal much to those who wish to know more about the quest for knowledge of the mind, for historical study of brain and mind and for scientific and humanistic approaches to people. It concludes by posing important questions about the value and direction of psychology today.

 Den verkar överlag fått väldigt positiva recensioner, bland annat skriver Hendrikus Stam att "As a stand-alone work on the history of psychology, it is current and deserves a place among the very best of our general histories of the discipline" och Robert Harland anser att "[b]oth psychologists and psychiatrists should read this book". Med andra ord är det absolut en kandidat för årets julklapp!

Ontologi och konstruktionism

Frågan kring hur vi bör förstå relationen mellan våra kunskapsalstrande praktiker och det - om det nu faktiskt är något där! - som vi skapar kunskap om har varit en infekterad fråga i århundraden. Ett exempel är universaliestriden under medeltiden där dispyten rörde allmänbegreppens realitet: har begreppet 'häst' en egen, oberoende existens som fungerar som ideal för de ofullkomliga faktiska tingen (de enskilda hästarna i detta fall) eller är 'häst' bara ett mänskligt hopkok som står för alla de ting som vi anser vara hästar? Det är inte svårt att se parallellerna till den fräna debatt som hölls under 1990-talet och som allt som oftast kallas "The science wars". Detta krig utkämpades mellan företrädarna för en stark vetenskaplig realism och de som framförde mer konstruktionistiska (ibland även postmodernistiska) perspektiv på vetenskapen. Vetenskapsrealisterna (som i min mening i vissa fall blev till fundamentalister) menade på att postmodernisterna har bidragit till att vetenskapen nu ansågs vara en ideologisk illusion, vars syfte är att skapa asymmetriska makthierarkier och legitimera politiska projekt genom att framställa dem som objektiva och sanningsenliga. Många postmodernister och konstruktionister, i sin tur, tyckte att vetenskapens sanningsanspråk och värderingar bara var en av flera sätt att förstå och förhålla sig till världen, så att upphöja den till den enda vägen är ett försök till att utesluta en mängd perspektiv och grupperingar. Det som stod på spel var alltså huruvida vetenskapen skall ses som en av flera mer eller mindre likvärdiga sätt att "ta sig an" världen eller om det innehar en privilegierad roll som transcenderar de andra, vanliga mänskliga praktikerna.
 
Min kortfattade summering speglar inte debatten på ett helt rättvist sätt då det faktiskt förekom vettiga inlägg som är värda att reflekteras över i större utsträckning, men generellt sett anser jag att många av de diskussioner och ämnen som avhandlades präglades av olika former av Strawman-argumentation där man målade upp nidbilder av motståndarens positioner. På liknande sätt fick, tyvärr, de sämsta förespråkarna för de olika perspektiven ofta ta mest plats, exempelvis Alan Sokal som var starkt kritisk mot den så kallade postmoderna vågen. Detta omöjliggjorde en konstruktiv diskussion om vad vetenskapens roll är och bör vara. Vad debatten däremot tydliggjorde var den luddighet som förekommer i många av de konstruktionistiska lägren när det kommer till att begripliggöra kopplingen mellan vår kunskap och världen. Det är antagligen därför ingen slump att det under slutet på 1990-talet gavs ut ett antal böcker som alla berörde (social)konstruktionismen och dess epistemologi, däribland Ian Hackings underbara The Social Construction of What? som jag pratar om i tidigare inlägg. Eftersom det är en fråga jag själv brottats med under en längre tid så tänker jag i detta inlägg att presentera ett par olika hållningar som man kan återfinna i den konstruktionistiska litteraturen och se hur de förhåller sig till varandra.


Den första "teorin" - vilket bör förstås i en väldigt lös mening - utgår från att det finns en objektiv vetenskaplig kärna som faktiskt uttalar sig om hur världens är beskaffad, men att det runt omkring denna kärna förekommer ideologiska element som kan hänföras till samhälleliga processer. För de som utgår från en sådan kritiskt vetenskapsfilosofi blir en av huvuduppgifterna att se vilka kunskapsanspråk som är verkliga och vilka som syftar till att främja exempelvis kapitalismen, patriarkatet eller en kolonialistisk maktstruktur och försöka undanröja dem så att vi inte blir förblindande av dess lockelser och på så sätt förbigår det som är objektivt sant. Ett klassiskt exempel som oftast tas upp för att visa på denna teoris riktighet är den så kallade Lysenkoismen i Sovjet, där en biolog vid namn Trofim Lysenko menade att organismer som tillskansar sig en egenskap under sin livstid kan föra dessa vidare till sin avkomma. I Sovjet tolkades detta som dels en möjlighet att snabbt omforma sina grödor så att de skulle bli mer köldtåliga och produktiva, dels ett bekräftande av den radikala Sovjetiska doktrinen om människan och världens förmåga att omforma sig om bara miljön runtomkring är rätt. Lysenkoismen bidrog till uppfattningen om att Sovjets politiska ideologi uppenbarligen speglade naturens struktur och att den därför kunde presenteras som mer legitim för befolkningen. Ett annat exempel är de vetenskaper som formade sig runt tanken om rashygien och som syftade till att objektivt påvisa inneboende, oföränderliga skillnader mellan människor beroende på deras geografiska ursprung. Både dessa exempel, som bara är ett axplock från historiens skafferi, används som en varning för vad som kan hända om vi inte är uppmärksamma när det kommer till att särskilja de ideologiska färgade vetenskaperna från de riktiga diton, såsom mendelsk biologi. I denna ansats har världen en objektiv struktur som går att kartlägga så länge som ens metoder är korrekta och man avhåller sig från att blanda in politiska ideal och mål. Jag har tidigare kritisera en sådan epistemologi och kommer inte upprepa resonemanget här. Men jag vill dock peka på att trots att detta är ett metodologiskt perspektiv som återkommer inom den (social)konstruktionistiska och kritiska litteraturen så är den i grund och botten byggd på en realistisk kunskapssyn där den konstruktionistiska aspekten endast är ett bihang som skall appliceras på de ideologiska kunskapsaspekterna, men ingenting annat.

En annan form av konstruktionistisk teori har jag valt att kalla "vektorteorin" och kan bland annat hänföras till David Bloors Knowledge and Social Imagery och den tillhörande The strong programme of the sociology of scientific knowledge. Grundantagandet för denna vetenskapssociologiska skola är att de kulturella och sociala komponenterna är nödvändiga för att vi överhuvudtaget skall kunna forma någon form av kunskap om världen. Dessa komponenter utgör det ramverk inom vilket kunskap produceras, valideras och förs vidare. För att citera ur Bloors bok:

Thus the knowledge of our culture, as it is represented in our science, is not knowledge of a reality that any individual can experience or learn about for himself. It is what our best attested theories, and our most informed thoughts tell us is the case, despite what the appearances may say. It is a story woven out of the hints and glimpses that we believe our experiments offer us. Knowledge then, is better equated with Culture than Experience ... This does not mean that theory is unresponsive to experience. It is, but it is not given along with the experience it explains, nor is it uniquely supported by it. Another agency apart from the physical world is required to guide and support this component of knowledge. The theoretical component of knowledge is a social component, and it is a necessary part of truth, not a sign of mere error. (s.12-13)

Ytterligare en frasering av teorins grundprinciper finns i en klassisk artikel av Steven Shapin, en annan vetenskapssociolog som brukar förknippas med The strong programme. Shapin analyserade den debatt som fördes inom frenologin i början av 1800-talet i Skottland och avsåg "to explain the controversy by integrating the various intellectual positions taken up by the actors with their social positions, interests and values". I och med detta ville han också kritisera tidigare forskning gällande samma dispyt eftersom forskaren "observes in passing that there were social and institutional differences between the phrenologists and their opponents" men detta faktum åsidosätts och anses istället tillhöra "the category of coincidence" (Shapin, S. [1975]. Phrenological knowledge and the social structure of early nineteenth-century Edinburgh. Annals of science, 32[3], 219–43). Bloor, Shapin, och resten av gänget argumenterar alltså för att det finns värld med specifika drag "där ute" men att all kunskap är en kombination av såväl naturlig erfarenhet som sociala strukturer och processer. Detta är varför jag valt att kalla den vektorteorin då den teoretiserar vår kunskap som produkten av dessa två faktorer. Bilden nedan är tagen från Bloors bok (s.27) och illustrerar resonemanget.

The strong programme är troligen typexemplet på en klassisk socialkonstruktionistisk teoribildning. Samhället är alltid närvarandet i produktionen av vetenskaplig sanning utan att vi för den skull bör anse sådan kunskap som falsk eller ideologisk. I grunden finns det en specifik och strukturerad värld men vi kan aldrig nå den eftersom kulturen är det som möjliggör kunskap från allra första början.
Det finns, föga överraskande, många drag i denna teoriskola som jag finner tilltalande, men det finns även ett par stora fel som gör att jag i slutändan har svårt att helt ta mig till dess forskning. Ett av dessa, och det som stör mig mest, är att man förlitar sig på en unilateral relation mellan samhällsstrukturer och grupperingar och den kunskap som åstadkoms. Låt oss återgå till Shapins artikel om frenologikonflikten. I den framför han åsikten att vi bättre kan förstå hur den konceptuella konflikten utspelade sig om vi därtill beaktar aktörernas sociala grupperingar och intressen. Det köper jag helt. Men problemet uppstår när koncepten, modellerna och teorierna blir projektioner - i den filmiska, inte den psykoanalytiska bemärkelsen - av de sociala aktörerna. Det medför att kunskapen i sig inte kan i sin tur påverka aktörerna. Hur beskriver, definierar och avgränsar vi grupper? Jo, med hjälp av konceptuella ramverk som berättar för oss vad vilka som kan vara medlemmar: vad som krävs för att vara med i en grupp; hur man skall uppföra sig; hur man skall se ut; vad man skall sträva efter; etcetera. Den gruppering som går in i en konflikt behöver således inte se likadan ut som den som kommer ut från den, eftersom själva konflikten över hur världen ser ut i sig kan få konsekvenser för hur den ursprungliga gruppen förstås. I grund och botten handlar det därför om vi  tänker tillåta världen en agens eller inte och om vi tänker öppna upp för möjligheten att bli överraskad av världen och samhällets påhitt eller bara se den som en död skärm som våra sociala konflikter utspelar sig på. The strong programmes fundament är en asymmetrisk ontologi där människor kan göra saker men ingen annan.

Det leder mig in på aktör-nätverksteorin, vilket är en tredje form av konstruktionism och en som jag kommit att propagera för allt mer på bloggen. I ANT (Actor-Network Theory) tillåter man en fullt symmetrisk fördelning av agens och ur det följer konsekvensen att vetenskapen, samhället och teknologin bör förstås som ett fält av mänsklig och materiell agens. Dessa agenter/aktörer länkas samman på olika sätt i nätverk som inte på förhand prioriterar mänsklig agens över tingens - som i The strong programme - men inte heller tingens agens över människors - som i ortodox realism - utan både är med och samproducerar nätverkets form och innehåll. För att citera Bruno Latour i Reassembling the social: an introduction to actor-network-theory:

If action is limited a priori to what ‘intentional’, ‘meaningful’ humans do, it is hard to see how a hammer, a basket, a door closer, a cat, a rug, a mug, a list, or a tag could act. They might exist in the domain of ‘material’ ‘causal’ relations, but not in the ‘reflexive’ ‘symbolic’ domain of social relations. By contrast, if we stick to our decision to start from the controversies about actors and agencies, then any thing that does modify a state of affairs by making a difference is an actor. (s. 71)

Vad Latour vill åt är att om vi från första början delar upp världen kategorier där vissa aktörer tillåts att agera och påverka (människor) medan andra aktörer aldrig får göra någon egentlig skillnad (exempelvis specifika ting) så missar vi att det pågår en konstant omförhandling och förskjutning kring vad som agerar när och med vilka resultat.

If you can, with a straight face, maintain that hitting a nail with and without a hammer, boiling water with and without a kettle, fetching provisions with or without a basket, walking in the street with or without clothes, zapping a TV with or without a remote, slowing down a car with or without a speed-bump, keeping track of your inventory with or without a list, running a company with or without bookkeeping, are exactly the same activities, that the introduction of these mundane implements change ‘nothing important’ to the real- ization of the tasks, then you are ready to transmigrate to the Far Land of the Social [Latour anspelar här på den klassiska vetenskapssociologiska inställningen om samhället] and disappear from this lowly one. (s. 71)

Detta är dock inte samma sak som att anse att människor determineras av objekten.

This, of course, does not mean that these participants ‘determine’ the action, that baskets ‘cause’ the fetching of provisions or that hammers ‘impose’ the hitting of the nail. Such a reversal in the direction of influence would be simply a way to transform objects into the causes whose effects would be transported through human action now limited to a trail of mere intermediaries. Rather, it means that there might exist many metaphysical shades between full causality and sheer inexistence. In addition to ‘determining’ and serving as a ‘back- drop for human action’, things might authorize, allow, afford, encour- age, permit, suggest, influence, block, render possible, forbid, and so on.83 ANT is not the empty claim that objects do things ‘instead’ of human actors: it simply says that no science of the social can even begin if the question of who and what participates in the action is not first of all thoroughly explored, even though it might mean letting elements in which, for lack of a better term, we would call non-humans. (s.71-72)

Fenomen såsom vetenskap eller samhälle är produkter av konstanta interaktioner mellan heterogena aktörer som stabiliseras i mer eller mindre fasta nätverk, därför kan de inte reduceras till uttryck för varandra. Det område vi benämner vetenskap kan inte sägas determinera samhället, lika lite som samhället kan påstås vara orsaken till vetenskapen. Som exempel har Steven Ward i sin intressanta bok Modernizing the Mind: Psychological Knowledge and the Remaking of Society använt sig av ANT för att visa på hur psykologin som vetenskaplig disciplin lierat sig med samhälleliga bekymmer, frågor och incitament för att växa sig stark, men även att psykologin lett till att själva begreppet samhälle har omdefinierats, med följden att vi nu anser att samhället består av andra fenomen, processer och individer än för 150 år sedan. Sådana slutsatser hade inte varit möjliga om vi utgick från en a priori-begränsad uppsättning aktörer och en specifik förståelse av vad ett samhälle är och hur det fungerar. ANTs fundament är således en praktikfokuserad konceptualisering av såväl vetenskap och samhällsbyggande där mycket av det som vi tar som orsaker - samhället, naturen, etc - istället blir produkter av nätverk.

Med allt detta sagt, finns det då en underliggande bild av hur världen är i ANT? Ja, för trots tanken om att kunskap (och det mesta annat) skall förstås som stabiliserade nätverk så kan man fundera på hur nätverk från allra första början sätts samman. Vad - om något - föregår de stabiliserade nätverken? Här ges det ett par olika svar i ANT-litteraturen och jag har tänkt att kort gå igenom en av dem i detta inlägg. I slutet på 1970-talet skrev Bruno Latour, tillsammans med Steve Woolgar, boken Laboratory life: The construction of scientific facts. I den utför Latour och Woolgar en antropologisk studie av ett biologilaboratorium för att se hur vetenskapen utförs "på riktigt", bortom vetenskapsfilosofernas preskriptiva beskrivningar av den. Utan att gå in på detaljnivå så beskriver de hur man i laboratoriet anstränger sig för att stabilisera kunskap om vissa neurologiska hormoner med hjälp av grafer, instrument, dissektionsprotokoll, forskningsmöten, tidigare teorier, med mera, med mera. Ur all den mängd data som produceras börjar man urskilja ett hormon som man tidigare inte vetat om och genom en massa arbete kan man slutligen säga att "hormonet existerar": stabiliseringsförsöken har lyckats! Hur kan vi förstå det som hänt? Är det avslöjandet av en redan etablerad naturordning? Nja, säger Latour och Woolgar, det är tvärtom.

Scientific reality is a pocket of order, created out of disorder by seizing on any signal which fits what has already been enclosed and by enclosing it, albeit at a cost. ... Disorder is not only the noise in which statements made by inefficient technicians are dissolved; paradoxically, the laboratory is also involved in the production of disorder. By recording all events and keeping traces from all the inscription devices, the laboratory overflows with computer listings, data sheets, protocol books, diagrams, and so on. Even if it successfully resists the outside disorder, the laboratory itself generates disorder within its enclosure. The noise of thousands of brain extracts, is replaced by the noise of accumulated data. Information again seems like the elusive needle in a haystack. No patterns emerge. Participants' solution to this danger is selectively to eliminate material from the mass of accumulated data. (s.246)

 Återigen kan vi se spår av hur ANT närmar sig vetenskapen som en praktisk aktivitet som syftar till att stabilisera heterogena nätverk. Man slåss konstant mot risken att nätverk inte går att hålla samman: forskningsanslagen tar slut, maskiner går sönder, personer slutar, man dränks i meningslös data.

Sorting, picking up and enclosing are costly operations, and they are rarely successful; any slackening can once again drown a statement in confusion. This is more so because a statement exists, not by itself, but in the agonistic field ... made up of the laboratories striving to decrease their own noise. Is the statement going to stand out in the field or will it merely once again be drowned in the mass of literature on the subject? Perhaps it is already redundant, or simply wrong. Perhaps it will never be picked out from the noise. The laboratory's production process again seems chaotic: statements have to be pushed, forced into the light, defended against attack, oblivion, and neglect. Very few statements are seized upon by everyone in the field because their use entails an enormous economy in the manipulation of data or statements ... These statements are said to "make sense" or "to explain a lot of things" or to allow a dramatic decrease in the noise of one inscription device: "now we can obtain reliable data." Such very rare events, the sorting of facts from the background noise, are often heralded by the Nobel Prizes and a flourish of trumpets. (s.247)

Allt detta pekar i en riktning: vi måste revidera vår idé om världens grundordning.

It is part of our world view that things are ordered, that order is the rule, and that disorder should be eliminated wherever possible. Disorder always has to be eliminated from politics and ethics as well as from science. It is also part of our world view that only from disorder can an orderly pattern emerge. These assumptions have recently been challenged by several philosophers, especially Michel Serres, who, in turn, have been greatly influenced by authors such as Brillouin and Boltzmann and by new developments in biology. Their argument is that these assumptions be inverted, that disorder be considered the rule and order the exception. This argument has been familiar since life was first considered to be a neguentropic event which fed off the much larger and opposite trend towards entropy. Recently, this picture has been extended to include science itself as a marginal case of a certain type of social organism, a particular but not a peculiar case of neguentropy ... For our purposes, the interesting part of this argument is the contention that the construction of order relies upon the existence of disorder ... (s. 251)

ANT skiljer sig alltså inte bara gällande den symmetriska fördelningen av agens mellan människor och materiella fenomen, utan även på frågan om världens beskaffenhet. Det är en radikal förskjutning jämfört med den första såväl som den andra teorin jag presenterat - oberoende deras oenighet om den sociala komponenten i kunskapsproduktionen. Latour och Woolgar avslutar med att säga att det inte är kontroverserna som bör överraska oss, istället är den sporadiska enighet som är mest förbluffande.

Each scientist strives to get by amid a wealth of chaotic events. Every time he sets up an inscription device, he is aware of a massive background of noise and a multitude of parameters beyond his control; every time he reads Science or Nature, he is confronted by a volume of contradictory concepts, trivia, and errors; every time he participates in some controversy, he finds himself immersed in a storm of political passions. This background is everpresent, and it is only rarely that a pocket of stability emerges from it. The revelation of the diversity of accounts and inconsistency of scientific arguments should therefore come as no surprise: on the contrary, the emergency of an accepted fact is the rare event which should surprise us. (s.252)

 Om jag, som jag skrev ovan, finner en del sympatiskt med The strong programme så finns det desto mer att gilla i ANT. Teorin löser många av de problem som präglar The strong programme och möjliggör analyser som bibehåller tingens verklighet utan att falla i den ortodoxa realismens grepp. Men frågan är hur hållbar den ontologiska hållningen faktiskt är? Om världen till syvende och sist är ostrukturerad så medför det, i min läsning av teorin, att själva strukturen som vår kunskap ändå innehåller är resultatet av det nätverk som etablerats. Blir inte konsekvensen då att världen ändå blir endast en projektionsyta, fast denna gång för nätverket? Varför skulle den oordnade världen ha något emot ett nätverk men inte ett annat? Latour pratar ofta om att trials of strengths, vilket innebär att "utmana" ett objekt i en tvekamp för att se vad den klarar av. När forskaren gör olika ingrepp mot ett hypotetiskt vetenskapligt objekt så gör hen det för att se vad som händer: vad blir resultatet om vi fryser partikeln? Skjuter den med laser? Värmer upp den? Objektet är vad den gör; en definition av ett kunskapsobjekt är alltid en lista på dess prestationer. Som Latour ofta definierar verkligheten: "reality is what resists". Så uppenbarligen finns det något "där under", något som gör motstånd mot det vi försöker göra. Och det går ju i linje med utläggningarna om att saker och ting oftast misslyckas, det är för mycket "noise", ett överflöd av data, experimentella djur som inte gör det man vill att de ska, etcetera. Detta hade inte kunnat ske om världen helt anpassade sig efter våra önskningar. Vi kan alltså inte skapa vilka nätverk som helst, vissa håller medan andra går sönder. Men vad bestämmer på vilka sätt verkligheten gör motstånd? På vilka sätt ett objekt klarar av trials of strength? Antingen handlar det om att det finns förbestämda egenskaper som avgör vad som är möjligt, och då är vi tillbaka i den förstrukturerade världen vilket jag har svårt att tro att Latour och ANT-folket vill. Eller så måste vi konceptualisera motståndet på andra sätt. Det har gjorts försök, bland annat har Latour pratat om plasma (förekommer i Reassembling the Social) som "that which is not yet formatted, not yet measured, not yet socialized, not yet engaged in metrological chains, and not yet covered, surveyed, mobilized, or subjectified" (s.244). Plasma är på något sätt det som nätverken strukturerar - ett begrepp som är oerhört luddigt i min mening (en åsikt jag inte är ensam om). John Law, en annan ANT-teoretiker, beskriver världen som "a generative flux" (s.11), eller en "maelstrom" som praktiker på komplexa sätt skapar ordning ur.

Jag tycker inte att dessa förklaringar håller måttet. Man undviker de konkreta detaljerna och hänvisar istället till någon i det närmaste magisk förklaringsmodell som inte klarar av att förena verklighetens motstånd med nätverkens struktur. Och det är synd, för jag tror att ANT är den absolut mest konstruktiva konstruktionistiska teori (pun intended!) i det långa loppet, men först måste man ta sig an utmaningen att på bättre sätt beskriva hur de strukturerande praktikerna interagerar med en värld som inte har en på förhand given struktur. Annars kommer ANT inte kunna hålla emot kritikernas invändningar, och då kommer den heller aldrig bli verklig.

Somatosphere: In the Journals…July

Med en beundransvärd regelbundenhet brukar bloggen Somatosphere ta sig an skörden av nya artiklar som berör medicinsk antropologi, med mera, och summera dem - en tjänst som jag är väldigt tacksam för då slipper jag rota igenom fullt lika många på egen hand. För några veckor sen släppte de juli-uppdateringen där det förekommer flertalet spännande artiklar, däribland Limits and Limitlessness: Exploring Time in Scientific Practice av Antonia Walford, publicerad i Social Analysis 57(1)

This article explores some of the ways that time figures in the scientific practices of instrumental micrometeorology and climatic and weather modeling. It draws on ethnographic work done with the Large-Scale Biosphere-Atmosphere Experiment in Amazonia (LBA), an international scientific project that aims to assess the role of the Amazon forest in the global carbon cycle and to provide sustainable techniques for the future management of the region. An examination of the knowledge practices that have emerged from this ethnography (such as calibration and prediction) provides an opportunity to rethink the relation between 'natural time' and 'social time(s)'. This allows for a discussion of the roles that certainty, uncertainty, finiteness, and limitlessness play in both scientific and ethnographic practice.

 Blott ett smakprov från alla de som presenteras på deras blogg, så gå in och läs!

Sen så skulle jag bara vilja nämna att jag är medveten om att det blivit väldigt många rekommendationer och dylikt på sistone, och desto mindre eget material. Detta kommer (förhoppningsvis) att åtgärdas inom en snar framtid i och med att jag har flera inlägg som jag kontinuerligt skriver på. Men ursäktar mig ändå!