Ontologi och konstruktionism

Frågan kring hur vi bör förstå relationen mellan våra kunskapsalstrande praktiker och det - om det nu faktiskt är något där! - som vi skapar kunskap om har varit en infekterad fråga i århundraden. Ett exempel är universaliestriden under medeltiden där dispyten rörde allmänbegreppens realitet: har begreppet 'häst' en egen, oberoende existens som fungerar som ideal för de ofullkomliga faktiska tingen (de enskilda hästarna i detta fall) eller är 'häst' bara ett mänskligt hopkok som står för alla de ting som vi anser vara hästar? Det är inte svårt att se parallellerna till den fräna debatt som hölls under 1990-talet och som allt som oftast kallas "The science wars". Detta krig utkämpades mellan företrädarna för en stark vetenskaplig realism och de som framförde mer konstruktionistiska (ibland även postmodernistiska) perspektiv på vetenskapen. Vetenskapsrealisterna (som i min mening i vissa fall blev till fundamentalister) menade på att postmodernisterna har bidragit till att vetenskapen nu ansågs vara en ideologisk illusion, vars syfte är att skapa asymmetriska makthierarkier och legitimera politiska projekt genom att framställa dem som objektiva och sanningsenliga. Många postmodernister och konstruktionister, i sin tur, tyckte att vetenskapens sanningsanspråk och värderingar bara var en av flera sätt att förstå och förhålla sig till världen, så att upphöja den till den enda vägen är ett försök till att utesluta en mängd perspektiv och grupperingar. Det som stod på spel var alltså huruvida vetenskapen skall ses som en av flera mer eller mindre likvärdiga sätt att "ta sig an" världen eller om det innehar en privilegierad roll som transcenderar de andra, vanliga mänskliga praktikerna.
 
Min kortfattade summering speglar inte debatten på ett helt rättvist sätt då det faktiskt förekom vettiga inlägg som är värda att reflekteras över i större utsträckning, men generellt sett anser jag att många av de diskussioner och ämnen som avhandlades präglades av olika former av Strawman-argumentation där man målade upp nidbilder av motståndarens positioner. På liknande sätt fick, tyvärr, de sämsta förespråkarna för de olika perspektiven ofta ta mest plats, exempelvis Alan Sokal som var starkt kritisk mot den så kallade postmoderna vågen. Detta omöjliggjorde en konstruktiv diskussion om vad vetenskapens roll är och bör vara. Vad debatten däremot tydliggjorde var den luddighet som förekommer i många av de konstruktionistiska lägren när det kommer till att begripliggöra kopplingen mellan vår kunskap och världen. Det är antagligen därför ingen slump att det under slutet på 1990-talet gavs ut ett antal böcker som alla berörde (social)konstruktionismen och dess epistemologi, däribland Ian Hackings underbara The Social Construction of What? som jag pratar om i tidigare inlägg. Eftersom det är en fråga jag själv brottats med under en längre tid så tänker jag i detta inlägg att presentera ett par olika hållningar som man kan återfinna i den konstruktionistiska litteraturen och se hur de förhåller sig till varandra.


Den första "teorin" - vilket bör förstås i en väldigt lös mening - utgår från att det finns en objektiv vetenskaplig kärna som faktiskt uttalar sig om hur världens är beskaffad, men att det runt omkring denna kärna förekommer ideologiska element som kan hänföras till samhälleliga processer. För de som utgår från en sådan kritiskt vetenskapsfilosofi blir en av huvuduppgifterna att se vilka kunskapsanspråk som är verkliga och vilka som syftar till att främja exempelvis kapitalismen, patriarkatet eller en kolonialistisk maktstruktur och försöka undanröja dem så att vi inte blir förblindande av dess lockelser och på så sätt förbigår det som är objektivt sant. Ett klassiskt exempel som oftast tas upp för att visa på denna teoris riktighet är den så kallade Lysenkoismen i Sovjet, där en biolog vid namn Trofim Lysenko menade att organismer som tillskansar sig en egenskap under sin livstid kan föra dessa vidare till sin avkomma. I Sovjet tolkades detta som dels en möjlighet att snabbt omforma sina grödor så att de skulle bli mer köldtåliga och produktiva, dels ett bekräftande av den radikala Sovjetiska doktrinen om människan och världens förmåga att omforma sig om bara miljön runtomkring är rätt. Lysenkoismen bidrog till uppfattningen om att Sovjets politiska ideologi uppenbarligen speglade naturens struktur och att den därför kunde presenteras som mer legitim för befolkningen. Ett annat exempel är de vetenskaper som formade sig runt tanken om rashygien och som syftade till att objektivt påvisa inneboende, oföränderliga skillnader mellan människor beroende på deras geografiska ursprung. Både dessa exempel, som bara är ett axplock från historiens skafferi, används som en varning för vad som kan hända om vi inte är uppmärksamma när det kommer till att särskilja de ideologiska färgade vetenskaperna från de riktiga diton, såsom mendelsk biologi. I denna ansats har världen en objektiv struktur som går att kartlägga så länge som ens metoder är korrekta och man avhåller sig från att blanda in politiska ideal och mål. Jag har tidigare kritisera en sådan epistemologi och kommer inte upprepa resonemanget här. Men jag vill dock peka på att trots att detta är ett metodologiskt perspektiv som återkommer inom den (social)konstruktionistiska och kritiska litteraturen så är den i grund och botten byggd på en realistisk kunskapssyn där den konstruktionistiska aspekten endast är ett bihang som skall appliceras på de ideologiska kunskapsaspekterna, men ingenting annat.

En annan form av konstruktionistisk teori har jag valt att kalla "vektorteorin" och kan bland annat hänföras till David Bloors Knowledge and Social Imagery och den tillhörande The strong programme of the sociology of scientific knowledge. Grundantagandet för denna vetenskapssociologiska skola är att de kulturella och sociala komponenterna är nödvändiga för att vi överhuvudtaget skall kunna forma någon form av kunskap om världen. Dessa komponenter utgör det ramverk inom vilket kunskap produceras, valideras och förs vidare. För att citera ur Bloors bok:

Thus the knowledge of our culture, as it is represented in our science, is not knowledge of a reality that any individual can experience or learn about for himself. It is what our best attested theories, and our most informed thoughts tell us is the case, despite what the appearances may say. It is a story woven out of the hints and glimpses that we believe our experiments offer us. Knowledge then, is better equated with Culture than Experience ... This does not mean that theory is unresponsive to experience. It is, but it is not given along with the experience it explains, nor is it uniquely supported by it. Another agency apart from the physical world is required to guide and support this component of knowledge. The theoretical component of knowledge is a social component, and it is a necessary part of truth, not a sign of mere error. (s.12-13)

Ytterligare en frasering av teorins grundprinciper finns i en klassisk artikel av Steven Shapin, en annan vetenskapssociolog som brukar förknippas med The strong programme. Shapin analyserade den debatt som fördes inom frenologin i början av 1800-talet i Skottland och avsåg "to explain the controversy by integrating the various intellectual positions taken up by the actors with their social positions, interests and values". I och med detta ville han också kritisera tidigare forskning gällande samma dispyt eftersom forskaren "observes in passing that there were social and institutional differences between the phrenologists and their opponents" men detta faktum åsidosätts och anses istället tillhöra "the category of coincidence" (Shapin, S. [1975]. Phrenological knowledge and the social structure of early nineteenth-century Edinburgh. Annals of science, 32[3], 219–43). Bloor, Shapin, och resten av gänget argumenterar alltså för att det finns värld med specifika drag "där ute" men att all kunskap är en kombination av såväl naturlig erfarenhet som sociala strukturer och processer. Detta är varför jag valt att kalla den vektorteorin då den teoretiserar vår kunskap som produkten av dessa två faktorer. Bilden nedan är tagen från Bloors bok (s.27) och illustrerar resonemanget.

The strong programme är troligen typexemplet på en klassisk socialkonstruktionistisk teoribildning. Samhället är alltid närvarandet i produktionen av vetenskaplig sanning utan att vi för den skull bör anse sådan kunskap som falsk eller ideologisk. I grunden finns det en specifik och strukturerad värld men vi kan aldrig nå den eftersom kulturen är det som möjliggör kunskap från allra första början.
Det finns, föga överraskande, många drag i denna teoriskola som jag finner tilltalande, men det finns även ett par stora fel som gör att jag i slutändan har svårt att helt ta mig till dess forskning. Ett av dessa, och det som stör mig mest, är att man förlitar sig på en unilateral relation mellan samhällsstrukturer och grupperingar och den kunskap som åstadkoms. Låt oss återgå till Shapins artikel om frenologikonflikten. I den framför han åsikten att vi bättre kan förstå hur den konceptuella konflikten utspelade sig om vi därtill beaktar aktörernas sociala grupperingar och intressen. Det köper jag helt. Men problemet uppstår när koncepten, modellerna och teorierna blir projektioner - i den filmiska, inte den psykoanalytiska bemärkelsen - av de sociala aktörerna. Det medför att kunskapen i sig inte kan i sin tur påverka aktörerna. Hur beskriver, definierar och avgränsar vi grupper? Jo, med hjälp av konceptuella ramverk som berättar för oss vad vilka som kan vara medlemmar: vad som krävs för att vara med i en grupp; hur man skall uppföra sig; hur man skall se ut; vad man skall sträva efter; etcetera. Den gruppering som går in i en konflikt behöver således inte se likadan ut som den som kommer ut från den, eftersom själva konflikten över hur världen ser ut i sig kan få konsekvenser för hur den ursprungliga gruppen förstås. I grund och botten handlar det därför om vi  tänker tillåta världen en agens eller inte och om vi tänker öppna upp för möjligheten att bli överraskad av världen och samhällets påhitt eller bara se den som en död skärm som våra sociala konflikter utspelar sig på. The strong programmes fundament är en asymmetrisk ontologi där människor kan göra saker men ingen annan.

Det leder mig in på aktör-nätverksteorin, vilket är en tredje form av konstruktionism och en som jag kommit att propagera för allt mer på bloggen. I ANT (Actor-Network Theory) tillåter man en fullt symmetrisk fördelning av agens och ur det följer konsekvensen att vetenskapen, samhället och teknologin bör förstås som ett fält av mänsklig och materiell agens. Dessa agenter/aktörer länkas samman på olika sätt i nätverk som inte på förhand prioriterar mänsklig agens över tingens - som i The strong programme - men inte heller tingens agens över människors - som i ortodox realism - utan både är med och samproducerar nätverkets form och innehåll. För att citera Bruno Latour i Reassembling the social: an introduction to actor-network-theory:

If action is limited a priori to what ‘intentional’, ‘meaningful’ humans do, it is hard to see how a hammer, a basket, a door closer, a cat, a rug, a mug, a list, or a tag could act. They might exist in the domain of ‘material’ ‘causal’ relations, but not in the ‘reflexive’ ‘symbolic’ domain of social relations. By contrast, if we stick to our decision to start from the controversies about actors and agencies, then any thing that does modify a state of affairs by making a difference is an actor. (s. 71)

Vad Latour vill åt är att om vi från första början delar upp världen kategorier där vissa aktörer tillåts att agera och påverka (människor) medan andra aktörer aldrig får göra någon egentlig skillnad (exempelvis specifika ting) så missar vi att det pågår en konstant omförhandling och förskjutning kring vad som agerar när och med vilka resultat.

If you can, with a straight face, maintain that hitting a nail with and without a hammer, boiling water with and without a kettle, fetching provisions with or without a basket, walking in the street with or without clothes, zapping a TV with or without a remote, slowing down a car with or without a speed-bump, keeping track of your inventory with or without a list, running a company with or without bookkeeping, are exactly the same activities, that the introduction of these mundane implements change ‘nothing important’ to the real- ization of the tasks, then you are ready to transmigrate to the Far Land of the Social [Latour anspelar här på den klassiska vetenskapssociologiska inställningen om samhället] and disappear from this lowly one. (s. 71)

Detta är dock inte samma sak som att anse att människor determineras av objekten.

This, of course, does not mean that these participants ‘determine’ the action, that baskets ‘cause’ the fetching of provisions or that hammers ‘impose’ the hitting of the nail. Such a reversal in the direction of influence would be simply a way to transform objects into the causes whose effects would be transported through human action now limited to a trail of mere intermediaries. Rather, it means that there might exist many metaphysical shades between full causality and sheer inexistence. In addition to ‘determining’ and serving as a ‘back- drop for human action’, things might authorize, allow, afford, encour- age, permit, suggest, influence, block, render possible, forbid, and so on.83 ANT is not the empty claim that objects do things ‘instead’ of human actors: it simply says that no science of the social can even begin if the question of who and what participates in the action is not first of all thoroughly explored, even though it might mean letting elements in which, for lack of a better term, we would call non-humans. (s.71-72)

Fenomen såsom vetenskap eller samhälle är produkter av konstanta interaktioner mellan heterogena aktörer som stabiliseras i mer eller mindre fasta nätverk, därför kan de inte reduceras till uttryck för varandra. Det område vi benämner vetenskap kan inte sägas determinera samhället, lika lite som samhället kan påstås vara orsaken till vetenskapen. Som exempel har Steven Ward i sin intressanta bok Modernizing the Mind: Psychological Knowledge and the Remaking of Society använt sig av ANT för att visa på hur psykologin som vetenskaplig disciplin lierat sig med samhälleliga bekymmer, frågor och incitament för att växa sig stark, men även att psykologin lett till att själva begreppet samhälle har omdefinierats, med följden att vi nu anser att samhället består av andra fenomen, processer och individer än för 150 år sedan. Sådana slutsatser hade inte varit möjliga om vi utgick från en a priori-begränsad uppsättning aktörer och en specifik förståelse av vad ett samhälle är och hur det fungerar. ANTs fundament är således en praktikfokuserad konceptualisering av såväl vetenskap och samhällsbyggande där mycket av det som vi tar som orsaker - samhället, naturen, etc - istället blir produkter av nätverk.

Med allt detta sagt, finns det då en underliggande bild av hur världen är i ANT? Ja, för trots tanken om att kunskap (och det mesta annat) skall förstås som stabiliserade nätverk så kan man fundera på hur nätverk från allra första början sätts samman. Vad - om något - föregår de stabiliserade nätverken? Här ges det ett par olika svar i ANT-litteraturen och jag har tänkt att kort gå igenom en av dem i detta inlägg. I slutet på 1970-talet skrev Bruno Latour, tillsammans med Steve Woolgar, boken Laboratory life: The construction of scientific facts. I den utför Latour och Woolgar en antropologisk studie av ett biologilaboratorium för att se hur vetenskapen utförs "på riktigt", bortom vetenskapsfilosofernas preskriptiva beskrivningar av den. Utan att gå in på detaljnivå så beskriver de hur man i laboratoriet anstränger sig för att stabilisera kunskap om vissa neurologiska hormoner med hjälp av grafer, instrument, dissektionsprotokoll, forskningsmöten, tidigare teorier, med mera, med mera. Ur all den mängd data som produceras börjar man urskilja ett hormon som man tidigare inte vetat om och genom en massa arbete kan man slutligen säga att "hormonet existerar": stabiliseringsförsöken har lyckats! Hur kan vi förstå det som hänt? Är det avslöjandet av en redan etablerad naturordning? Nja, säger Latour och Woolgar, det är tvärtom.

Scientific reality is a pocket of order, created out of disorder by seizing on any signal which fits what has already been enclosed and by enclosing it, albeit at a cost. ... Disorder is not only the noise in which statements made by inefficient technicians are dissolved; paradoxically, the laboratory is also involved in the production of disorder. By recording all events and keeping traces from all the inscription devices, the laboratory overflows with computer listings, data sheets, protocol books, diagrams, and so on. Even if it successfully resists the outside disorder, the laboratory itself generates disorder within its enclosure. The noise of thousands of brain extracts, is replaced by the noise of accumulated data. Information again seems like the elusive needle in a haystack. No patterns emerge. Participants' solution to this danger is selectively to eliminate material from the mass of accumulated data. (s.246)

 Återigen kan vi se spår av hur ANT närmar sig vetenskapen som en praktisk aktivitet som syftar till att stabilisera heterogena nätverk. Man slåss konstant mot risken att nätverk inte går att hålla samman: forskningsanslagen tar slut, maskiner går sönder, personer slutar, man dränks i meningslös data.

Sorting, picking up and enclosing are costly operations, and they are rarely successful; any slackening can once again drown a statement in confusion. This is more so because a statement exists, not by itself, but in the agonistic field ... made up of the laboratories striving to decrease their own noise. Is the statement going to stand out in the field or will it merely once again be drowned in the mass of literature on the subject? Perhaps it is already redundant, or simply wrong. Perhaps it will never be picked out from the noise. The laboratory's production process again seems chaotic: statements have to be pushed, forced into the light, defended against attack, oblivion, and neglect. Very few statements are seized upon by everyone in the field because their use entails an enormous economy in the manipulation of data or statements ... These statements are said to "make sense" or "to explain a lot of things" or to allow a dramatic decrease in the noise of one inscription device: "now we can obtain reliable data." Such very rare events, the sorting of facts from the background noise, are often heralded by the Nobel Prizes and a flourish of trumpets. (s.247)

Allt detta pekar i en riktning: vi måste revidera vår idé om världens grundordning.

It is part of our world view that things are ordered, that order is the rule, and that disorder should be eliminated wherever possible. Disorder always has to be eliminated from politics and ethics as well as from science. It is also part of our world view that only from disorder can an orderly pattern emerge. These assumptions have recently been challenged by several philosophers, especially Michel Serres, who, in turn, have been greatly influenced by authors such as Brillouin and Boltzmann and by new developments in biology. Their argument is that these assumptions be inverted, that disorder be considered the rule and order the exception. This argument has been familiar since life was first considered to be a neguentropic event which fed off the much larger and opposite trend towards entropy. Recently, this picture has been extended to include science itself as a marginal case of a certain type of social organism, a particular but not a peculiar case of neguentropy ... For our purposes, the interesting part of this argument is the contention that the construction of order relies upon the existence of disorder ... (s. 251)

ANT skiljer sig alltså inte bara gällande den symmetriska fördelningen av agens mellan människor och materiella fenomen, utan även på frågan om världens beskaffenhet. Det är en radikal förskjutning jämfört med den första såväl som den andra teorin jag presenterat - oberoende deras oenighet om den sociala komponenten i kunskapsproduktionen. Latour och Woolgar avslutar med att säga att det inte är kontroverserna som bör överraska oss, istället är den sporadiska enighet som är mest förbluffande.

Each scientist strives to get by amid a wealth of chaotic events. Every time he sets up an inscription device, he is aware of a massive background of noise and a multitude of parameters beyond his control; every time he reads Science or Nature, he is confronted by a volume of contradictory concepts, trivia, and errors; every time he participates in some controversy, he finds himself immersed in a storm of political passions. This background is everpresent, and it is only rarely that a pocket of stability emerges from it. The revelation of the diversity of accounts and inconsistency of scientific arguments should therefore come as no surprise: on the contrary, the emergency of an accepted fact is the rare event which should surprise us. (s.252)

 Om jag, som jag skrev ovan, finner en del sympatiskt med The strong programme så finns det desto mer att gilla i ANT. Teorin löser många av de problem som präglar The strong programme och möjliggör analyser som bibehåller tingens verklighet utan att falla i den ortodoxa realismens grepp. Men frågan är hur hållbar den ontologiska hållningen faktiskt är? Om världen till syvende och sist är ostrukturerad så medför det, i min läsning av teorin, att själva strukturen som vår kunskap ändå innehåller är resultatet av det nätverk som etablerats. Blir inte konsekvensen då att världen ändå blir endast en projektionsyta, fast denna gång för nätverket? Varför skulle den oordnade världen ha något emot ett nätverk men inte ett annat? Latour pratar ofta om att trials of strengths, vilket innebär att "utmana" ett objekt i en tvekamp för att se vad den klarar av. När forskaren gör olika ingrepp mot ett hypotetiskt vetenskapligt objekt så gör hen det för att se vad som händer: vad blir resultatet om vi fryser partikeln? Skjuter den med laser? Värmer upp den? Objektet är vad den gör; en definition av ett kunskapsobjekt är alltid en lista på dess prestationer. Som Latour ofta definierar verkligheten: "reality is what resists". Så uppenbarligen finns det något "där under", något som gör motstånd mot det vi försöker göra. Och det går ju i linje med utläggningarna om att saker och ting oftast misslyckas, det är för mycket "noise", ett överflöd av data, experimentella djur som inte gör det man vill att de ska, etcetera. Detta hade inte kunnat ske om världen helt anpassade sig efter våra önskningar. Vi kan alltså inte skapa vilka nätverk som helst, vissa håller medan andra går sönder. Men vad bestämmer på vilka sätt verkligheten gör motstånd? På vilka sätt ett objekt klarar av trials of strength? Antingen handlar det om att det finns förbestämda egenskaper som avgör vad som är möjligt, och då är vi tillbaka i den förstrukturerade världen vilket jag har svårt att tro att Latour och ANT-folket vill. Eller så måste vi konceptualisera motståndet på andra sätt. Det har gjorts försök, bland annat har Latour pratat om plasma (förekommer i Reassembling the Social) som "that which is not yet formatted, not yet measured, not yet socialized, not yet engaged in metrological chains, and not yet covered, surveyed, mobilized, or subjectified" (s.244). Plasma är på något sätt det som nätverken strukturerar - ett begrepp som är oerhört luddigt i min mening (en åsikt jag inte är ensam om). John Law, en annan ANT-teoretiker, beskriver världen som "a generative flux" (s.11), eller en "maelstrom" som praktiker på komplexa sätt skapar ordning ur.

Jag tycker inte att dessa förklaringar håller måttet. Man undviker de konkreta detaljerna och hänvisar istället till någon i det närmaste magisk förklaringsmodell som inte klarar av att förena verklighetens motstånd med nätverkens struktur. Och det är synd, för jag tror att ANT är den absolut mest konstruktiva konstruktionistiska teori (pun intended!) i det långa loppet, men först måste man ta sig an utmaningen att på bättre sätt beskriva hur de strukturerande praktikerna interagerar med en värld som inte har en på förhand given struktur. Annars kommer ANT inte kunna hålla emot kritikernas invändningar, och då kommer den heller aldrig bli verklig.